God fortsättning för er tjejer!
Jag måste verkligen få skriva av mig, jag har nämligen haft den värsta jul i mitt liv.
Vet inte hur mycket jag skrev om den här kvinnan pappa träffat, men just nu är jag så ledsen och arg och ensam att jag inte vet var jag ska ta vägen..
Kvinnan pappa träffat ganska snabbt efter min mammas bortgång bor nu med pappa.
Min syster har var här för några månader sedan och rensade lite bland mammas kläder och nu var det tid för mig att gå igenom det sista. Vad som hänt är att den här kvinnan, som inte gör mycket för att hitta ett jobb, har suttit som en gäst bland oss. Jag säger inte att det någonsin kommer bli som när mamma fanns bland oss, för då satt man i konstant matkoma och det fanns inte ett dammkorn i hela huset, men att på jul behöva skära tomater på en tallrik och äta den stackars sallad pappa gjort för att få i sig mat var nästan droppen.. Huset ser ut som ett hej-kom-och-hjälp-mig, så vad jag behövt göra för att hjälpa pappa är att städa, laga mat och plocka efter "henne", hon har alltså inte gjort ett skit här hemma förutom att suttit framför sin dator och youtubat! På juldagen var min syster och hennes familj på besök och hon satt i princip hela tiden vid datorn och försökte inte ens lära känna oss, den enda hon "bjöd till med" var att hon fixade te till sig själv och pappa , när vi sitter hela familjen och firar jul. Jag försöker prata med pappa, men han säger att "han klarar sig".. alla ser att den här kvinnan är en parasit, förutom min egen pappa, han jobbar, sliter och hjälper henne, istället för att ta hand om sig själv... han är dessutom väldigt konflikt-rädd och vad som gjorde mig oerhört ledsen var att jag såg att hon gick runt med mina täckbyxor som jag låtit vara kvar här i Norrland till min mamma och när jag behövt dem har jag kunnat ta på mig dem.. Visst, tänkte jag, jag behöver egentligen inte dem. Men när jag kom hem igår och såg att en av de väskor jag packat med mammas skor och kläder nu låg allt i en ikea-påse frågade jag min pappa vad som hände med väskan. Då var det hennes väska.. "jaja men då vill jag ha MINA täckbyxor" (hej jag blev ett barn") Då erbjöd pappa mig pengar att köpa nya för att det var pinsamt att "ta av henne" byxorna..
Nu någonstans kickade mina gravhormoner in. Jag har alltså kommit hit, städat efter henne och hennes skitäckliga hund, lagat mat, dukat in och ut frukost lunch och middag (givetvis med hjälp av pappa och min sambo), för att nu få höra att det är pinsamt att ta av henne MINA byxor?
Det är så mycket med den här kvinnan som stör mig, jag har skrivit ihop ett samboavtal för att skydda mammas och pappas tillgångar (jag misstänker att hon är ute efter pengar), som hon nu inte vill skriva på utan att pratat med jurister. Pappa går runt och tigger jobb till henne, för hon söker inte något själv (han säger till sina kontakter att han är beredd på att ge 10 000 kr för att nån ska ge henne en anställning), han ska köpa ett bättre begagnad till för att hon ska övningsköra..
Han är så sjukt snäll man, som är så knäckt av att mamma gick bort, att han försöker göra allt för att skapa en liknande relation till den här kvinnan som jag känner kör honom i botten... och jag vill verkligen ine förlora en förälder till..
Så nu ligger jag i sängen och kan inte vänta att morgondagen kommer så jag kan få åka härifrån, foglossning så det skriker om det och hjärtat i halsgropen hela tiden..
Så min fråga egentligen, överreagerar jag? borde jag bara backa och skita i? Jag vet inte riktigt var jag ska vända mig längre... Har ni inte ens orkat läsa förstår jag också... :) Fick iallafall skriva av mig..
