Första barnet - BF Mars 2014

Hej jag är oxå beräknad den 16 mars 2014:)

Hej! Hänger gärna på i den här tråden. Är 25 år och väntar första barnet som enligt mina beräkningar kommer 21e mars. Har sedan två veckor tillbaka mått väldigt illa. Börjar jobba igen imorgon efter semestern och eftersom vi vill hålla det hemligt till åtminstone vecka 12 blir det till att bita ihop rejält nu och inta pokerface...

Jag mår skit, är så jäkla nervös, stöd får jag inte nu OM jag väljer att gå på besöket så kanske jag kan fråga då men min läkare brukar vara så kall och inte bry sig om känslor.
Sist när jag va där och läkaren sa att ja tyvärr du har fått MA så va det typ klart, hon gav mig en remiss som jag kunde ta med mig till akuten.
Jag gick helt sänkt och förkrossad där i från.
Grät, grät och grät och kände att jag ville ta mitt liv.
Mådde skit!
Tankarna kommer tillbaks och jag återigen livrädd för att höra att det är ett MA.
Vet inte hur jag ska ta mig ur det isf. 
Orkar verkligen inte börja om på nytt, hormoner som jag inte tål som nästan dödade mig, går inte det här så är vi dömda att ALDRIG kunna få barn.
Helvete va livet är orättvist!           

Du borde ta och byta läkare, det finns nog många gynekologer som har empati och bryr sig om patientens känslor. Jag kan inte en börja sätta mig in i hur du mår och känner just nu, men som andra i tråden har sagt så skulle du säkert må bra av att prata med någon. Om fostret mår bra (vilket jag hoppas med hela mitt hjärta att den gör) så kan det inte vara bra med all denna oro som du känner, stress påverkar ju hela kroppen negativt. Hoppas att du finner styrkan att boka en ny tid för VUL! Jag håller alla mina tummar och tår att det går bra! Många styrkekramar från mig till dig! <3

Så otroligt tråkigt att höra. Det måste vara en fruktansvärd upplevelse. Ta hand om dig kramar

Hej.
Gällande att berätta för folk:
Jag kommer berätta för familjen i vecka 12. Vi ska bjuda dem på middag då, så då passar det bra. Vill vänta så länge som möjligt egentligen, då de kommer bli tokigt glada (speciellt svärmor) och då vill jag inte behöva säga till dem senare att något gått fel.
Jobbet vet jag inte, får väl se hur jag mår när jag väl är där (börjar jobbet imorgon efter semestern). Men jag reser mycket i jobbet, varje eller varannan vecka, så om jag mår dåligt så blir ju det inte så kul...
Kompisar är svårt. Min bästa vän tycker inte om barn och ska inte ha egna. VI har dessutom tidigare råkat ut för att en kompis som skaffade barn gick helt upp i det, och helt plötsligt inte hade tid för oss. Jag förstår att man inte har lika mycket tid som förut, men att gå från att ses varje månad till en gång på tre år... Så jag är rädd för att min bästa vän kommer reagera negativt och tänka att jag också kommer försvinna. De övriga kompisarna väntar jag väl med tills det känns bra...

Hela grejen känns fortfarande så overkligt, så det känns konstigt att säga till folk... 

Gällande att se könet på UL. Det ska inte jag och min man göra. Vi har slagit vad om vad det blir för något, och den som förlorar får bjuda den andra på frukost när vi kommer hem med knyttet om 7 månader.

Ja alla vill inte veta, de är ju helt olika man får ju bara respektera de (alltså vi här, familj, vänner, bm) ja alla! Åhhhhhhh är de bara 7 månader kvar!! Vi är ju snart där :) hihi

Våra familjer kommer antagligen bli överlyckliga så känns bäst att vänta till v 12 så risken minskat att något ska gå fel. Men vill bara att de här veckorna fram tills det ska gå fort! Nu blir det full fokus på att klara av att jobba trots illamående och hålla det hemligt där. Håller verkligen med om att det känns overkligt... Knappt fattat det själv än så ändå skönt att vi får hålla på hemligheten ett tag själva först så det får sjunka in :)

Jag håller med om allt du säger, Josies. Jag har också varit illamående, men det är mycket bättre sen jag började äta mindre. Nu äter jag pyttelite varje gång (en halv smörgås, 1/4 portion middag, 1 äpple), så att jag inte är hungrig, men inte heller jättemätt. Och det har funkat jättebra för mig.