Värsta dramat- gift och nykär

vad anser ni om den andra mannens inställning - när han säger att " den mest kärleksfulla handlingen " han kan göra just nu för mig är att låta mig "vara ifred" - så att jag kan fokusera på min familj och det som går att rädda. Vad är en kärleksfull handling, egentligen? Jag hade önskat att han hade kämpat mer för att få mig, även om jag förstår varför han gör som han gör.....Men jag är rädd att jag känner mer för honom än han gör för mig, och att för honom var den starka åtrån och  sexuella attraktionen starkare....

Utifrån mitt perspektiv som nu genomgår en skilsmässa:

Kompromissa aldrig med dig själv, någonsin. Dina känslor och det som är du är PRECIS lika viktigt som andras.

Har du gått all in med AB Familjen och därmed satt dig själv sist (även om du nånstans känt dig nöjd) så kommer förr eller senare något som gör att det krackelerar.

Det som är nu att det aldrig mer kan bli som det varit. Du har öppnat en dörr i ditt liv och insett att det finns mer i ditt liv att få och som du är värd att få. Och som du garanterat kommer sakna hädanefter om du försöker kväva det/glömma det.

Ska ni ta steget att fortsätta skilsmässan så gör det utifrån din aha-känsla om dig själv och vad du själv tycker att du är värd och behöver och saknar.

Du är inte den du trodde, du blev något din man inte trodde om dig, ni i ert äktenskap blev något ni inte känner igen.

Tittar ni framåt vet ni inget om framtiden men ser ni tillbaka vet ni att det aldrig mer kan bli vad ni hade.

Den andre munnen drar sig undan för att du ska få tid att tänka o välja. Han vill inte att du gör ett impulsivt val som splittrar din familj. Han vill att du gör ett väl genomtänkt val, oavsett vad du kommer fram till. Han vill inte känna att han förstört din familj. Jag respekterar det valet och tycker det är fint av han att inte pressa dig.

Samtidigt finns ju risken som du säger att det för hans del mer handlar om sex. Sex som han idag får på annat håll. Med tanke på att han är särbo idag kan man ju fundera på om ni ens skulle bli sambo om du bryter upp?

Barn förstår massor. De plockar upp subtila kroppssignaler o tonfall, det är inte bara det sådant som de hör.

Utifrån mitt perspektiv som nu genomgår en skilsmässa:

Kompromissa aldrig med dig själv, någonsin. Dina känslor och det som är du är PRECIS lika viktigt som andras.

Har du gått all in med AB Familjen och därmed satt dig själv sist (även om du nånstans känt dig nöjd) så kommer förr eller senare något som gör att det krackelerar.

Det som är nu att det aldrig mer kan bli som det varit. Du har öppnat en dörr i ditt liv och insett att det finns mer i ditt liv att få och som du är värd att få. Och som du garanterat kommer sakna hädanefter om du försöker kväva det/glömma det.

Ska ni ta steget att fortsätta skilsmässan så gör det utifrån din aha-känsla om dig själv och vad du själv tycker att du är värd och behöver och saknar.

Du är inte den du trodde, du blev något din man inte trodde om dig, ni i ert äktenskap blev något ni inte känner igen.

Tittar ni framåt vet ni inget om framtiden men ser ni tillbaka vet ni att det aldrig mer kan bli vad ni hade.

så fint skrivet, tack. Känner igen mig i dina tankar och resonemang. Vi vet båda att "bubblan sprack", tyvärr...Min man vill ha mig mer än jag vill ha honom, tror jag...Det har alltid varit han som tagit initiativ till intima stunder, jag har väldigt sällan känns WOW när det gäller vårt sexliv, men det har funkat. Det är så mkt annat underbart i vårt liv. Det livet som vi byggt tillsammans, våra älskade ungar. Jag har inte varit en "sexuell" person, tills nu.Helt plötsligt så har det väckts ngt inom mig, så kraftfullt, så magiskt. Men skall man äventyra allt man har bara för att uppleva det andra? Min man vill ge mig allt, allt han har, och lite till. Jag är oerhört bortskämd och älskad. Jag har sårat honom så, och han har gråtit många nätter.  men din sista mening...ja...det stämmer nog....

Hej.

Förstår att du hamnat i en knepig sits. Jag har varit tillsammans i 14 år med min sambo. Har allt det där med hus barn o bil, och en karriär.

Träffade en tjej på jobbet (tillfällig konsult) för några år sedan. Kände en jätteattraktion, hon hade snarlik bakgrund. Hon hade en liknande akademisk bakgrund. Samma värderingar i livet, snarlika hobbies. Vi hade till och med samma smak när det gäller filmer och musik. Och en jättefin kropp också. Enda problemet var bara att ingen av oss var singel. Vi lät det stanna vid oskyldigt flörtande. Känslorna var besvarade, men det kändes inte rätt mot varken barnen eller respektive.

Min sambo har nog förstått hur det ligger till. Hon har frågat många gånger och kommit med kommentarer om att vi passar väldigt bra ihop. Jag brukar vifta bort dessa kommentarer med att vi bara är vänner (min enda kvinnliga vän... )

Vi är fortfarande vänner och träffas några gånger om året. Vi träffas öppet, med barnen som är i samma ålder. Äter middag hos varandra och så (inget smygande). Ibland undrar man hur livet hade kunna vara med henne.

Nu några år senare så har känslorna för henne svalnat lite. Men jag kommer nog att hålla kontakten med henne i framtiden också, I alla fall som vän. Skulle någon av oss skilja sig från sin respektive skulle jag hamna i en annan sits. Då är ju en familj redan spräckts. Men som det är nu så är jag relativt lycklig i alla fall, och barnen är små. Så det skulle bli väldigt jobbigt att bryta upp.

Jag är dessutom galet sexuellt kompatibel med min sambo. Vi har samma kinks och ett underbart sexliv. Jag har ju ingen som helst aning om jag skulle passa sexuellt med den andra kvinnan. Detta är nog en stor del i att jag är kvar i förhållandet.

Jag tror att du ligger närmare skilsmässa än jag. Det låter som att du mentalt redan har skilt dig.

Oavsett hur du gör så kommer någon att bli besviken. Det viktigaste är att du väljer, för du kan inte äta kakan o ha kakan kvar. Du lever bara en gång.

Om jag vore dig skulle jag stanna kvar ett tag o tänka. Känna efter hur lycklig du känner dig. Känner du dig inte tillräckligt lycklig tror jag att risken är stor att du blir bitter om några å. Men tänkt inte för mycket på din familj, tänk på dig själv. Om du är djupt olycklig kommer du inte vara en bra mamma i alla fall åt barnen, då är det nog bättre att ta varannan vecka med barnen.

Har varit gift i 20 lyckliga år. Tre skolbarn och en fin man som är bara bäst. Snäll, snygg, smart och passionerad. Har aldrig känt att jag saknat ngt, vi trodde att vi var lyckliga . Men jag blev kär, riktigt kär. I en arbetskollega som jag känt i många år , som jag alltid uppskattat, men sen helt plötsligt så började vi bekräfta varandra mer och mer, för varje dag, under ett års tid. När jag till sist frågade lite på skoj, lm vi flörtar med varandra, så blev svaret långt. Han har alltid haft " ett gott öga för mig", tyckt massa trevliga saker om mig ( lång lista och "dessvärre så är du väldigt attraktiv också"... Värsta romansen med det mesta man kan tänka sig- fast utan sex. Vi kom aldrig så långt... Min man kände att ngt var på gång och anlitade detektivbyrå . De kom åt mail, sms osv. Jag blev till sist tvungen att sluta på mitt jobb och avbryta all kontakt med min kollega. Vi saknar varandra, har pratat några gånger i telefon och sms:at men vi har inte setts på månader. Jag älskar min man och vill vara med honom och barnen, men kan inte glömma passionen, attraktionen, kemin , the connection och allt annat jag hade med den andra mannen. Så underbart magisk, tänk om jag aldrig får uppleva det igen? Han säger att han kan inte vara lösningen på mina äktenskapliga utmaningar och att det mest" kärleksfulla handlingen " han kan göra för mig är att låta mig vara ifred så jag kan ta hand om min realtion på hemmaplan. Han är särbo i dagsläget, skild sen innan. Han vill gärna träffa mig men är "rädd" för vad det kan leda till, eftersom det är en sån galen stark attraktion mellan oss. Han vill inte heller att jag skall vara "the other women", då han menar på att jag är " för perfekt" för att vara det. Så kluven och så svårt att förstå vad som händer. Någon i liknande situation?

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2016-06-04 08:45
tillägg- inte gift i 20 år, utan tillsammans i 20 år...Vi är båda i 40-års åldern, och den andra mannen är tio år äldre...