Längtanefterlilladig skrev 2014-02-10 13:17:39 följande:
Tack för ditt fina svar.
Det är extremt jobbigt att få vänta på svar, att aldrig bli tagen på allvar & att försöka bli övertalad.
Jag är jätte duktig på att förmedla mina tankar genom att skriva ner dem, och att prata med de jag känner mig trygg med. Men oftast när jag träffar någon utomstående så låser jag mig & det jag vill få sagt kommer inte fram.
Det kan lätt bli att jag sitter & håller med t.ex. läkaren fast jag egentligen tycker helt tvärtom.
Läkarna & barnmorskorna pratar bara om att vaginal förlossning är det naturliga, att det sällan händer något allvarligt, att man blir så nöjd med sig själv efteråt. Men jag känner inte så. För mig är det en panikkänsla av att föda. Inte själva smärtan utan att det kan hända något med barnet. Jag är livrädd att något ska tillstöta & barnet får skador eller dör. Ingen kan någonsin garantera mig att det inte kommer hända.
Imorse när aurorabarnmorskan ringde och sa det där med att vi skulle skriva ett kontrakt så kände jag bara att marken försvann under mina fötter. Jag är så trött på att alltid få kämpa för allt & stå upp för sig själv.
Var samma sak när jag kämpat med att få min endometrios-diagnos. Hur många ÅR har jag inte sagt till gynekologer & läkare hur ont jag har, alltid trött, alltid sjuk, ont i höfter & bäcken. Men lyssnade någon?
När jag efter 4 års infertilitetsbehandling till sist själv kräver om en remiss till Göteborg för utredning så händer det något. Efter operationen sa läkaren att jag har hela magen full med sammanväxtningar och förstår att jag haft ont TACK kände jag då. Äntligen någon som tror mig.
Förstår din frustration, jag känner lite likadant, jag vill ju som sagt också få snitt och försöker kämpa för det. Men är nog lite som dig när det gäller att prata med läkare osv, det blir att man spelar med samtidigt som hela kroppen och huvudet skriker NEJ innerst inne. Själv brukar jag ligga och tänka hur och vad jag ska säga exakt (mest på kvällar när jag ska sova) och blir nöjd med det men när jag sedan väl ska få fram det till den riktiga personen så får jag inte fram något av det...
Jag känner samma oro rädsla, jag är inte speciellt rädd för smärtan osv, jag är mer rädd för barnet. Jag gillar verkligen inte oron och tankarna att OM det händer barnet något under förlossningen kanske de inte kan hjälpa/rädda honom som de faktiskt hade kunnat om han bara plockades ut ur magen bl.a. Det är ju lättare att hjälpa ett barn utanför magen än i.
För mig blir det nog inget snitt, men jag ska stå på mig och få exakt så att jag känner mig trygg och sedan att jag kan kräva ett akut snitt om jag vill. Men jag tycker du ska stå på dig, även om det är svårt. Håll fast vid vad du vill så kan de inte göra något annat än att bevilja dig ett snitt, hoppas jag verkligen iaf. Lycka till!
