Klago/gnälltråd för oss höggravida

Det där skrev du bra, jag håller med fullständigt. Oroa dig inte i onödan! Och jag vill passa på att hylla personalen på lasarettet, man är verkligen i trygga händer hela tiden och man är på helt rätt plats. Det kommer gå jättebra för dig! :)

Ligger här med världens finaste barn i famnen och läser igenom tråden :) Måste få säga att jag verkligen gillat att hänga här o byta erfarenheter med er. Så häftigt att många av oss äntligen har våra barn i famnen medan en hel hög av er (både gamla o nya nick) har ert framför er!

Hoppas det är ok med er att jag delar med mig av min förlossning, trots att den inte var ngn 'dans på rosor'. Känner att jag behöver få det ur mig och ja, jag hoppas det är ok bara. Det kommer bli ett långt inlägg... Jag skriver mest för min egen skull ärligt talat

Själva förlossningen gick väl egentligen bra. Det var tufft med igångsättning, för mig vill jag poängtera då vi alla har så olika förutsättningar. Såg att ni skrivit om ihångsättning här ovan, om det är bättre att vänta tills kroppen kommer igång av sig självt. För mig hade det nog varit bättre att vänta! Då hade jag åtminstone varit trygg i känslan av att det är naturligt, att min kropp gjorde vad den är byggd för och jag hade nog vågat lita mer på att min kropp visste att få jobbet gjort. För mig var det psykiskt påfrestande att känna kroppen kämpa med värkar som uppkommit på konstgjord väg.

Igångsättningen startades ca 16:30 på lördagen med Cytotec i 2 omgångar. På kvällen hade jag värkar men man valde att stoppa dom med Bricanyl. Då tyckte jag att det var ett märkligt beslut men såhär i efterhand förstår jag. Söndag morgon fortsatte man med mer Cytotec, första dosen vid 9 ca och andra dosen ca kl 11. Efter ngn timma hade jag kraftiga värkar, klockade dom och dom kom ca 4 st/ 10 min. Var uppe o rörde mig. Promenerade. Vi tog oss t om till affären! Men på söndag kväll var jag riktigt trött och värkarna var ruskigt intensiva. Dom blir det av Cytotecen fick jag förklarat. Ganska korta men intensiva och kommer tätt. Fick Bricanyl i spruta i låret runt 23 på kvällen. 5 min senare hade värkarna upphört, fick redig hjärtklappning men det var endå en lättnad. Somnade och vaknade 3:30 av att värkarna drog igång igen.. Låg i en timma och övervägde alternativen innan jag gick upp och bad om mer Bricanyl. Somnade ca 5:30 och sov i 2 h. Min kära man vaknade med mig 3:30 och kunde inte somna om sen.

Sen kom måndagen och läkaren undersökte mig. Visste sedan kvällen innan att min tapp fortfarande var mer eller mindre opåverkad- bakåtlutade och hård. Så jag var rätt modfälld på väg in till läkaren och hoppades inte på mkt. Trodde på mer Cytotec. Men till min förvåning tyckte han att vi skulle få komma ner på förlossningen och att bm skulle prova ta hål på hinnorna. Vi blev jätteglada och lite nervösa! Nu var det på gång trots allt..!

Kom ner till fl strax före 10 och bm försökte med hinnorna ganska omgående. Hon visste inte själv först riktigt om hon lyckats och hon konstaterade igen att tappen ff var bakåtlutade o hinnorna svåra att komma åt. men sen kom i af fostervatten och återigen kände vi spänd förväntan! Började tro och hoppas att det faktiskt skulle sluta i en "normal förlossning". Blev uppkopplad till dropp med värkstimulerande, 10 ml/ h. Kom ihåg att jag läst att du Limaliie var uppe i väldigt mkt högre dos... (Stackars, stackars dig alltså!) Med droppet drog värkarna igång "på riktigt"! Hade gått med Cytotec-värkar i 2 dgr o tyckt att dom var jobbiga så jag blev lite tagen på sängen av kraften i dessa värkar. Inom en timma hade bm satt på lustgasen åt mig!

Skidbyte, 2 nya barnmorskor och atmosfären blev helt annorlunda. Dom var där för att sköta sitt jobb, varken mer eller mindre. Och vi blev lämnade ensamma mestadelen av tiden.

Jag kan inte ge nå tidsangivelser för tiden stod still och gick så fort på en och samma gång. Jag har inte den blekaste om klockslagen. Jag vet att dosen höjdes stegvis på droppet och att jag hade min sambo där som gjorde vad han kunde för mig. Bm gjorde en kontroll men sa att jag bara var öppen 4 cm och att man måste vänta med epiduralen för att inte riskera att stanna upp ngt. Sen försvann hon och vi blev ensamma igen. Men det kan inte ha gått lång tid förrän jag verkligen inte stod ut längre! Sambon tjatade sig till epiduralen och narkosläkare tillkallades. Det tog 1 h 45 min att få honom att komma och lägga den. Bm kollade mig igen och jag var 5 cm öppen.

Det var i det läget helt jävla underbart med epiduralen! Det tog inte bort trycket nedåt men för första gången fick jag lustgasen att fungera ordentligt och jag fick en liten stunds vila. Låg så i kanske 30 min. Sen smällde det bara till och trycket nedåt..... Sambon skyndade att ringa på bm. Jag kände panik blrja komma, tänkte på hur lite jag var öppen och på den där bakåtlutade tappen. Tänkte att nu går det åt helvete! Bm lade mig i ställningen och sa åt mig att trycka på. Jaf trodde att jag skulle hålla emot och blev totalt förvirrad men kände samtidigt att det inte skulle gå att hålla emot så jag krystade. Min bm upprepade hela tiden att jag inte skulle skrika. Jag fattar ju nu att hon ville att den energin jag lade på att skrika skulle gå bättre till att trycka ut ungen.. Men i den stunden kändes det som att hon ville få tyst på mig ungefär. Det enda bra hon gjorde för mig där o då var att hon sa vid ett tillfälle "bli inte rädd nu!" För det var precis vad jag var. Dom sa aldrig att "nu ser vi huvudet" eller typ att det inte var långt kvar. Jag hade verkligen ingen aning om vad som hände där nere och när jag kände att nu fixar jag inget mer, höll på att bli galen tror jag av smärtan och tänkte typ ta mig härifrån (vet att jag sa nå skit-tokigt ickså men minns inte vad) då kom hon ut! Kl 18:46 hörde jag bm säga att vi fått en rödhårig flicka. Helt fantastiskt! När bm kollade mig sen trodde jag verkligen att hon skulle säga att jag gått sönder hela vägen, men helt otroligt så hade jag inte spruckit ngt alls! Fattar ff inte hur allt hänger ihop med att jag inte var mogen, knappt hunnit öppna mig, fick epiduralen som bara hann verka i en halvtimma typ innan det var dags att krysta.... Men i det läget var det bara underbart att ha vår fina flicka hos oss!

Runt kl 22 på kvällen kom vi upp till bb. Minns känslan av att komma in på rummet, vi tänkte att äntligen får vi pusta ut! Att det var över nu liksom! Vilken lättnad. Det hade varit långa dygn lördag- måndag.

Men jag slutade inte blöda och jag blev kopplad till dropp som skulle få livmodern att dra ihop sig och minska blödningen. Grejen var att blödningen tilltog med droppet och det tog tid innan dom förstod det. Runt midnatt började man väga alla blöjor o sånt och läkaren tillkallades. Sen gick det fort! Man konstaterade att jag hade förlorat 2,5 l blod drygt och man förklarade att jag skulle köras till ett operationsrum och sövas.

Det är nog bland det värsta jag upplevt någonsin och bilden av min man med bebin i famnen när dom rullar ut mig fr bb igen kommer nog sitta kvar i mitt minne för livet! Jag grät enda tills dom sövde mig strax efter midnatt. Kom till uppvaket vid 5 på morgonen och tillbaka till bb ca 6:30. Tydligen hade moderkakan rivit upp ett sår när den lossnade fr livmoderväggen samt att det fanns rester av den kvar som dom fick skrapa bort.

Jag fick komma upp ur sängen första gången igår kväll. Har varit så extremt svag plus att jag legat med dropp av olika slag o nån ballong inuti min livmoder. Min man har gjort ALLT flrutom att mata bebin. Han har tagit hand om henne och servat mig med mat, hållit fram mugg med sugrör så att jag fått dricka.. Jag är så extremt imponerad av honom!

Och jag är så galet tacksam att min fina flicka fick komma välmående till världen. Hue det än är så skulle jag gå igenom samma sak 10ggr om om det var vad som krävdes för att hon skulle få må bra!! :)

Om ni orkar läsa så hoppas jag att det var någorlunda sammanhängande. Om inte så förstår jag. Som sagt, skriver mest för min egen skull. Tankarna snurrar i skallen, både förlossningen och det som hände sen snurrar på repekt i mitt huvud och jag fattar att det lär ta ett tag innan allt lägger sig,..

Tack så mycket för era tankar :) jag mår mkt bättre idag, har varit hemma i ett dygn ungefär och hunnit landa lite i af. Ska försöka slappna av och bara njuta av min underbart fina lilla flicka :) tänk att jag varit så inställd på att det skulle ligga en pojke där inne men när bm sa att det var en flicka kändes det endå så självklart på nå vis!

Pernilla: stort grattis till dig! Antar att du också befinner dig i denna kärleks-bubbla just nu. <3

Händer så mkt i tråden att jag knappt hinner med er. Kommer fortsätta hänga här med er fastän jag inte är höggravid längre ;)

Tack så mkt, och det är klart att du får fråga ;) vi har väl avhandlat mer intima detaljer än så här tidigare haha.. Ja, jätteskönt att jag slapp skador. Men mitt underliv mår lite sisådär trots det. Har ff svårt att sitta, känner mig väldigt öm och jag kan inte ens ha bindan emot utan att det gör för ont. Men jag antar att det är normalt? Det är idag 4 dgr ganska exakt sen Stella kom till världen.

Ni som fött barn innan, hur lång tid tar det innan man kan sitta normalt igen? Hur länge ömmar det & gör ont liksom?

Jag har faktiskt ingen aning! Vet inte mer än att dom skrapade bort rester och luffade upp en ballong inuti livmodern. Känns så märkligt att jag var sövd så länge och inte veta riktigt vad dom gjort med tiden.

Är det någon av er som vet hur mkt info mal kan begära ut fr sjukhuset. Sin journal kan man väl begära att se? Vart vänder man sig för att få det? Skulle vilja läsa om min förlossning och det som hände efteråt. Försöka förstå varför det hände, om det finns ngt svar på den frågan dvs. Ibland bara händer saker o ting det är jag medveten om.

Var inte alltför besviken! Det kan gå riktigt fort när det väl börjar hända. Som sagt så var min tapp bakåtlutad och jag hade knappt öppnar mig fram till typ timman innan hon kom. Och jag klarade det endå utan skador i underlivet.

Väldigt snarlikt som för mig då. Det dom vägde sig fram till var 2,5 l men då hade jag ju redan blött i dryga 2 timmar nere på fl. Hur lång tid tog det för dig innan du började känna dig starkare? Fick du nytt blod? Jag är ff jätteblek o mörk under ögonen och är svag som fan i kroppen. Blir skakig och flåsig av att gå upp på övervåningen för att byta blöja. Vill ju göra så mkt (kunna gå ut med barnvagnen t ex) men vill samtidigt bli bra fortast möjligt och är rädd för att ta ut mig för mkt!

Vart vände du dig för att få ut journalen då? Tänker att det kanske blir lite samma för mig om jag får läsa. 5 timmars operation låter ju extremt allvarligt men förmodligen var det inte alls så.

Liggamma skulle jag också vilja kunna göra. Skulle underlätta enormt mkt. Min rumpa och korsrygg har tagit så mkt stryk eftersom jag nästan alltid halvligger med stödet på rumpan liksom..

Jag känner ett stort behov av att prata om det som hände och funderar på bm man gått till. Visst brukar det vara ett uppföljningssamtal efteråt? Undrar om det dröjer länge innan det blir av eller om man t om kan ringa o fråga om det går att göra det lite tidigare?

Jag trodde verkligen att det skulle vara som du beskriver o som man hört andra beskriva det, t ex att smärtan under förlossningen glöms så snart man har det lilla livet på bröstet. Men det blev inte så för mig.. Minnet hängde sig liksom kvar.

Gud vad jag ältar märker jag..... Stå ut med mig en stund till ;)

Kokush: tänker på dig!! Dom är så duktiga alla barnmorskor och doktorer. Lita på dom och på din kropp så kommer det att gå jättebra! :)

Hahaha... Vilken bra taktik! Har använt mig av den själv några ggr faktiskt! :)

Vad gäller humöret så känner jag att det blivit mycket bättre. Visserligen är man ju i en lyckobubbla och det kan ju ha med saken att göra. Men jag tycker endå att det känns som att det där gravid-humöret är borta bara. Liksom en del annat... Kan väl inte riktigt njuta av kroppen än eftersom det gör ont här och där. Men att slippa känna sig tung för första gången på hur länge är ju hur skönt som helst!!