Värsta dramat- gift och nykär

Då förstår jag honom på ett helt annat sätt, och troligtvis hade jag reagerat och agerat på liknande vis och ställt samma krav.

Att få känslor för någon annan när man är i ett förhållande är inte ovanligt eller fel. Felet kommer först när man spinner vidare och agerar utifrån de känslorna, som du så klart redan vet.

Kan det vara så att det här är första gången som du har känslor för någon annan än din man under ert äktenskap? För då är det inte så konstigt att du reagerar så starkt. Har man varit med om det förut så vet man att det är övergående om man inte spinner vidare på det.

En förälskelse kan vara en oerhört intensiv upplevelse om det var länge sedan man fick uppleva det.

Respektera din man, ert äktenskap och det beslut du har delgivit honom och hör inte av dig till den andre mannen igen. Så länge du fortfarande går och dagdrömmer om honom och ni hörs av då och då, så kommer det här inte att försvinna. Att det dessutom är något förbjudet gör att lockelsen blir ännu starkare.

Tänk så här... Om du hade gått vidare med den andre så hade även ni hamnat i en vardag så småningom. Han är ju inte mer än bara människa han också. En människa som kan bli trött och irriterad, snarkar, lämnar strumpor på golvet och aldrig skurar badrummet osv... Du förstår nog min poäng.

tack för riktigt bra, kloka frågor. Varför föll jag för den andra mannen, det har jag - tror mig- frågat mig varje dag sen dess. Allting kom så smygandes, jag försöker förstå. Men mycket handlar om hur han har fått mig att känna om mig själv- att jag blivit kär i mig själv igen, efter så många år där jag bara haft fokus på barnen... 

Vi har ju känt varandra länge (7 år) men inte jobbat ihop tidigare, så allting började när vi började jobba ihop( han anställde mig). I början tyckte jag inte ens att han var snygg !? Men sen var det allt det han gav mig - inte minst bekräftelsen för mitt jobb - allting jag gjorde var "fantastiskt" - ngt jag inte upplevt tidigare i mitt arbetsliv. Han visade så mkt omtanke, uppskattning, respekt- och vi hade roligt ihop, sjukt roligt. MEN egentligen så hade jag allt detta med min man också, absolut inget jag saknade hemma.

Ja, precis som du skriver....det var 20 år sedan jag hade sådana känslor. 20 år sedan...då var jag alltså 19 år....Och under alla dessa år tillsammans med mannen i mitt liv så har jag inte varit intresserad av ngn annan , inte det minsta. Jag har helt enkelt inte brytt mig, har haft 100% fokus på barn, man, familj, karriär. Men det är inte ofta att man får uppleva detta i livet, tänker jag. Alltså att hitta ngn som man har så stark kemi med, när vi var i samma rum så kändes det som att luften tog slut, vi kunde båda två knappt andas. Han darrade när han höll i min hand och sist när vi var tillsammans så viskade han med tårar i ögonen att han kommer aldrig, aldrig att glömma mig....och jag kommer aldrig, aldrig att glömma honom.  problemet är att det finns en oerhört stor saknad inom mig, en sorg , en tomhet som gör att jag till och med känner mig olycklig i vardagen, fast jag har allt. 

men det är sant, det du skriver...vi hade hamnat i en vardag vi också...men kanske efter 20 år, och då kanske är det värt att ta den chansen att uppleva allt på nytt? Men samtidigt min man är den finaste mannen i hela världen, han älskar mig på ett sätt som inte många kvinnor har fått uppleva. Jag vill inte vara utan honom heller. 

Men återigen - stort tack för dina tankar, skall försöka tänka mer  på just det du skriver i sista stycket Om jag kanske tänker mer på det så kan jag bara glömma bort honom )

Jag fortsätter med svar på dina frågor - jag berättade i ett annat inlägg varför han gick så långt. Men det är utan tvekan så som du skriver, jag känner mig sviken jag med, och känner att han har trampat på min integritet på alla sätt. Å andra sidan så vet han iaf att vi inte haft sex- för våra sms och mail handlade mest om våra fantasier om att kunna få göra det. men han menar att han känner ändå att jag varit otrogen, även om vi inte gick hela vägen...

fråga 3 och 4- vet inte riktigt just nu, teoretisk så vill jag såklart , men vissa dagar känns det som att jag är redo att ge upp och börja om, på nytt. För ngn månad sedan var vi dock på en fin semester tillsammans och allting var bara så underbart - precis som alltid. Vi hade roligt,mysigt, romantiskt,barnen är lyckliga. Så var spelar det för roll om jag inte är 100% lycklig just nu, tänker jag? Det får komma i efterhand. Jag kanske hittar tillbaka - till mig själv, till oss. eller kanske inte, min man är inte heller 100% på att vi kan fortsätta  - vi har gett oss sommaren, sen får vi se vad som händer, hur vi mår. Vissa dagar vill han också ge upp. När han var som mest desperat och jag hade "checkat ut" ( varit lite hemma, varit frånvarande osv) så skickade han in skilsmässo- papperna. En stor besvikelse för mig , som har påverkat mig oerhört. Han ångrar det inte, men han säger att han ville att jag skulle "vakna" och inse allvaret. 

Men ja...tanken på att vara utan både den ena och den andra skrämmer mig. Hur kan jag veta att den andre verkligen finns där för mig sen? .....

Utifrån mitt perspektiv som nu genomgår en skilsmässa:

Kompromissa aldrig med dig själv, någonsin. Dina känslor och det som är du är PRECIS lika viktigt som andras.

Har du gått all in med AB Familjen och därmed satt dig själv sist (även om du nånstans känt dig nöjd) så kommer förr eller senare något som gör att det krackelerar.

Det som är nu att det aldrig mer kan bli som det varit. Du har öppnat en dörr i ditt liv och insett att det finns mer i ditt liv att få och som du är värd att få. Och som du garanterat kommer sakna hädanefter om du försöker kväva det/glömma det.

Ska ni ta steget att fortsätta skilsmässan så gör det utifrån din aha-känsla om dig själv och vad du själv tycker att du är värd och behöver och saknar.

Du är inte den du trodde, du blev något din man inte trodde om dig, ni i ert äktenskap blev något ni inte känner igen.

Tittar ni framåt vet ni inget om framtiden men ser ni tillbaka vet ni att det aldrig mer kan bli vad ni hade.

Hej.

Förstår att du hamnat i en knepig sits. Jag har varit tillsammans i 14 år med min sambo. Har allt det där med hus barn o bil, och en karriär.

Träffade en tjej på jobbet (tillfällig konsult) för några år sedan. Kände en jätteattraktion, hon hade snarlik bakgrund. Hon hade en liknande akademisk bakgrund. Samma värderingar i livet, snarlika hobbies. Vi hade till och med samma smak när det gäller filmer och musik. Och en jättefin kropp också. Enda problemet var bara att ingen av oss var singel. Vi lät det stanna vid oskyldigt flörtande. Känslorna var besvarade, men det kändes inte rätt mot varken barnen eller respektive.

Min sambo har nog förstått hur det ligger till. Hon har frågat många gånger och kommit med kommentarer om att vi passar väldigt bra ihop. Jag brukar vifta bort dessa kommentarer med att vi bara är vänner (min enda kvinnliga vän... )

Vi är fortfarande vänner och träffas några gånger om året. Vi träffas öppet, med barnen som är i samma ålder. Äter middag hos varandra och så (inget smygande). Ibland undrar man hur livet hade kunna vara med henne.

Nu några år senare så har känslorna för henne svalnat lite. Men jag kommer nog att hålla kontakten med henne i framtiden också, I alla fall som vän. Skulle någon av oss skilja sig från sin respektive skulle jag hamna i en annan sits. Då är ju en familj redan spräckts. Men som det är nu så är jag relativt lycklig i alla fall, och barnen är små. Så det skulle bli väldigt jobbigt att bryta upp.

Jag är dessutom galet sexuellt kompatibel med min sambo. Vi har samma kinks och ett underbart sexliv. Jag har ju ingen som helst aning om jag skulle passa sexuellt med den andra kvinnan. Detta är nog en stor del i att jag är kvar i förhållandet.

Jag tror att du ligger närmare skilsmässa än jag. Det låter som att du mentalt redan har skilt dig.

Oavsett hur du gör så kommer någon att bli besviken. Det viktigaste är att du väljer, för du kan inte äta kakan o ha kakan kvar. Du lever bara en gång.

Om jag vore dig skulle jag stanna kvar ett tag o tänka. Känna efter hur lycklig du känner dig. Känner du dig inte tillräckligt lycklig tror jag att risken är stor att du blir bitter om några å. Men tänkt inte för mycket på din familj, tänk på dig själv. Om du är djupt olycklig kommer du inte vara en bra mamma i alla fall åt barnen, då är det nog bättre att ta varannan vecka med barnen.

Vad tycker dina barn?

De vet såklart inte exakt vad som händer, de är för små. Men de har hört oss prata separation, vi har ngn gång tom sagt till de att de kommer bo på två olika ställen...men sen har vi inte tagit upp det igen, och nu är allting som det ska ( för dem iaf). Vardagen fungerar, vi skrattar och leker med dem och de har det bra.

vad anser ni om den andra mannens inställning - när han säger att " den mest kärleksfulla handlingen " han kan göra just nu för mig är att låta mig "vara ifred" - så att jag kan fokusera på min familj och det som går att rädda. Vad är en kärleksfull handling, egentligen? Jag hade önskat att han hade kämpat mer för att få mig, även om jag förstår varför han gör som han gör.....Men jag är rädd att jag känner mer för honom än han gör för mig, och att för honom var den starka åtrån och  sexuella attraktionen starkare....

De vet kanske inte exakt vad som händer...

Men barn är inte små idioter som varken ser hör eller kan tänka själv.

Det är väldigt naivt att tro att de inte vet någonting om du inte berättar ...