Hur ser ni på detta? (Styvförälder).

Min livssituation har fungerat i över tio år, så jag antar att det inte är mig du menar :) Och nu lyckades du med ytterligare ett personligt påhopp genom att anklaga mig för att inte vara en bra mamma till mina barn. Vilket var precis det jag menade med mitt inlägg ovan. Obegripligt att ni inte kan hålla en hövlig nivå utan att behöva kasta ur er otrevligheter.

Och sen får du jättegärna citera mig och visa var jag har varit otrevlig?

Jag kan förstå att du inte vill ha dem inklampandes när som helst när du förväntar dig att vara själv.

Ditt sätt att uttrycka dig hoppas jag innerligt är för att du är grinig eller vill provocera.

När man blir tillsammans med någon som har barn får man köpa läget som det är lite grann. Självklart ska man också ha en bestämmande rätt i sitt eget hem MEN har personen barnen på heltid så VET man det och får fatta sitt beslut om ihopflytt eller inte utefter det. Nej, man kan inte veta hur satans jävla asjobbigt det kan vara att bo med någon annans barn innan man gjort det själv, men upplever man att det är jobbigt när man provat på får man tillsammans med sin partner se om man kan komma på en lösning. Kan man inte det får man separera eller bo som särbos.

Att mamman flyttade närmare var ju kanonbra, för barnens skull. Men tänk om hon flyttar igen då? Då kanske barnen behöver bo på heltid hos er igen och det har du ingen rätt att neka. Du kan bara neka att själv vara deltagande i det och flytta. Detta är sånt du måste ta med i beräkningen innan du skaffar barn med den här mannen. Du kommer att kunna förstå hans känslor för sina barn bättre när du själv får barn, risken är dock, vad jag tror baserat på vad och hur du skriver, överhängande att du tycker än mer illa om att han hans barn där då.

Men de barnen är hans barn precis lika mycket som ert gemensamma barn kommer att vara.

Vill du att de ska ringa innan de kommer hem måste du ju ge ett bra skäl till det. Här tex skulle makens barn riskera att kliva in mitt i en sexakt i köket som exempel. Eller klampa in mitt i en naken solodans utförd av mig medan jag gör mig klar för jobbet eller liknande. Jag gillar nämligen att gå naken tills jag torkar efter dusch men kan ju inte göra det när makens barn är här. Ibland har vi också planer som inte innefattar hans barn. Middag för två tex. Myskväll eller en samtalskväll där vi tar upp allt sånt som är viktigt, prat om framtiden och drömmar inför den osv.

Min man har dock inga problem med att ha regeln att man ringer innan man kommer hem, om man inte är väntad hemma. Det är både för min skull, för att jag ska kunna känna mig helt fri här hemma när jag har all anledning att tro att ingen annan än jag och maken ska vara hemma. Men även för att inget av barnen ska kunna säga till mamma: Jag drar till pappa och sen dra iväg på egna äventyr som de eg inte inte har lov till. Därav att kravet på att ringa innan finns och emellanåt rings det till den andra föräldern och frågas om det stämmer att barnet ska till 'fel' förälder under veckan.

Inget barn kan alltså utnyttja det faktum att de har två hem. Jag får känna att jag är fri att göra vad jag vill när ingen bonus ska vara hos oss osv. Vill dock påpeka att vi inte skulle säga nej bara för sakens skull, men det måste vara helt ok att säga att nej, i kväll passar det inte utan sura miner eller utan att bonus känner sig bortstött. Ett barn som uppfostras av två kärleksfulla föräldrar känner sig inte bortstött utan förstår och inser att även vuxna måste få egentid ibland, då blir de gladare och vilket barn önskar inte sina föräldrar det? OM det nu mot förmodan skulle vara kris så skulle givetvis en middag eller myskväll få stryka på foten, men det vet bonus mycket väl så där är det ingen fara.

" Här tex skulle makens barn riskera att kliva in mitt i en sexakt i köket som exempel. Eller klampa in mitt i en naken solodans utförd av mig medan jag gör mig klar för jobbet eller liknande. Jag gillar nämligen att gå naken tills jag torkar efter dusch men kan ju inte göra det när makens barn är här".

Behovet av att gå runt naken eller ha sex i köket eller på hallgolvet brukar ofta tas upp som ett exempel på varför man inte vill att mannens barn ska dyka upp oannonserade. Undrar hur man gör när man lever permanent med sina barn. Måste de ringa först och höra om kusten är klar innan de kan komma hem?

Du tror inte att det kan vara så att det ni kommer med är så upprörande att folk reagerar starkt, snarare än att "argumenten tryter". För hur mycket kan man argumentera för något som rimligen borde vara helt självklart: att även "hans ungar" är en självklar del av familjen, och inte något som man tyvärr måste stå ut med varannan vecka.

Det är inte alls konstigt att många barn bete'er sig som kungar och drottningar i dagens samhälle då de verkar få styra sitt och andras liv fullt ut samtidigt som de får höra att dom har minsann rätt för att dom är nummer ett.

Det bör väll finnas något slags mitten det är väll inte bara svart eller vitt?

Vi har som sagt talat om för bonus att du är välkommen hit när du vill men du får ringa före.

Det är inte bara att slinka in utan det krävs att de vuxna ändrar sitt om bonus ska komma hit.

Många barn har också ett krav att få 100% uppmärksamhet plus en vuxens närvaro det kan även gälla tonåringar som vill ha full fokus.

Om vissa föräldrar kunde släppa taget där redan så att det blir en normalitet dvs inte många barn i en kärnfamilj som kräver att sitta på piedestal.

Men visst det kanske ändrar sig om barnet kommer varje dag?

Jag bor tillsammans med en man sedan tre år tillbaka. När vi flyttade ihop så hade han sina barn boendes hos sig på heltid. Men efter ett tag så sa jag ifrån och hans barn började då bo varannan vecka hos mamma och pappa (det blev möjligt då mamman flyttade till samma stad).

Men nu så kan hans barn bara dyka upp huxflux, även under mammaveckan. Detta stör mig nått så otroligt, då jag aldrig kan få vara ifred i mitt eget hem!

Jag har pratat med min man om detta, men han blir bara sur och fräser "mina barn är INTE ivägen i sitt eget hem!!!". Då svarade jag att jo, de är ivägen när de kommer hit på mammaveckan. Då svarar min man "se det då helt enkelt som att de bor här på heltid!"

Det känns som att jag blir helt nertryckt i mitt eget hem. Tillintetgjord, som att mina ord inte är värda ett dyft.

Är det någon mer som är i liknande situation? Vad gör man? Står ut? Separerar? Sätter ner foten ordentligt?

Jag funderar på att prata med hans barn om detta istället, eftersom att deras pappa inte bryr sig om vad jag säger.

Behövde få skriva av mig samt få lite råd.