Hoppar gärna in här :) Känner att jag behöver ventilera lite.
Jag och karl min har haft oskyddat sex till och från sedan i juni. Det dröjde ytterligare några veckor innan vi faktiskt kom fram till att vi ville sluta med skydd (kondom) helt och hållet, även fast det var tidigt i förhållandet.
Jag har korta cykler på runt 21 dagar, så räknar man från juni är vi väl på cykel 8 nu.. Antal "riktiga" försök, kanske 6? Jag minns faktiskt inte exakt när vi bestämde oss.
Jag trodde inte det skulle vara så jobbigt som det varit. Och med en karl som har attityden "det händer när det händer, vi behöver inte stressa upp oss utan bara vänta och se".. Lätt för honom att säga när det är jag som får hålla kolla på äl och bim och när det är min kropp som får eventuella symptom (som jag försöker att inte leta efter eller tänka att det och det kan vara just ett symptom, men det är ju omöjligt att låta bli.)
Sist gick jag över 4 dagar, vilket aldrig händer och hjärnan började spinna iväg. Tanken på att jag kunde vara gravid gjorde mig så lugn och tillfreds och jag ville inte att de känslorna skulle ta slut.. Och så kom mensen. När det sedan var dags för äl var jag så less och jag ville inte gå igenom samma igen så vi hade bara sex två gånger under den vecka äl skulle inträffat. Jag är less på att "tjata" om sex, less på att känna mig som en barntokig flickvän, less på att få förväntningar som sedan krossas igen vid mens, less på att må skit när mensen kommer, less på att höra om folk som lyckas på första försöket.. Och vi har inte ens hållit på så länge, hur klarar man att hålla på 1-2 år eller mer?!
Mensen ska komma i morgon och förväntar mig inget annat den här gången. Jag provade med några äl-tester för första gången denna gång, men fick inget utslag. (Gjorde bara tre st, det var det mitt psyke klarade av. Är så rädd att jag inte har ägglossning alls med tanke på mina korta cykler.)
Ja, de blev ganska långt detta men som sagt, är i behov av att ventilera ;)
(Jag är för övrigt 31 och min karl är 36.)