Mn dotter är två, och har inga planer på att sluta än heller, det är mer upp till mitt barn, fast jag nu börjar styra det mot att vi ska amma mer sällan. Varför vi ammar? Jo, för det första rekommenderar who minst två års amning, dessa rekommendationer baserar sig förövrigt på barn som växer upp i medelklassfamiljer runt om i världen, vårt grannland deltog bland annat i studien där de tog fram dessa rekommendationer. För vår egen del? Jo, det är ju så att mitt barn tycker om att amma. Hon blir lugn, vi knyter snabbt an till varann efter en dag ifrån varandra, och känner sig trygg med amningen. Precis som att en annan tvååring vill ha napp, som de facto är ett substitut för bröstet. Jag kan ibland tycka att det är lite jobbigt, vissa nätter då hon vill ha bröstet, eller när jag inte har lust. Ibland funkar det att säga nej, men ibland blir hon ledsen. Så amningen är inte för min skull, oavsett om det ibland kan vara mysigt med närheten. Och ve och fasa, vi ammar fortfarande offentligt, och mitt barn ber om bröstet, "mamma, tutte?". Sen säger jag ibland nej, oftare när vi är iväg, just för att det är bökigare att hitta en plats att sätta sig på, eller på bussen, då vill jag att hon sitter säkrare i vagnen. Men är hon trött, grinig och ledsen och behöver tanka lite trygghet kan hon få bröstet. Hellre det än att hon skriker hysteriskt. Sen är hon faktiskt inte så extremt beroende av mig, går utmärkt att vara med morföräldrar, syskon och på förskolan. Hon är lika beroende av mig som ett icke-ammande barn med bra anknytning är till sina föräldrar är. Som en normal 2-åring. Ett annat barn kanske mer vill mysa i famnen och kramas med mamma, mitt barn vill ibland ha bröstet av mamma. En annan positiv grej är att hon inte en enda gång blivit sjuk sen hon började på förskolan för ett tag sedan.
