Första barnet - BF Mars 2014

STÖD VILLE jag ha och hoppades att ni kunde förstå en gnutta och inte skriva en massa, det är tillräckligt jobbigt som det är!  
Är självklart gladgghffbggbtt 

Det ligger ett klipp ngnstans på Aftonbladet om att få reda på att barnet har "fel" kön... Finns även en artikel i en an mina föräldrar/gravidridningar här hemma... Kan kolla upp vilken imorgon. Summa sumarum verkar vara att man ska vara glad för barnet man får men också få sörja det man inte fått.

Personligen ska vi inte ta reda på könet. Har alltid tänkt att det vore praktiskt med en pojke först...och sen en tjej, men det spelar ingen roll, köper könsneutralt och tänker på barnet som könlöst. Vilken roll spelar könet egentligen den första tiden? Och när det väl gör det, är det redan en liten person ni båda älskar och inte kan tänka er leva utan :)

Är det ett stort problem för dig och din sambo kanske ni behöver stöd som den här gruppen inte kan ge. Vi är trotts allt bara ett gäng hormonstinna gravida tjejer som försöker dela med oss av erfarenheter och känna igen oss i varandra. Första barnet och allt är nytt för oss alla, ingen har det bra hela tiden men ingen har det heller kasst hela tiden heller.

Tycker att vi alla ska fokusera på det positiva, prata om det dåliga och räkna dagarna tills vi äntligen får hålla våra små i famnen ( pojke, flicka eller hermafrodit :)

E det någon av er som har piercing i naveln och hur hade ni tänkt göra med den? Man kan tydligen köpa en gravidstav? Och ha i. Själv e vet jag inte än. Funderar på att bara ta ut smycket men samtidigt är jag rädd för de ska växa ihop.

Jag trodde aldrig att jag skulle få en pojke. Man målar på något vis upp en bild på hur framtiden ska bli. Har alltid tyckt små flickor är så mysiga att de är (oftast) lite lugnare Så när vi fick veta att jag väntar en liten pojke blev jag chockad. Tog lite tid att ställa om tankarna. Men jag känner en enorm lättnad & glädje att barnet var friskt. Vi har kämpat i fyra år för detta. Vi vet ju inte om vi någonsin kommer få fler barn. Man ska inte räkna med det alltid. Vi är tacksamma för den lille killen.

Oj vilken het diskussion kring kön!

Jag hade nämligen den vildaste diskussionen där hemma. Vi kom in på namn och min sambo sa som hastigast "jag tror inte jag kommer ha samma känsla om det blir en flicka".. jag tänkte inte mer på det förrän dagen efter. Herregud, ska jag ha barn med en man som tycker att flickor har mindre värde. Ska jag dela mitt liv med en man som är en sån där mansgris. Till slut när vi pratade så fick han en utskällning av dess like och jag malde på om jämställdhet och hur kvinnor fått kämpa i århundraden osv. Förbannad var jag, oerhört.. (jag är absolut ingen mega feminist men jag tycker att alla människor har samma värde) min sambo stoppar mig lite och säger försiktigt: Men tänk när hon blir 14-15 och tar med sig nån pundarkille, låser in sig på rummet, jag kommer behöva slåss och jag vet inte hur jag ska orka med sånt..

När vi alla tänker barn så tänker vi i så olika tidsperspektiv. Jag tänker på när barnet blir runt 3 år och man kan börja prata med varandra och julfirandet och lekparker. 3 åringar är så tacksamma för allt...

Börjar jag tänka på tonåren vet jag inte om jag vill ha barn :) jag var inte Guds bästa barn om vi säger så... medan min sambo garanterat tänker på hur han ska ta sitt barn till verkstad och mecka bilar. Sen kom vi in på att bara för att barnet blir en flicka så kommer hon inte kanske vilja ha söta klänningar. Pojken kanske blir mer intresserad av att sminka sig. Man vet aldrig hur barnets personlighet blir, man får hoppas på ett friskt barn helt enkelt :)

V 19 (18+0) idag

Min sambo är glad så länge ungen följer med på familjeläktaren på AIKs matcher - ibland undrar jag om han bara ville skaffa barn för att äntligen få gå på familjeläktaren? =) Som kvinna kan vi ju alltid rida på vågen att vi allt som oftast har ett snäppet bättre förhållande till våra barn i egenskap av just att vara mamma!