bine87 skrev 2015-09-12 00:03:53 följande:
Han bor inte här. Vi har haft ett långdistansförhållande sen tre år tillbaka och visst har det varit tufft men vi älskar varandra. Han är dock fem år yngre än mig och trots att han älskar mig så har han känt som att han inte varit redo att stadga sig fullt men ändå pratat om att flytta hit. Att jag nu dagen innan han åker hem får reda på att jag är gravid var som en chock och han ville visst vara för sig själv ett tag och fokusera på skola och lab/forskning och detta kom inte alls lämpligt och han känner sig sliten åt alla håll och han avslutade samtalet med att han älskar mig så mycket och alltid kommer göra men att han inte kan vara med mig och han vill heller inte att jag hör av mig. Jag är jätteledsen och det är fruktansvärt. Vi grät båda två i morse. Arg är jag med. Han är min bästa vän och detta är plågsamt. Hade en middag med kollegor som varit bestämt i fyra veckor och jag tvingade mig själv att gå och det var faktiskt skönt att komma ut efyer att ha sovit hela dagen. Nu när jag är hemma så vill jag bara ringa och berätta allt för honom. Det är så tomt.
Det är klart att det blir tomt och en riktigt omställning, speciellt när ni varit tillsammans så länge :( Jag vet hur fruktansvärt ont det gör när någon man verkligen tycker om helt plötsligt inte vill mer. Skönt att du kom iväg iallafall, är ju oftast när man sitter själv och inte direkt gör något som allt känns ännu mer ont och ledsamt. Har ganska nyligen fått hjärtat totalt krossad men är fortfarande så hopplöst kär, jag vet att det förmodligen går över med tiden, men det är så svårt att släppa, ibland vet jag knappt om jag ens vill släppa. Det jag ville komma fram till var mest att även fast jag inte vet exakt hur du känner så känner jag iaf igen mig lite i det där när man bara vill ringa och berätta precis allt allt allt, även små obetydligasaker, men det liksom inte går längre :(
Jag brukar kissa ungefär 2 gånger per natt.