• Anonym (Dotter och mamma)

    Min far har asperger

    Är på besök hos min a föräldrar och det slår mig att min far har asperger.

    Min son har fått diagnosen och jag har allt mer börjat fundera på om min far har den också.

    Min pappa börjar åldras och nu efter pensionen är han en fullkomlig hustyrann. Det är synd om min mamma. Och när jag tänker efter så har det alltid varit det, faktiskt.

    Allt hemma sker på min fars premisser. Min mor har anpassat sig helt. Jag kommer ihåg hur det var under hela min uppväxt, när pappa kom hem från jobbet ville han vara ifred. Han lekte aldrig med oss barn. Utan gick och lade sig och gick sedan upp igen för att sätta sig och knyta fiskeflugor halva natten.
    Glömmer aldrig när mamma en gång skulle ta med oss barn på en Disneymatiné, det var Askungen min favoritsaga, då sade pappa när vi frågade om han inte skulle följa med  - Det vet man ju hur den slutar. Han ville inte följa med och följde inte med.


    Han ville inte följa med till släktingar eller vänner. Ofta fick mamma köra själv med oss barn. När vänner och släktingar kom hem till oss hände det ofta att pappa gick och lade sig direkt när vi ätit. Han verkade inte fatta att man skulle sitta kvar och prata. Folk tyckte att han var otrevlig och ouppfostrad.


    En sak som verkligen slår mig nu är hur han maler på om sina favoritämnen fiske, klimatförändringar och hans tolkning av politiken utan att släppa in någon annan i samtalet. Han blir helt vansinnig om vi försöker avbryta och säga något. Han beskyller oss för att vara självupptagna om vi inte bara lyssnar passivt på honom..... Precis så beter min son sig också om han inte får prata om sitt favoritintresse, bilar....de till och med stampar på samma sätt med fötterna under bordet när de blir avbrutna av någon som försöker att få prata också...


    Vet, inte blir så himla ledsen när jag tänker på min mamma hur hon haft det och min barndom hur vi, hela familjen anpassat oss efter min far. Att han alltid har haft tolkningsföreträde och att hans behov alltid har gått före.


    Finns det någon annan som har vuxit upp med en förälder med asperger? Hur har det påverkat er?


    Är också rädd att min son ska bli lika egoistisk som min far. Min son ser bara sina egna behov och kan inte förhålla sig till att andra också har behov och önskemål. Känner hur jag och min man och hans storasyskon curlar honom alldeles för mycket. Hur vi böjer oss för hans envishet och aggressivitet. Precis som min mamma, jag och mina syskon gjorde för min far.


     


     

  • Svar på tråden Min far har asperger
  • Anonym (skeptisk)
    Anonym (Nahgem) skrev 2016-10-02 18:14:01 följande:
    Det är ganska läskigt att man så lättvindigt skuldbelägger kvinnor som far illa i förhållanden. Om TS far hade varit alkoholist hade du kanske resonerat annorlunda, men nu handlar det om ev diagnos och då kan man plötsligt inte ställa några krav. Tycker det är förfärligt med alla kvinnor som råkat ut för detta lång innan diagnosen fanns och även nu när man trivialiserar den.
    Jag skuldbelägger inte. Som sagt, TS pappa beter sig som ett svin, men hur vet du att det beror på autistiska drag?

    Hans beteende är helt och hållet hans ansvar. Men mammans val är hennes ansvar. Och man har också ansvar för att skydda sina barn från att fara illa, så gott det går.

    For the record: Man bör inte stanna hos en alkoholist heller, om det inte blir bättre. Men det är ju precis samma problem där. Många stannar och ställer inte några krav! Medberoende osv. Trots att inget barn borde behöva växa upp i ett alkoholisthem.

    För självklart kan man ställa vissa krav på en partner, oavsett om partnern har autistiska drag eller ej. Men om det inte hjälper? Jämför med om alkoholisten aldrig slutar supa, eller om man helt enkelt bara har råkat träffa ett praktarsle, med eller utan diagnos. Ska man stanna då, och fortsätta tycka synd om sig själv? Det är inget jag skulle rekommendera i alla fall.
  • Anonym (NPF mamma)
    Anonym (Nahgem) skrev 2016-10-02 18:14:01 följande:

    Det är ganska läskigt att man så lättvindigt skuldbelägger kvinnor som far illa i förhållanden. Om TS far hade varit alkoholist hade du kanske resonerat annorlunda, men nu handlar det om ev diagnos och då kan man plötsligt inte ställa några krav. Tycker det är förfärligt med alla kvinnor som råkat ut för detta lång innan diagnosen fanns och även nu när man trivialiserar den.


    Det är inte ok att vara elak och inte heller att misshandla.

    Men om en person har en viss personlighet och kanske en diagnos så måste man acceptera att personen har denna personlighet eller diagnos. Något annat alternativ finns ju helt enkelt inte.

    Min svägerska sa till mig för en tid sen att hon inte kan acceptera min brors problem, han har adhd, hon kan inte acceptera att han tex behöver sova väldigt mycket.

    Jag sa då att sådan är min bror. Vill du leva med honom så får ni tillsammans bygga ett liv där ni anpassar er till den situationen. För det är så det är.
  • Anonym (NPF mamma)
    Anonym (skeptisk) skrev 2016-10-02 18:26:07 följande:

    Jag skuldbelägger inte. Som sagt, TS pappa beter sig som ett svin, men hur vet du att det beror på autistiska drag?

    Hans beteende är helt och hållet hans ansvar. Men mammans val är hennes ansvar. Och man har också ansvar för att skydda sina barn från att fara illa, så gott det går.

    For the record: Man bör inte stanna hos en alkoholist heller, om det inte blir bättre. Men det är ju precis samma problem där. Många stannar och ställer inte några krav! Medberoende osv. Trots att inget barn borde behöva växa upp i ett alkoholisthem.

    För självklart kan man ställa vissa krav på en partner, oavsett om partnern har autistiska drag eller ej. Men om det inte hjälper? Jämför med om alkoholisten aldrig slutar supa, eller om man helt enkelt bara har råkat träffa ett praktarsle, med eller utan diagnos. Ska man stanna då, och fortsätta tycka synd om sig själv? Det är inget jag skulle rekommendera i alla fall

    [quote=77017815][quote-nick]Anonym (Nahgem) skrev 2016-10-02 18:14:01 följande:[/quote-nick]

    Det är ganska läskigt att man så lättvindigt skuldbelägger kvinnor som far illa i förhållanden. Om TS far hade varit alkoholist hade du kanske resonerat annorlunda, men nu handlar det om ev diagnos och då kan man plötsligt inte ställa några krav. Tycker det är förfärligt med alla kvinnor som råkat ut för detta lång innan diagnosen fanns och även nu när man trivialiserar den.


    Det är klart man kan ställa krav.

    Man kan dock inte tvinga någon att sluta att ha Asperger.

    Hur skulle det gå till menar du?
  • seriösanvändare
    Anonym (Nahgem) skrev 2016-10-02 18:14:01 följande:
    Det är ganska läskigt att man så lättvindigt skuldbelägger kvinnor som far illa i förhållanden. Om TS far hade varit alkoholist hade du kanske resonerat annorlunda, men nu handlar det om ev diagnos och då kan man plötsligt inte ställa några krav. Tycker det är förfärligt med alla kvinnor som råkat ut för detta lång innan diagnosen fanns och även nu när man trivialiserar den.
    Åjo, det daltas en hel del med missbrukare också. Däremot är problematiken komplex och beroenden är inte lätta att bli av med eller hantera..

    Detsamma kan gälla npf-diagnoser. Personer med autistiska drag har ofta svårare att anpassa sig än andra. Men detta är inte detsamma som att de inte kan anpassa sig alls, eller att man ska acceptera att (om) de behandlar andra illa.

    Är det så att psykologer eller habiliteringen bidrar till att relativisera problemen eller "ursäkta" beteendet, så är de absolut medskyldiga till att vissa stannar i osunda förhållanden. Man har fortfarande ett eget ansvar att inte acceptera vad som helst, men det klart att rätt bemötande / bekräftelse från omgivningen är jätteviktigt.
    Om du alltid är seriös, lever du bara ditt liv till hälften.
  • Anonym (Nahgem)
    Anonym (NPF mamma) skrev 2016-10-02 18:32:39 följande:
    Det är inte ok att vara elak och inte heller att misshandla.

    Men om en person har en viss personlighet och kanske en diagnos så måste man acceptera att personen har denna personlighet eller diagnos. Något annat alternativ finns ju helt enkelt inte.

    Min svägerska sa till mig för en tid sen att hon inte kan acceptera min brors problem, han har adhd, hon kan inte acceptera att han tex behöver sova väldigt mycket.

    Jag sa då att sådan är min bror. Vill du leva med honom så får ni tillsammans bygga ett liv där ni anpassar er till den situationen. För det är så det är.

    Alltså din syftning med "men" här känns hårresande.


    Det är väl inte okej att någon med en diagnos misshandlar ?


    Det är väl ändå inte det du menar?

  • Anonym (skeptisk)
    Anonym (NPF mamma) skrev 2016-10-02 18:35:35 följande:
    Det är klart man kan ställa krav.
    Man kan dock inte tvinga någon att sluta att ha Asperger.
    Hur skulle det gå till menar du?
    Många alkoholister kan inte sluta vara det, de kommer alltid att vara det latent. Det sitter i hjärnan. De kan inte hjälpa det.

    Däremot kan de avstå från att dricka alkohol. (Sk nykter alkoholist).

    En person med autistiska drag kommer att födas, leva och dö med dessa drag. De växer aldrig bort. Däremot kan h*n ofta lära sig hantera dem, öva på socialt samspel eller vad som nu "felas", samt hitta strategier för att fungera i en relation om h*n vill vara i en relation.

    Precis som du skriver är det inte bara den andra parten som ska behöva anpassa sig.

    Men ibland når man vägs ände. Detta händer även i förhållanden där ingen har någon diagnos. Då får man gå skilda vägar.
  • Anonym (NPF mamma)
    Anonym (Nahgem) skrev 2016-10-02 18:37:12 följande:

    Alltså din syftning med "men" här känns hårresande.

    Det är väl inte okej att någon med en diagnos misshandlar ?

    Det är väl ändå inte det du menar?


    Jag menar vad jag skriver.

    Vänd på det då om det blir bättre.

    Om en person har en viss personlighet måste man acceptera det. Eftersom det inte går att ändra på en persons grundläggande personlighet.

    MEN det är aldrig ok att misshandla någon.
  • Anonym (NPF mamma)
    Anonym (skeptisk) skrev 2016-10-02 18:42:23 följande:

    Många alkoholister kan inte sluta vara det, de kommer alltid att vara det latent. Det sitter i hjärnan. De kan inte hjälpa det.

    Däremot kan de avstå från att dricka alkohol. (Sk nykter alkoholist).

    En person med autistiska drag kommer att födas, leva och dö med dessa drag. De växer aldrig bort. Däremot kan h*n ofta lära sig hantera dem, öva på socialt samspel eller vad som nu "felas", samt hitta strategier för att fungera i en relation om h*n vill vara i en relation.

    Precis som du skriver är det inte bara den andra parten som ska behöva anpassa sig.

    Men ibland når man vägs ände. Detta händer även i förhållanden där ingen har någon diagnos. Då får man gå skilda vägar.


    Ja, så är det. Trivs man inte ihop får man till slut gå skilda vägar , om det är en partner vi talar om.
  • Anonym (verbal kärlek)
    Anonym (Nahgem) skrev 2016-10-02 18:14:01 följande:
    Det är ganska läskigt att man så lättvindigt skuldbelägger kvinnor som far illa i förhållanden. Om TS far hade varit alkoholist hade du kanske resonerat annorlunda, men nu handlar det om ev diagnos och då kan man plötsligt inte ställa några krav. Tycker det är förfärligt med alla kvinnor som råkat ut för detta lång innan diagnosen fanns och även nu när man trivialiserar den.
    Jag håller med dig och det är fel att inte alls ställa krav. 

    Men det är också ganska läskigt när föräldrar skuldbelägger sina svårt funktionsnedsatta barn för barnets handikapp. Att diskutera problem borde man kunna göra utan att skuldbelägga eller sprida fördomar. Barnet har inte heller fått välja, varken sitt handikapp eller sina föräldrar. Några "tvingas" leva i en familj där de inte respekteras eller beskrivs nedvärderande, med föräldrar som inte ens verkar tro att personer med AST kan fungera i en relation och ge och få kärlek i vuxen ålder. 
  • Anonym (Nahgem)
    Anonym (verbal kärlek) skrev 2016-10-02 18:46:40 följande:
    Jag håller med dig och det är fel att inte alls ställa krav. 

    Men det är också ganska läskigt när föräldrar skuldbelägger sina svårt funktionsnedsatta barn för barnets handikapp. Att diskutera problem borde man kunna göra utan att skuldbelägga eller sprida fördomar. Barnet har inte heller fått välja, varken sitt handikapp eller sina föräldrar. Några "tvingas" leva i en familj där de inte respekteras eller beskrivs nedvärderande, med föräldrar som inte ens verkar tro att personer med AST kan fungera i en relation och ge och få kärlek i vuxen ålder. 

    TS har väl inte skuldbelagt? Vad menar du?


    Att det finns problem förknippat med asperger är väl knappast fördomar?


    Avfärdar du TS situation som en fördom?

Svar på tråden Min far har asperger