Problem att vara smart, någon som känner igen sig?

Komiskt att skåda de i tråden som kommer med personliga påhopp på TS vilka osar mindervärdeskomplex.

Jag vill inte uttala mig om intelligensen på mitt umgänge, men helt klart är vissa mer eller mindre intellektuella av sig. Jag känner att jag tänker mest likt och har betydligt mer gemensamt med de som är mer intellektuella. Men problemet är att jag har rätt mycket mindervärdeskomplex inför dessa människor och blir därför lite tillbakadragen. Jag känner mig mer avslappnad med personer som är mindre intellektuella av sig. Men då känner jag istället att jag inte får ut så mycket av umgänget. Känns som att man fastnar mitt emellan på något sätt. Man blir liksom aldrig riktigt nöjd. 

Men med det sagt så får jag väl också tillägga att det beror på sammanhanget. Ibland är det trevligt att bara snacka med någon om lite vad som helst och då bryr man sig inte speciellt mycket om personen är intellektuell eller inte, huvudsaken är att man får en trevlig stund. Allt behöver inte vara så jäkla seriöst. Ibland kan det vara kul att bara sitta och dra fyllehistorier också. Jag brukar vara rätt bra på att anpassa mig.      

Vissa människor är självgoda med ett till synes gott självförtroende. De har något grandiost över sig. Vi gillar dem inte men de gillar sig själv. Och det märks. De behöver nödvändigtvis inte alltid vara framfusiga eller skrytsamma, men självgodheten lyser igenom i alla fall. Problemet med denna typ av självförtroende är att den byggs upp av att andra måste göras sämre.

Andra självgoda individer utvecklar sin människosyn byggd på fördomar och syndabockar. Så länge de andra är sämre, är vi med automatik bra. Det går alltså att vara självgod utan bra självkänsla. Bara de andra är sämre. Och jag måste se till att de görs sämre. Självkänslan är så skör och utmanad att jag måste ge mig på andra. Självgodheten byggs upp genom hatet mot andra.

Men människor med bra självkänsla behöver inte vara självgoda, långt därifrån. De är trygga och kan uppskatta andra. I självförtroendet syns och känns begrepp som integritet, värdighet och tillit. Men också en stor dos av ödmjukhet. Självkänslan byggs inte upp genom jämförelser mot andra. Och ödmjukheten är inte en svaghet. Ödmjukheten och värdigheten ger styrka.

Fint förklarat!

Vissa människor är självgoda med ett till synes gott självförtroende. De har något grandiost över sig. Vi gillar dem inte men de gillar sig själv. Och det märks. De behöver nödvändigtvis inte alltid vara framfusiga eller skrytsamma, men självgodheten lyser igenom i alla fall. Problemet med denna typ av självförtroende är att den byggs upp av att andra måste göras sämre.
Andra självgoda individer utvecklar sin människosyn byggd på fördomar och syndabockar. Så länge de andra är sämre, är vi med automatik bra. Det går alltså att vara självgod utan bra självkänsla. Bara de andra är sämre. Och jag måste se till att de görs sämre. Självkänslan är så skör och utmanad att jag måste ge mig på andra. Självgodheten byggs upp genom hatet mot andra.

Men människor med bra självkänsla behöver inte vara självgoda, långt därifrån. De är trygga och kan uppskatta andra. I självförtroendet syns och känns begrepp som integritet, värdighet och tillit. Men också en stor dos av ödmjukhet. Självkänslan byggs inte upp genom jämförelser mot andra. Och ödmjukheten är inte en svaghet. Ödmjukheten och värdigheten ger styrka.

Så sant som det är sagt, sär skriven.  

Men varför ska det ALLTID handla om kvantfysik, avancerad differentialkalkyl eller hjärnkirurgi när man diskuterar intelligens? Jag som talar 7 språk, varav 5 flytande, skulle aldrig drömma om att starta en tråd angående hur "överlägsen" jag känner mig pga att andra inte är på samma språkliga nivå som jag själv.

Om det ger dig väldigt lite, TS, att prata med lågbegåvade - skaffa aldrig barn. De kommer inte kunna leva upp till din intellektuella nivå på många år. Kanske aldrig, och då var det slöseri med både tid och energi.

Sen är det rätt praktiskt att kunna konsten att kallprata med vanligt folk, annars blir de där tjugo minuterna hos frisören väääldigt långa.
Har du testat om du har högt EQ? Det är det nya IQ vet du.

Klockrent!

Vad är viktigast - att vara intellektuell, eller att vara klok? Man kan sitta inne med en oerhörd visdom utan att vara intellektuell. Jag vet flera intellektuella träbockar i min bekantskapskrets som bygger hela sin identitet på sitt hjärnkapital. Men vad händer den dagen då hjärnkapaciteten börjar trubbas av, t ex pga alzheimers eller något annan otrevligt? Vem är man då? Var ska man finna sin självkänsla när hjärnan börjar tackla av?

Jag känner mig mest avslappnad med människor som är visa, kärleksfulla, toleranta och fria från uppblåsta egon. Dvs människor med själ. 

Nej men så fint skrivet, skiner glorian extra starkt idag? :)
Du skriver generellt men jag får anta att du försöker lägga dessa egenskaper på mig eftersom det är mig du citerar. Ironiskt nog är det inlägg som ditt som lyser av självgodhet, precis som ordet antyder vill du visa hur mycket godare människa du är som accepterar alla och försöker knäppa på näsan genom att insinuera att det måste vara något fel på min självkänsla som inte gör detsamma.

I ditt första inlägg tar du upp allt händigt du kan, och att du minsann inte står ut med belevrade människor som har politik som nöje. Det är alltså OK för dig att lufta hur duktig du är och vilken typ av människor du inte kan med, men det är inte OK för mig att göra detsamma. Sedan går du till semantiskt angrepp (nu kommer väl "nej men vadå, tog du åt dig? Jag skrev ju bara generellt" ) när jag påpekade att jag faktiskt också kan allt det du räknade upp, men att jag skulle känt mig begränsad om det var allt jag kunde.

Då byter du taktik och börjar kalla mig självgod i tron att det ska få mig att...ja jag vet inte, inte skrev du väl det där för att få mig att må dåligt? inte är du väl en sådan människa som hånar stackars individer med dålig självkänsla? Nej, för då är du ju inte bättre själv och så KAN det ju bara inte vara..

Jag skäms inte för att jag tycker jag är bättre än de flesta, klart jag framstår som självgod när jag är så bra :) Men jag tycker inte det är något fel. Jag avskyr jante och "du ska inte tro du är något, du ska inte tro du är bättre än någon annan". Det är bara en social konstruktion som säger att ödmjukhet skulle vara något bra. Det är inte viktigare för mig att vara omtyckt än att säga vad jag egentligen tycker, DET är nämligen tecken på dålig självkänsla. 

Problemet med ödmjukhet är alla skenheliga personer som vill trycka i ansiktet på andra hur ödmjuka de är och vilka fina människor de är, vilket i sig tyder på motsatsen.

Stackare. Jag pratar hellre med någon som är normalbegåvad och som klarar av att uttrycka sig, än pratar med någon som har lika hög intelligens som jag själv, men som inte kan för ett normalt samtal. Att vara intelligent betyder inte att man vet allt, så vad en annan person har att dela med sig vad gäller erfarenheter och upplevelser betyder bra mycket mer i mina ögon än att kunna derivera ekvationer. Själv ligger jag på 99:e percentilen, men jag hade nog betackat mig ditt sällskap och gått och snackat skit med grabbarna på lagret.