överdrivna kalas, känner ni igen er?

Vår son är bara 4 år så vi själva har inte haft något kalas ännu, mer än för släkten, så jag har inte funderat så mycket på "kompiskalas" än, men något "Leklandskalas" kommer det garanterat aldrig att bli. Det verkar trist.
Men jag kan tänka mig att 5-årskalaset kan bli det första "kompiskalaset" för sonen, och det lär nog bli ett hemmakalas modell mindre, för 3-4 barn med föräldrar.
Han har inte gått på så många kalas heller ännu. Men de som har varit har varit trevliga hemmakalas med både barn och föräldrar.

Lite märkligt resonemang i tråden dock, att man inte "bara" får bjuda 4-5 barn för att alla andra skulle bli ledsna då. Hur tänker man då? Ska barn aldrig få lära sig att man inte kan få allt och vara med på allt? Vår son leker t.ex. ofta med en annan pojke i samma förskolegrupp. Ska de hemlighålla det då, så att inte de andra blir sura för att de inte fick vara med och leka?
Givetvis bjuder man ju inte 10 av 12 barn ur en förskolegrupp, men 3 av de 12 barnen skulle jag inte tveka att bjuda.

Fast så kan man ju inte resonera. Ska vi bjuda 15 barn till ett fyraårskalas, där fyraåringen i fråga knappt leker alls med tio av dem, för att något barn riskerar att inte bli bjuden?? Och därmed också ha en helt annan typ av kalas än det kalas vi tror passar fyraåringen bäst? Så resonerar aldrig vuxna till sina egna kalas tycker jag mig ha märkt, jag vet flera tillfällen när jag hade kunnat bli bjuden men inte blev det. Sånt är livet. Och jag som vuxen märker ändå rätt väl när folk pratar, på FB osv när det varit kalas. De barn som inte bjuds på fyraårskalaset vet väldigt sällan om det, för barnen pratar inte på det viset lika mycket. Ett kalas måste väl i första hand syfta till att glädja och fira födelsedagsbarnet, inte vara en allmän godhetsinrättning?

Vi anpassar nivån efter barnet och åldern. När dottern hade sexårskalas nu i december bjöds alla tjejer i klassen (för att ingen ska bli utanför) och sen de killar och andra kompisar hon valde, det var 14 barn som bjöds. Men inte sjutton bjuder vi hela klassen på 26 barn, det går inte att ha hemma. Och dottern har pratat i ett halvår om kalaset och hur det ska vara och allt går ut på hemmakalas, finns inte i hennes värld med kalas någon annanstans ännu. (Hon har varit på ett par kalas i gympahall och ett på lekland tidigare).

Men fyraårskalasen har varit små och mysiga, både barn, föräldrar och vi som familj har tyckt det varit supertrevligt. Och det verkar inte alla kunna säga om sina kalas.

Nu pratar jag givetvis om skolbarn! Du skrev ju klassen, inte dagisgruppen. Man bjuder givetvis inte 15 st 4-åringar.
Att man bjuder de barn som är av samma kön är väl det vanligaste i skolan? Att bjuda hela klassen är överkurs. Men lite konstigt att jämföra att man som vuxen blir bjuden eller inte på kalas med t ex 6-8-åringar. Förhoppningsvis är du som vuxen mogen nog att ta åt dig om du aldrig får gå på kalas och kanske kan reflektera över varför du aldrig blir bjuden. Men den 7-årige pojken som aldrig har fått gå på kalas för att han inte har någon bästis, och alltid är den som blir bortvald. Han kan nog få men för livet. Usch, jag gillar inte vuxna som försvarar mobbning.

Jag förstår dig inte. Pratar du om mobbning här? För jag ser inte att det känts relevant i den här diskussionen. Är det om man bjuder alla av samma kön utom en, ja då är det mobbning. Men det är väl ingen som skrivit att de gör?

Vi bjöd som sagt samtliga sex tjejer i klassen, fyra killar från klassen och sen två kompisar som går kvar i förskolan på dotterns sexårskalas. Var det några problem i din uppfattning att göra så?

Nej, det var givetvis inte det som var problemet!!!
Men du började skriva om att du inte ansåg att man ska bjuda hela klassen, utan 4-5 stycken, att det blir problem om man bjuder för många. Det reagerade jag över, för om alla tänker som du finns en överhängande risk att något barn är det som aldrig blir bjudet.
Sen gjorde du en jämförelse att du som vuxen inte blir bjuden på kalas och sånt är livet...
För mig blir det konstigt när man gör sådana jämförelser och inte förstår skillnaden mellan vuxen och barn och inte förstår att barn faktiskt kan bli utanför. Alltså det är ju vi vuxna som ska uppfostra våra barn till solidariet, omtanke, att alla får vara med.

Sen ett enkelt exempel (eller kanske svårt för dig): I klassen finns fem pojkar: Olle, Kalle, Stefan, Niklas och Ludvig. Olle bjuder Kalle och Stefan. Kalle bjuder Niklas och Olle, Stefan bjuder Niklas och Olle. Niklas bjuder Kalle och Stefan. Ingen av dessa pojkar har enbart uteslutit en pojke från kalaset, men ingen har bjudit Ludvig. Hur tror du att det känns för Ludvig?

Sen ett enkelt exempel (eller kanske svårt för dig): I klassen finns fem pojkar: Olle, Kalle, Stefan, Niklas och Ludvig. Olle bjuder Kalle och Stefan. Kalle bjuder Niklas och Olle, Stefan bjuder Niklas och Olle. Niklas bjuder Kalle och Stefan. Ingen av dessa pojkar har enbart uteslutit en pojke från kalaset, men ingen har bjudit Ludvig. Hur tror du att det känns för Ludvig?

Det var jobbigt ibland i den värsta kalasperioden, ja. Kamraterna hade påkostade kalas ordnade av arrangör, och mina barn tjatade om samma såklart. Vi gjorde så att dottern fick ha ETT kalas på ett lekland och sonen ETT på ett laserskjutställe. Men de andra åren ordnade jag kalasen själv. Som tur är tycker jag att sådant är kul, så jag tror inte att något barn som var med var speciellt missnöjt! Vi hade olika teman, t.ex. medeltid, och det älskade ju tjejerna som fick klä ut sig till medeltida prinsessor... Bågskytte, kasta hästsko... huvudsaken är att man har lite fantasi och anpassar aktiviteterna till temat. Varm korv kostar inte mycket och tårtan bakade jag själv. Vi överlevde kalasperioden i alla fall!

Jag lovar att inget av de bjudna barnen eller deras föräldrar tyckte era hemmakalas var sämre än kalasen på lekland. Här är det rätt 50-50 med om det är hemmakalas eller "köpta" kalas och det finns verkligen ingen skillnad på barnens glädje efter kalasen. Verkar som att det viktigaste är att man får en liten godispåse.