Downs syndrom och abort

Nej

Ja utan tvekan

Jag hade också gjort abort. 

Tyvärr skulle jag nog det.

Min moster hade Downs syndrom och jag skulle inte vilja att mitt barn gick igenom samma sak.

Hon dog alldeles för ung (pga av hjärtproblem vilket ofta kommer med Downs) och hon blev aldrig äldre än 7 år mentalt.

Det sorgliga är att det ändå fanns en viss trygghet i att hon dog ung. Risken är ju annars att barnet skulle överleva sina föräldrar och då kan jag inte längre kämpa för att barnet ska få det bästa livet möjligt.

Vem ska då göra det? Samhället eller ska jag producerar ett syskon och lägga ansvaret på henom?

Jag är fullt medveten om att barnet kan födas med andra sjukdomar eller utveckla dem senare som är betydligt värre än Downs. Men det kan jag inte styra över och jag skulle kämpa för det barnet för resten av mitt liv. Downs kan jag kontrollera.

Detta är vad jag tror just nu... Vad som faktiskt skulle ske om jag fick det beskedet är inte alls lika säkert.

Ja det skulle jag göra. Jag har träffat många med ds som är väldigt självständiga. Samt många som aldrig kommer klara sig själv. Masn kan vad jag vet itne kolla vilken grad av DS barnet kommer ha så jag skulle inte chansa. Dock skulle det vara väldigt jobbigt psykiskt.

Jag/vi har avbrutit en graviditet efter beskedet att fostret hade DS. Dock inte bara det, utan även ett stort hygrom plus sannolikt hjärtfel. Läkaren menade att chansen att föda barnet levande var rätt liten, och skulle det födas det levande så vore det sannolikt inte bara DS som skulle vara nåt problem.

Hade även flera barn sedan tidigare som gjorde att beslutet kanske var enklare. Tiden för ett jättesjukt barn, den eventuella förlusten av ett syskon för dem etc vägde in.

Ja. Jag har en syster med Downs och skulle inte vilja döma en medmänniska till det livet. Hon vuxen nu men är mentalt bara 4-5 år och tvingades till en omfattande hjärtoperation när hon var liten. Har inte så bra hälsa nu. Våra föräldrar är äldre nu och sannolikt kommer vi syskon få ta över ansvaret för henne om några år.

Det har varit väldig tufft att växa upp med ett syskon med Downs, det var svårt med kompisar osv. Vågade inte ta hem någon. Kände mycket orättvisa innan jag blev äldre och förstod hennes annorlunda behov. Vi kom dåligt överens också och hon var elak mot mig och jag var elak mot henne. Jag hade själv NPF som inte upptäcktes förrän i vuxen ålder pga att hon tog så mycket energi från mina föräldrar.

Mina föräldrar har också haft det svårt. De har varit nära skilsmässa otaliga gånger men till slut hållit ihop endast för hennes skull.

Hon bodde hemma i 35 år. Nu på gruppboende, där det enda hon gör är att äta sig fet och titta på barnprogram på tv. Inget liv att tala om. Klarar sig inte själv, kan inte ha jobb. Kan inte hantera pengar och kan inte göra sig förstådd i tal med främlingar (funkar ok med familjen och personalen dock). Kan inte skriva heller (bara kopiera) och saknar finmotorik för att kunna utveckla ett bra teckenspråk, klarar bara enkla tecken (som man gör på förskolor typ).

Det är gulligt när dom är små, men när dom fortsätter vara i dagisnivå i fyrtio år är det inte lika gulligt längre. Har träffat många med Downs och extremt få är högfungerande.

Min mamma säger att hon skulle förstå helhjärtat om jag valde abort vid kromosomavvikelse, även om hon själv vägrade fosterdiagnostik med sina andra graviditeter trots att hon redan fått ett barn med Downs. Hon önskar inte heller det livet åt sina barnbarn (eller andra barn) om det kan undvikas.

Nej, det skulle jag inte. Vi valde också bort ytterligare tester trots 1:20 på kub.

Jo, det skulle jag göra.

Alla liva är inte lika mycket värda. Fint...