Min far har asperger

Ja och den sannolikheten är högre när ena partnerna har asperger.

Våld inom familjen är också vanligare med en aspergerpartner. Sorgligt men sant. Det finns Holländska och amerikanska studier på det. 

Våld inom familjen är kanske vanligare hos mörkhyade också?

Generaliserar du inte lite mycket nu?

Man måste komma ihåg att ett npf-barn som slåss troligen inte slår för att det är elakt.

Det slår för att det har ångest, inte kan kontrollera sina känslor och sig självt.

Sen finns kanske elaka npf barn också men det är inget som har med diagnosen att göra.

Hudfärg har väl knappast samma inverkan som en funktionsnedsättning som kan ge svårigheter att känna empati? En funktionsnedsättning som kännetecknas av svårigheter med socialt samspel?

Det är ganska vanligt att personer med autistiska drag även har andra diagnoser. T ex adhd eller Tourettes. Har hört siffror som att en tredjedel (?) även har minst en till diagnos. Som kan leda till b la bristande impulskontroll och aggressivitet.

Det skulle inte förvåna mig om TS son i själva verket har en uppsjö diagnoser. Få barn som "bara" har autistiska drag, är så där svåra.

Sen vet vi inte hur många som dessutom har personlighetsstörningar, t ex allvarliga empatistörningar. Detta ökar också risken för våld och kränkningar mot partner och barn.

Det finns även mycket annat som ökar risken för partnervåld. Missbruk, sociala problem, annan kriminalitet, samt en sexistisk och / eller misogyn kvinnosyn. Våld är vanligare i miljöer där det finns många andra problem, samt där jämställdhet och demokratiska värderingar är en bristvara. Även detta finns det studier på.

Klart det finns andra faktorer som ökar risken för våld i familjen och poängen att påpeka det i en tråd om asperger är?

Att relativisera och förminska problemen som vi som är närstående till personer med dessa diagnoser upplever?

Helt oavsett olika personers tyckande om asperger så har TS uppenbarligen en skitjobbig situation. Det är dessutom uppenbart att barnets terapi inte ger tillräcklig effekt eftersom tillståndet verkat förvärras med tiden. Ökad ångest, ökat våld. Om barnet fortsätter på dem inslagna vägen är det väl osannolikt att någon tjej nånsin skulle intressera sig för en romanisk relation med honom. Sonen har alltså sämre utgångsläge än sin morfar som troligen inte fått en gnutta terapi eller påverkan av bup och soc.

Vi är hemma igen och det är stor kris.

Jag skulle laga mat till oss. Sonen brukar vilja vara med i köket och var han nu också. Han pratade på om vad han och pappa gjort och det handlade om bilar, bilar och bilar igen. Ja, jag är utless på ämnet bilar. Men jag lyssnade och försökte fråga och få inte lite andra aspekter i resonemanget. Men det gick inget vidare.

Så kom ett av de andra barnen in och tog några ballerinakex och då kom utbrottet. Sonen började skrika om att man inte ska äta mellan måltiderna. Det där är någon regel som han snappat upp i skolan. Vi brukar tvärtom försöka stoppa i honom lite extra då och då, för han har haft svårt att lägga på sig vikt. Han medicinerar dessutom och de medicinerna gör också att han ligger lite lågt i vikt. Nu sparkade han på sitt syskon och tog en tallrik från diskbänken och slängde efter syskonet. Sedan var det en fullständig härdsmälta som jag försökte vänta ut. När den var över ville han fortfarande vara i köket och se på när jag lagade mat. Men det dröjde inte lång stund förrän det kom ett nytt utbrott för att jag skar gurkan fel.  Kunde inte förstå vad som var fel. Jo skivorna var för tunna. Jag sa att du behöver inte äta dem, men nu skär jag så här. Då sparkade han och bankade på mig med knytnävar. Jag klarar inte av att försvara mig längre. Jag gör inte det längre jag kan inte gå i fysisk klinch med min egen son för att freda mig. Min man kom in i köket och fick lyfta bort sonen.

Jag funderar för första gången på att åka in till psykakuten. För jag klarar det inte längre. Jag är rädd att han kommer att skada någon av oss.

Känner mig helt misslyckad. Det känns som att det är mitt fel. Alla säger att det är den vuxnes ansvar. Men det känns som att jag gjort allt och min son slår mig för att jag skär gurkan fel.  Det låter inte klokt.

Har du pratat med din man om detta? Vet han hur du mår? Kan han ha sonen ett tag? Kanske åka bort ett tag?

Varför tjatar du hela tiden om att relativisera och förminska?

Jag och många andra har uttryckligen skrivit att man inte får bete sig hur som helst bara för att man har en diagnos, samt att man inte ska stanna i en relation där man far illa. På vilket sätt är det att relativisera?