Jag kom rätt långt på vetekudde och TENS sist, i början av öppningsskedet. Badet var också väldigt skönt och jag hade inte klarat mig utan lustgasen.
Jag höll på att svimma flera gånger av smärtan, så jag bad om lite hårdare artilleri. Fick EDA som inte tog. När den skulle sättas satt jag och skakade okontrollerat och läkaren bad och bad att jag skulle vara stilla, men det gick inte! Ingen hade kollat hur öppen jag var på en stund, så man hade missat att det var för sent. Jag gick från 2-10 cm på under 2h. Normalt är 0,5-1 cm/h. Provade petidin, för jag var så desperat. Kände mig full, kunde inte prata, gå eller stå, men förstod allt som hände omkring mig. Hemsk, inlåst känsla! Personalen frågade flera gånger om jag inte ville ha sterila kvaddlar och till slut sa jag ok. Det svartnade för ögonen och ringde i öronen av smärtan. Återigen kunde jag inte stå på en lång stund. När det släppte var jag smärtfri i 20 minuter. Verkligen inte värt det!
Jag minns inte ens i vilken ordning jag fick ovanstående, men jag tar dem inte igen. Väl medveten om att smärtan vid en förlossning är långt, långt värre än vad jag någonsin kunnat tänka mig, så tänker jag dock inte låsa mig vid ett visst sätt och bädda för besvikelse. Målet med förlossningen är att få vårt barn, inte en uppvisning i smärttålighet. Massage, vetekudde, TENS, bad och lustgas önskar jag mig, sen får vi se.