Människor säger att de vill ha trygghet och kärlek, men när det väl kommer till kritan söker de något annat. Något som bränner, något som svider, något som påminner om det de känner igen i djupet av sitt väsen. Kärlek, för dem, är inte lugn och stabilitet. Det är längtan, det är kamp, det är den eviga strävan efter att få det som alltid hållits precis utom räckhåll.
Barndomen formar oss mer än vi vill erkänna. Om kärlek där var något flyktigt, något som måste förtjänas, lär sig hjärnan att det är så det ska vara. Att trygghet är en lögn, att distans är normen. Så de väljer omedvetet en partner som håller dem i limbo, en person som ger precis nog för att hålla hoppet vid liv, men aldrig tillräckligt för att stilla törsten. Det är den känslan de lärt sig är kärlek är längtan, ångest, känslan av att vara nära men aldrig riktigt få.
Skuggan viskar i mörkret. Den sida av dem de aldrig fått uttrycka, den de förträngt, tar plats genom deras val. Om de alltid varit den snälla, duktiga, lojala, dras de till någon som är fri, gränslös, skoningslös. Någon som bär det de själva förnekats. De ser passion i manipulation, styrka i arrogans, äkthet i bristen på empati. Och de faller, gång på gång, för samma typ, som om de hoppas att just den här gången ska slutet bli annorlunda.
Men slutet blir aldrig annorlunda. Det blir exakt som det alltid varit. Sår som slits upp på nytt, samma gamla skådespel, samma ödsliga tomhet när den kärlek de trodde de funnit förvandlas till något kallt och avvisande. Då kommer ilskan, den bittra känslan av att världen är grym och att alla män är likadana. Men det är en lögn. Det är inte världen som upprepar sig, det är de själva som skriver samma historia, om och om igen.
De goda, de trygga, de stabila finns där. De syns i ögonvrån men känns tomma, tråkiga, obekväma. För de erbjuder något okänt, kärlek utan smärta. Och för den som lärt sig att kärlek alltid måste kosta något, är det svåraste av allt att acceptera att den aldrig skulle behövt göra det.