Min far har asperger

Ja alla är olika. Men även om vi är det så finns det ganska mycket som de flesta av oss är överens om.

Att från att konstatera att alla är olika försöka relativisera allting är det egentligen ett ganska långt steg.

Tror fortfarande inte att det är så många som anser att gifta sig och sedan leva som särbos för att det är omöjligt att anpassa sig, eller för som i exemplet den ene parten aldrig vill göra något, inte träffa folk,  utan bara sitta hemma, är ett önskvärt scenario. Tror inte många kvinnor heller upplever det som ett liv som ger gemenskap och själslig stimulans.

Jag är ärlig och säger det. En relativiserande snällism som säger att det är lika bra som något annat är inte sanningsenlig. Den bidrar bara till att försöka sopa problem under mattan och ger en felaktig bild.

Jag har sett många sådana floskler i kontakten med habiliteringen. Det är tröstande i stunden men i längden är det förödande.

Ja alla är olika. Men även om vi är det så finns det ganska mycket som de flesta av oss är överens om.

Att från att konstatera att alla är olika försöka relativisera allting är det egentligen ett ganska långt steg.

Tror fortfarande inte att det är så många som anser att gifta sig och sedan leva som särbos för att det är omöjligt att anpassa sig, eller för som i exemplet den ene parten aldrig vill göra något, inte träffa folk,  utan bara sitta hemma, är ett önskvärt scenario. Tror inte många kvinnor heller upplever det som ett liv som ger gemenskap och själslig stimulans.

Jag är ärlig och säger det. En relativiserande snällism som säger att det är lika bra som något annat är inte sanningsenlig. Den bidrar bara till att försöka sopa problem under mattan och ger en felaktig bild.

Jag har sett många sådana floskler i kontakten med habiliteringen. Det är tröstande i stunden men i längden är det förödande.

Ja alla är olika. Men även om vi är det så finns det ganska mycket som de flesta av oss är överens om.

Att från att konstatera att alla är olika försöka relativisera allting är det egentligen ett ganska långt steg.

Tror fortfarande inte att det är så många som anser att gifta sig och sedan leva som särbos för att det är omöjligt att anpassa sig, eller för som i exemplet den ene parten aldrig vill göra något, inte träffa folk,  utan bara sitta hemma, är ett önskvärt scenario. Tror inte många kvinnor heller upplever det som ett liv som ger gemenskap och själslig stimulans.

Jag är ärlig och säger det. En relativiserande snällism som säger att det är lika bra som något annat är inte sanningsenlig. Den bidrar bara till att försöka sopa problem under mattan och ger en felaktig bild.

Jag har sett många sådana floskler i kontakten med habiliteringen. Det är tröstande i stunden men i längden är det förödande.

Att man inte bor ihop när man träffar någon och är i början av förhållandet ligger väl lite i sakens natur, eller hur? Men ser du verkligen inte skillnaden på att några som är gifta och har barn inte orkar bo ihop på grund av den ene personens asperger och att man inte bor ihop när man precis träffats?

Att du inte kan jämföra de två situationerna. Det är äpplen och päron.

Tror att det är ytterst individuellt ts. 
Det enda jag känner igen från din berättelse är oviljan att åka bort till andra.
Min son har as och han är annars raka motsatsen mot det du skriver, han är alltför snäll och tillmötesgående, när han var yngre ända in i absurdum ibland, för han hade fått lära sig att behandla andra som man själv vill bli behandlad. 
Och han var snäll för han ville själv att andra skulle vara snälla mot honom, 
Tyvärr som vi vet funkar det inte så. 
Min sons största problem är skammen över sitt funktionshinder, när han vistas bland andra människor tror han att alla märker det.
När det faktiskt är så att man måste känna honom bra för att kunna märka något.
Han är ytterst socialt kompetent och brukar anses som charmig.
Men det tror han inte på själv och han skulle aldrig våga närma sig en kvinna för han är livrädd för att hon ska tycka att han är påträngande, så istället gör han ingenting.
Men han längtar efter nån det vet jag och det gör mig olycklig, för jag kan inte hjälpa honom där. 
Jag kan bara hoppas att han också får uppleva kärlek, för han har så oerhört mycket själv att ge av det. 

Ehhh, jo men det är väl ändå värt att diskutera problemen som uppstår?

Nu har vi kommit långtifrån TS ämne. Men både TS och jag är tvingade att leva med barn med asperger. Och det är INTE LÄTT!

TS mamma och TS och hennes syskon har också tvingats leva med en pappa med asperger. Så jo vi har nog rätt många i vårt land som är mer eller mindre tvingade att leva med personer med asperger och andra diagnoser.