Första barnet - BF Mars 2014

Mina förvärkar har tagit 30-60 minuter innan de släppt. Har inte känt att det kommit och gått, som om det hade toppar och dalar, bara att det molar.

Vet inte vad jag ska göra med mig själv när det blir så. Inget hjälper. Vill inte sitta, inte stå, inte gå, inte ligga, inte duscha. Ingenting! Men sen så släpper det...

Ja det är hemskt med molande värk i magen, men eftersom mitt aldrig gick över så behövde jag göra en kontroll. Men de kunde inte svara på varför jag fick så ont, men allt såg bra ut iaf :)

Vet inte om jag är totalt okunnig men jag har nog känt varken sammandragningar eller förvärkar. Har inte fattat hur det ska kännas. Kan få skärande ilningar långt ner i fram men barnmorskan trodde det var bäckenutvidgning.
Ingen mensvärk eller att magen blir hård. Känner bara Kotten som rör sig. Kan man vara helt utan förvärkar och sammandragningar till förlossning??

Hej tjejer!

Efter 10 dagars meditationskurs i total tysthet känner jag mig som en ny människa. Dessutom känner jag mig mer redo för förlossningen än någonsin. Jag ser fram emot allt, t o m smärtan och alla orosmoment. Jag hoppas att den känslan kan hålla i sig. 

Jag har läst de dryga 400(!) inlägg ni har skrivit sedan jag åkte iväg. Det var roligt att läsa att ni tycker om Susanna Helis bok. Den har jag på hög här hemma. Dessutom så har jag precis kontaktat henne för att be henne vara med på min förlossning som doula, om min förstadoula skulle få förhinder. Susanna verkar otroligt erfaren och duktig, precis en sån person min sambo och jag vill ha vid vår sida. 

Grodan mår bra. Att sitta blick stilla i meditation i timmar varje dag är inte favoritsysselsättningen för en livlig bebis men det har ändå gått ganska bra. Nästa BM-besök är på onsdag och då hoppas jag att SF-måttet ökat som det ska trots att jag har gått ner drygt 1,5 kg sedan sist. 

Här hemma är fortfarande ingenting i ordning men jag känner mig ganska lugn. under den kommande veckan ska vi börja sortera det som vi fått av andra så att vi vet vad vi måste komplettera med. Då ska även min sambo sätta igång och packa förlossningsväskan.

Ni som pratade om ekologiska produkter och liknande. Vi kommer att köra på mandel-, kokos- eller oliv-/rapsolja till vårt barn. På föräldrautbildningen fick vi dock "stränga order" (snarare rekommendation, men ändå) att varken tvätta eller smörja barnet för mycket i början. Huden är täckt av ett skyddande fettlagar ett bra tag efter förlossningen. Det kan inte ersättas med några produkter. Tvättlappstipset i en Tupperware-burk var förresten guld värt. TACK! Det ska jag köra på. De där våtservetterna är som sagt bra till mycket så länge de inte har kontakt med hud :)

På onsdag är det informationsmöte på BB Stockholm och det ser jag fram emot. Vilka var det mer som skulle dit? 

Sist men inte minst, GRATTIS Tinapina! Jag hoppas att allt ser bra ut med dotterns höfter så att ni kan få återgå till (den nya) vardagen. 

Du är nog absolut inte okunnig! Och ja, du kan vara helt utan sammandragningar och förvärkar (du kan dessutom vara helt utan ilningar och fixerad bebis också). 

Det är inte lätt att ha koll på allt! Det var därför jag ringde förlossningen igår eftersom man inte vet. Men vad jag läst så har en del inga förvärkar eller sammandragningar innan förlossningen så det är helt normalt :)

Jag har hört att ilningarna kan ha med fixeringen att göra, men jag har inga ilningar alls. Vet inte om mitt bäcken är stort nog ändå typ...

Så länge kotten din rör sig så är allt bra, skulle jag säga.

Jag har dessutom läst att många förstföderskor inte har fixerade bebisar.

Känner mig överkörd av en ångvält idag. Är så lessen & deprimerad. Aurorabarnmorskan ringde precis. En hel vecka till nästa samtal. Dessutom fick ju jag känslan av att kejsarsnitt inte var ett definitivt nej av läkaren. Men nu pratade barnmorskan om att vi ska skriva ner mina tankar & önskningar i ett förlossningskontrakt. Så jag antar att kejsarsnitt inte är att tänka på. Känns så hemskt alltihop. Har läst både "föda utan rädsla" & "att möta förlossningssmärta" grundligt & verkligen övervägt att föda vaginalt. Men jag har ingen önskan, ingen vilja att föda. Jag VILL INTE. Jag är inte helt tappad bakom en vagn. Jag förstår riskerna med båda förlossningssätten. Men det är mitt val MIN kropp. Blir så lessen & arg.

Vad tråkigt för dig. Måste vara väldigt oroligt och inte veta hur det blir?... Tänker på dig och hoppas att din dag blir till det bättre! Jobbigt att känna så inför det största som händer i sitt liv. Hoppas att allt blir bra och att du får kejsarsnitt!

Tack för ditt fina svar.
Det är extremt jobbigt att få vänta på svar, att aldrig bli tagen på allvar & att försöka bli övertalad.
Jag är jätte duktig på att förmedla mina tankar genom att skriva ner dem, och att prata med de jag känner mig trygg med. Men oftast när jag träffar någon utomstående så låser jag mig & det jag vill få sagt kommer inte fram.
Det kan lätt bli att jag sitter & håller med t.ex. läkaren fast jag egentligen tycker helt tvärtom.
Läkarna & barnmorskorna pratar bara om att vaginal förlossning är det naturliga, att det sällan händer något allvarligt, att man blir så nöjd med sig själv efteråt. Men jag känner inte så. För mig är det en panikkänsla av att föda. Inte själva smärtan utan att det kan hända något med barnet. Jag är livrädd att något ska tillstöta & barnet får skador eller dör. Ingen kan någonsin garantera mig att det inte kommer hända.

Imorse när aurorabarnmorskan ringde och sa det där med att vi skulle skriva ett kontrakt så kände jag bara att marken försvann under mina fötter. Jag är så trött på att alltid få kämpa för allt & stå upp för sig själv.

Var samma sak när jag kämpat med att få min endometrios-diagnos. Hur många ÅR har jag inte sagt till gynekologer & läkare hur ont jag har, alltid trött, alltid sjuk, ont i höfter & bäcken. Men lyssnade någon?
När jag efter 4 års infertilitetsbehandling till sist själv kräver om en remiss till Göteborg för utredning så händer det något. Efter operationen sa läkaren att jag har hela magen full med sammanväxtningar och förstår att jag haft ont TACK kände jag då. Äntligen någon som tror mig.