För oss som försökt bli gravida i fem månader eller längre

Ja, den gången kom inte min östrogenproduktion igång efter jag slutade med p-piller och hann påbörja utredning innan östrogenvärdet stabiliserade sig och i samband med det fick jag regelbunden cykel och blev gravid utan hjälp. Men det var skönt att veta vad som var problemet och att vi skulle få hjälp om det inte tog sig. Men jag ska inte sticka under stol med att det var ett jävligt jobbigt år och jag inser i efterhand att jag borde gått och pratat med någon för att få hjälp med alla tankar.

Tack för alla peppande ord och inlägg! Har haft stickningar i nedre ryggslutet i 3 dagar nu, någon som haft samma eller kanske vet vad det kan vara? :)

Vad kul att tråden tagit fart! Jag har varit bortrest så ni får ursäkta min frånvaro

Jätteskönt ändå att se att vi ändå är några stycken som är "normala" och inte plussar direkt ????

Hur funkar det med utredning? Brukar man börja med mannen eller hur gör dom? :-/ jag ska till gyn på torsdag denna veckan och tänkte passa på att samtidigt när jag ändå är där fråga om hon kan se något som spontant ser fel ut.. Men det kanske inte är så enkelt...

Oj, lite många frågetecken där ja ????

Hur visste du det med östrogenproduktionen, att den inte kom igång efter p-piller? Vad gjorde ni på utredningen?

Hej!

Vet inte om detta är nedslående eller upplyftande men tänkte bara dela med mig av mina erfarenheter. Vårt första barn blev till så fort vi slutade använda kondom. Jag hade inte ätit ppiller på väldigt länge för jag blev deppig av dem. Sen efter ca 3 år blev det dags att försöka få syskon och månaderna gick utan plus. Mensen kom och jag förstod inte vad det var för fel. Vi hade ju barn sen innan, och då gick det jättelätt och jag skulle fylla 28 samma höst vi började försöka igen. Min man är ett år äldre än mig.

Kändes som att ALLA blev gravida, syskon, kompisar från mammagruppen, arbetskamrater mfl.

Så efter ett år ringde jag en fertilitetsklinik för en utredning. 28 oktober skulle vi dit.

Första veckan i oktober var jag så trött och sur och känslig att jag trodde att jag var på väg att bli utbränd (allt kändes så jobbigt)

Då sa min man: Vet du jag tror att du är gravid. Jag har köpt två test.

Jag blev rätt sur och tyckte att han var oförstående som skyllde på det, det var ju mitt jobb och allt som stressade mig som gjorde att jag mådde dåligt. Dessutom så blir jag ju inte gravid så det var ju ytterligare en sak som fick mig att känna att allt var piss. Men han uppmanade mig att testa ändå och visst var det plus. I vecka 14 nu och fick såklart ringa och avboka fertilitetsutredningen. Men jag testade 4 ggr och väntade en dryg vecka innan jag vågade avboka för "tänk om jag kanske inte är gravid trots allt". Det var faktiskt inte förrän jag började kräkas ett par veckor senare som jag fattade att det var på riktigt.

Så... Man kan ha alla förutsättningar, åldern är rätt, man är inte överviktig eller underviktig, man har inte ätit ppiller som kan påverka och man har en regelbunden mens men ÄNDÅ funkar det inte. Inte ens fast det funkat förut. Och man blir galen av att grubbla på varför... Men tillslut bara så händer det!

Jag önskar er alla lycka till och som det stod tidigare i tråden, ta hjälp när det gått för lång tid, och tappa inte hoppet! ???

Frågetecknen på slutet var inte meningen, sorry. Det skulle va hjärtan. :/

Efter ca 6 månader efter jag slutade med p-piller och hade haft typ 3 menscykler så kontaktade jag gyn som såg att min livmoderslemhinna var supertunn och tog blodprover som visade på jättelåg östrogenhalt och han rådde oss att vända oss till kvinnokliniken för han kunde inte hjälpa oss mer. Två månader senare hos utredningen på kvinnokliniken så såg värdena och slemhinnan mycket bättre ut redan och någon månad senare började jag få mer normala cykler med.

Under utredningen kollade de med vul, tog blodprover och kollade makens spermier. Längre än så hann de inte för de ville inte hjälpa oss aktivt än då eftersom mina värden var på väg åt rätt håll och sen blev vi gravida själva några månader senare.

Jag visste inte hur man skulle gå tillväga och var jättenervös över att ta första steget att ringa. Till slut ringde jag till gynavdelningen på sjukhuset för rådgivning och då så förklarade hon vilken sida på internet jag skulle in på. Där skulle man skriva ut egenremiss på både mig och sambon. Vid utredning så kollar dom tydligen båda samtidigt så det är bra. :) Skickade in papprena för två veckor sen och fick hem ett brev härom dagen att vi nu står i kö. Känns jättebra så ring och rådfråga, vet inte om det funkar så överallt men så var det här hos oss iaf. :)

Tack snälla för detta peppande inlägg!! Alltid roligt att få höra en "solskens" historia! :) Du väckte lite hopp i mig. En stor bamse kram till dig!