Hej. Jag plussade i morse (andra barnet) och bara måste få prata av mig all min glädje som bubblar i mig. 
Hittade ingen befintlig tråd för oss med bf i november så jag provar att starta en och hoppas att fler hänger på. Vi kan följas åt, jämföra symptom och stötta varandra.
Skickade min mailadress till dig i ett meddelande tidigare idag. Hänger gärna med på FB.
Hoppar in i tråden! Plussade imorse ???? bim+7. Kände redan innan bim att nåt var på gång men hade is i magen.
Andra barnet. Har en tjej på snart 4 år.
Jag känner också så, att det är en delseger, att det gick på naturlig väg :) jag har bokat tisigt ultraljud till om en månad! Måste få se den lilla bönan!
Jo, försöker också njuta av att faktiskt ha kommit så här långt. Efter alla månader med den ovälkomna mensen så är det en stor delseger att få se ett plus :) försökt sen sommaren 2014, så känns overkligt precis som du också skriver.
Grattis! Har bf den 16 enligt NC :)
Det gjorde jag med i min förra graviditet och vill absolut göra det denna gången med. Gärna så tidigt det bara går :) vårt första barn klarade tyvärr inte sig, :( så är väldig orolig och måste få se att där är något för att tro på det och börja hoppas på att det ska gå bra så smått.
Vill du göra ett denna gången med? :)
Jag har också bf den 16 enligt NC men den 15 enligt gravidappen
Är så glad. Hur tänker du kring tidigt ul? Gjorde ett sist i v 9 för jag ville se att hjärtat slog osv
Det gjorde jag med i min förra graviditet och vill absolut göra det denna gången med. Gärna så tidigt det bara går :) vårt första barn klarade tyvärr inte sig, :( så är väldig orolig och måste få se att där är något för att tro på det och börja hoppas på att det ska gå bra så smått.
Vill du göra ett denna gången med? :)
Hej alla!
Först av allt så är det ju så SJUKT att få klicka på "Gravid-forumet" när jag har vart i "Planerar barn-forumet" och hängt i ett helt år. Surrealistiskt men sjukt trevligt:)
Jag är 34, bor i centrala Stockholm och har PRECIS plussat. Så sjukt att ens skriva de orden. Eller, det har gått en vecka exakt idag sedan det evetuella spök-sträcket inte var något spök...så jag har mest vart chockad i en vecka. Jag kan fortfarande inte tro att det har tagit... För det har inte vart en lätt resa. Jag och min sambo skulle precis påbörja en IVF-behandling. Efter ett års försök, tre specialistläkarundersökningar, massa VUL, nästan alla prover tagna och papper lästa så blev det ett "plus på stickan"! Galet!
Men jag känner ju ingenting! Jag har vart "gravid" så många gånger innan med alla möjliga symptom! Ont i brösten, illamående, svullen, stickningar bla bla bla. Men nu - INGENTING! Enda orsaken till att jag testade var att mensen var en-två dagar sen och det händer rätt ofta. Tog tom ett test på BIM -2 och det var blankt. Så jag hade räknat bort denna omgång och lagt den i högen av ägg som trillat ur min korg och krossats mot golvet.
Men jag tog ett test sent på kvällen i måndags (29/2). Och fick sätta mig platt på toalettgolvet. För det var fanimej en skugga där. Tror jag. Jag ropade på sambon och han blev lite blek om nosen men sa "det är nog ingenting alls". Lite smått fundersamma gick vi och lade oss med löftet om att testa på morgonen med morgonurin. Jag grävde fram ett gammalt test från RFSU som ska vara 99% säkert. Morgonen efter (1/3) så doppas stickan i kisset och ett sträck träder fram. Det är inte starkt, men starkare än dagen innan. Jag kollar kartongen. Testet gick ut för ca två år sedan. Vi tror fortfarande inte på provresultatet. Efter ett års försök och IVF-uppskrämda så tror man inte på det man ser. Så jag köpte en CB digital. Den säger med ORD vad som händer i min kropp och en slipper gissa. Så, ytterligare en natt går och i onsdags morse (2/3) så doppades detta dyra, digitala test i mitt äppeljuicegula kiss. "GRAVID 2-3" står det med stora bokstäver.
Så nu MÅSTE jag ju tro på det. Missförstå mig inte. Jag är superduperlycklig, och chockad. Men jag har INGA symptom och såklart blir jag ju lite nojig för detta. Men att INTE ha symtom kan ju också vara ett symptom, eller? Jag känner inget i brösten, ingen järnsmak i munnen eller dragningar i livmodern. Jag känner lite en "tyngd" i magen, typ som man har dagen innan mens, men inte lika "blött".
Hur känner ni? Har ni några symptom? Idag ska jag enligt mina appar vara i 5+0 (har fortfarande inte lärt mig hur man räknar riktigt)
Jag älskar att denna tråd finns. Ventilera!! Det är ju NU man vill berätta för alla - men "får" inte! Hur gör ni? Har ni berättat för någon ännu? När har ni tänkt berätta? HUR har ni tänkt berätta?
Vilken lycka, RapidAngel! Jag hoppas verkligen att allt går bra.
Jag har alla symptom i boken..varit sängliggandes de senaste 3 veckorna i överväldigande illamående, jämna smärtor och hormoner överallt. Går in i v.11 på onsdag.
Min bästa vän vet om graviditeten, mina föräldrar + min sambos mamma. Jag längtar efter att berätta för resten i familjen, men också nervös. Jag är nämligen bara 19 och min sambo 21, och är orolig att vissa familjemedlemmar endast ska fokusera på vår ålder och inte på det magiska vi väntar.
Grattis! Känner inte heller något så det är svårt att greppa att jag faktiskt är gravid. Blir nog lättare när magen börjar synas och efter ul.
Är bara sambon och en kompis som vet än. Ska göra ett smycke till mamma och avslöja med hjälp av det och skriva en lapp där det stå typ "vi ses i november". :) håller allt hemligt ett tag till.
Hej alla!
Först av allt så är det ju så SJUKT att få klicka på "Gravid-forumet" när jag har vart i "Planerar barn-forumet" och hängt i ett helt år. Surrealistiskt men sjukt trevligt:)
Jag är 34, bor i centrala Stockholm och har PRECIS plussat. Så sjukt att ens skriva de orden. Eller, det har gått en vecka exakt idag sedan det evetuella spök-sträcket inte var något spök...så jag har mest vart chockad i en vecka. Jag kan fortfarande inte tro att det har tagit... För det har inte vart en lätt resa. Jag och min sambo skulle precis påbörja en IVF-behandling. Efter ett års försök, tre specialistläkarundersökningar, massa VUL, nästan alla prover tagna och papper lästa så blev det ett "plus på stickan"! Galet!
Men jag känner ju ingenting! Jag har vart "gravid" så många gånger innan med alla möjliga symptom! Ont i brösten, illamående, svullen, stickningar bla bla bla. Men nu - INGENTING! Enda orsaken till att jag testade var att mensen var en-två dagar sen och det händer rätt ofta. Tog tom ett test på BIM -2 och det var blankt. Så jag hade räknat bort denna omgång och lagt den i högen av ägg som trillat ur min korg och krossats mot golvet.
Men jag tog ett test sent på kvällen i måndags (29/2). Och fick sätta mig platt på toalettgolvet. För det var fanimej en skugga där. Tror jag. Jag ropade på sambon och han blev lite blek om nosen men sa "det är nog ingenting alls". Lite smått fundersamma gick vi och lade oss med löftet om att testa på morgonen med morgonurin. Jag grävde fram ett gammalt test från RFSU som ska vara 99% säkert. Morgonen efter (1/3) så doppas stickan i kisset och ett sträck träder fram. Det är inte starkt, men starkare än dagen innan. Jag kollar kartongen. Testet gick ut för ca två år sedan. Vi tror fortfarande inte på provresultatet. Efter ett års försök och IVF-uppskrämda så tror man inte på det man ser. Så jag köpte en CB digital. Den säger med ORD vad som händer i min kropp och en slipper gissa. Så, ytterligare en natt går och i onsdags morse (2/3) så doppades detta dyra, digitala test i mitt äppeljuicegula kiss. "GRAVID 2-3" står det med stora bokstäver.
Så nu MÅSTE jag ju tro på det. Missförstå mig inte. Jag är superduperlycklig, och chockad. Men jag har INGA symptom och såklart blir jag ju lite nojig för detta. Men att INTE ha symtom kan ju också vara ett symptom, eller? Jag känner inget i brösten, ingen järnsmak i munnen eller dragningar i livmodern. Jag känner lite en "tyngd" i magen, typ som man har dagen innan mens, men inte lika "blött".
Hur känner ni? Har ni några symptom? Idag ska jag enligt mina appar vara i 5+0 (har fortfarande inte lärt mig hur man räknar riktigt)
Jag älskar att denna tråd finns. Ventilera!! Det är ju NU man vill berätta för alla - men "får" inte! Hur gör ni? Har ni berättat för någon ännu? När har ni tänkt berätta? HUR har ni tänkt berätta?
Vilken lycka, RapidAngel! Jag hoppas verkligen att allt går bra.
Jag har alla symptom i boken..varit sängliggandes de senaste 3 veckorna i överväldigande illamående, jämna smärtor och hormoner överallt. Går in i v.11 på onsdag.
Min bästa vän vet om graviditeten, mina föräldrar + min sambos mamma. Jag längtar efter att berätta för resten i familjen, men också nervös. Jag är nämligen bara 19 och min sambo 21, och är orolig att vissa familjemedlemmar endast ska fokusera på vår ålder och inte på det magiska vi väntar.
Ja! Och detsamma! Oh, vecka 11! Grattis!!!:)
Syns det nåt ännu? Jag tror jag redan har gått upp i vikt viket eg. är helt omöjligt, men sån är jag, haha. Hur är dina smärtor? Är det mensvärk? Eller ledvärk? Har du spytt?
Trist att det finns sådana tankar när det enda som bör fokuseras på är att ni ska få en bäbis. Allt annat löser sig. Och tittar man på typ grottmänniskorna så är ni ju mer än medelålders:)