Första barnet - BF Mars 2014

"En kvinna som är längre än genomsnittet har mer plats för att livmodern ska kunna växa på höjden. Man kan säga att långa kvinnor generellt bär barnet "längre in i kroppen", och att magen därför kan vara mindre synlig. Någon får kanske inte framträdande mage förren närmare vecka 30."

Hittade detta på mammasidan. Så det kan ligga något i det dom säger. Min svärmor sa idag att min mage är liten eftersom jag är lång. Min överkropp är väldigt lång i jämförelse med andras. Mitt sf mått låg på 22 hos bm nyligen. Barnets vikt, kvinnans vikt, längd och mängden fostervatten kan påverka magens storlek enligt sidan jag kollade!

Jag har varit lite orolig över att vår nuvarande bil kommer vara väldigt trång och opraktisk när bebis kommer. Skulle knappt få plats med en vagn i bagaget liksom. Men nu har vi beställt en ny bil så all oro i onödan. Nu kanske det får bli en megastor vagn ändå :))) woho!

Tvetalan: roligt med ny bil! Vad blir det för någon? Vi hoppas på att vår räcker till, men med tre kids och en hund kan det bli tajt! (Saab 9-3 sportkombi)

Hör ni, jag behöver era kloka råd för jag är verkligen inte på en bra plats mentalt just nu för att kunna ta några som helst beslut. Mannen är jättedålig (har haft någon elak halsinfektion i snart 12 v som slår ut hans immunförsvar fullständigt) och blir troligtvis inlagt i början på veckan som kommer. Två barn ska lämnas och hämtas på två olika ställen (förskola och skola) varje dag samt en hund som behöver tre rundor per dag.

Med detta utgångsläge har jag någon form av smärta vid ansträngning, kan vara ligament eller foglossning eller både och. Jag klarar hundens rundor men sedan tar det stopp. Eventuellt skulle jag klara att lämna barn om jag har bil. Jag har de senaste dagarna haft sammandragningar i stort sett hela tiden, både vid rörelse och vila.

Så, hur hade ni gjort? Hade ni försökt jobba eller hade ni bara släppt den biten av livet för tillfället eftersom allt annat går före? Jag har så otroligt svårt att acceptera att detta kanske är ett faktum nu, min bm har sagt till mig att överväga kuratorstöd. Jag jobbar som lärare, det är full rulle under en hel dag och mycket få stunder med avkoppling innan kl 14. Berätta hur ni tänker är ni snälla för jag kan inte tänka, jag vill bara visa framfötterna på detta mitt nya jobb (som f ö är mycket förstående över min situation).

/Grubblande mamma

Tommon: tycker definitivt du ska vara hemma och vila upp dig. Pratade med min bm i måndags angående sammandragningar som gör ont när jag går till jobbet på morgonen och hon sa att nu Anna e det dags att du lyssnar på din bäbis för nu säger han ifrån. Och sen dess har jag saktat ner och sammandragningarna kommer inte lika ofta och gör inte lika ont.

Jag var på begravning i fredags, min mammas morfar som stått oss alla nära gick ju bort för två veckor sedan... Mamma berättade då efter för sina kusiner att hon ser det som att gammelmorfar lever kvar i bebisen jag har i magen. När de fick veta att det är en kille sa dem "jaha, så då blir det en morfar då!" och jag får lite dåligt samvete... Alla dör ju någon gång och han blev ju ändå 84 år men ändå känns det som att han var "tvungen" att lämna för att ge plats åt bebisen...

Det är tungt att tänka så, men samtidigt hoppas jag ändå att han kan få leva kvar lite i bebis också för min gammelmorfar var en utav de snällaste och älskvärda personerna i världen. Han och hans tvillingbror föddes alldeles för tidigt på julafton för snart 85 år sedan och att de ens överlevde var ett mirakel. Jag tror att det kan ha varit därför han var så otroligt varmhjärtad, han överlevde med hjälp av kärlek och värme.. Och kanske för han över lite av det till bebisen. Jag hoppas det.