BF Juni 2015

Hej alla blivande mammor!
Jag behöver verkligen lite sympati och pepp. Är det någon mer än jag som blir helt tokig på att gå och vänta? Vi har fått tid till vårt RUL den 29 december och vi har inte varit hos barnmorskan sedan inskrivningen den 10 november! Har alla det som jag? Det förväntas bara att allt går bra med barnet och skulle det vara nåt som är tokigt får man inte reda på det förrän i vecka 18-19 (KUB är inte rutin och man får bekosta det själv om man vill göra det här i Halland). Snacka om att hållas på sträckbänken... Jag känner inga konstigheter. Magen börjar växa något (är inte pinnsmal sedan innan så det syns inte överdrivet mycket), sugen på rätt mycket skräpmat, flåsar en del och får lite ont i höften av snabbare promenader. Men för en människa med kontrollbehov och ett sjukt dåligt tålamod är detta tortyr. Hur funkar det för er? Någon som känner samma otålighet? 

Jag och sambon bestämde innan graviditeten att vi skulle betala själva för KUB. När jag väl blev gravid blev jag väldigt lugn. Jag är neurotisk i vanliga fall och utgår alltid från det värsta typ.. Men lillprutten som flyttat in verkar ha en valiumliknande effekt på mig. Jag känner mig väldigt lugn och säker men vi kör KUB ändå för att jag för roligt vill se fostret och sambon vill ha uppskattningen för kromosomavvikelser.

KUB kostar 2200 kr i Umeå, men ultraljud är ju betydligt billigare, så man kan ju köpa ett sånt om man vill "kika in" tidigt.

Tänk att det redan är andra advent! I början av graviditeten tyckte jag att dagarna sniglade fram och det kändes som att jag inte kom någonstans.

Imorgon går jag in i vecka 15 och jag tycker att veckorna springer fram. Ibland måste jag gå in i appen för att kolla att det verkligen stämmer. Känns som att jag nyss var i vecka 9.

Tänk att om ett par veckor är det julafton och då har vi alla kommit ytterligare ett par veckor längre. Sen springer julen förbi, nyår kommer och innan vi vet ordet av är det dags för RUL och vi har kommit halvvägs. Det är ju helt galet.

Bring it on!