Downs syndrom och abort
Skulle ni göra abort om ni fick reda på att fostret hade Downs syndrom?
-
-
Svar på tråden Downs syndrom och abort
-
Förut skulle jag nog helt klart ha svarat NEJ. Men om jag ska vara ärlig så vet jag inte. Skulle tycka det var en väldigt svår fråga om jag hamnat i den sitsen och antagligen skulle jag fått väldigt dåligt samvete vad jag än valt.
-
Fast det är ju ett liv. Det är en enkel och "primitiv" organism som behöver näring etc för att kunna fortsätta leva och utvecklas. Precis som att bakterier, växter och djur är liv. Så det är inte huruvida det är ett liv eller inte det handlar om, utan var gränsen går för vilken sorts liv det är okej att avsluta utan att få dåligt samvete.Anonym (PL) skrev 2018-05-06 17:52:40 följande:Alltid tyckt det där är ett så hycklande resonemang. "Det är ett liv från början, att göra abort är att döda/mörda barnet" men sen är det okej om barnet kom till via våldtäkt. Missförstå mig inte nu, säger inte att det inte är en legitim anledning (som sagt, för fri abort), men ser du inte hycklerier? Antingen tror man att livet börjar vid befruktlsen och då gäller ju det alla liv, inte bara de som kom till via våldtäkt? Eller om det är en man du inte ser en framtid med, då var det plötsligt inte "ett liv" från början? Märkligt märkligt resonemang...
Jag kan t.ex. plocka en blomma, och därmed avsluta dess liv, eller ta mediciner mot bakterier/virus utan att få dåligt samvete. Men redan vid att ha ihjäl en spindel, trots att jag tycker att den är läskig och äcklig, går min gräns för när jag börjar få dåligt samvete. Betyder det att jag aldrig dödar spindlar eller andra småkryp? Nej, men jag får lite dåligt samvete. På samma sätt skulle jag kunna välja att göra abort på grund av vissa specifika anledningar, men oavsett orsak så skulle jag personligen aldrig kunna göra det utan att få någon grad av dåligt samvete, trots att jag ändå tyckte att anledningen till aborten var tillräckligt stark för att genomföra den trots vetskapen om att jag kommer få dåligt samvete för det.
Jag tycker heller inte det är konstigt att många andra inte får dåligt samvete alls när de gör abort, för jag vet att många inte har samma gräns/tankesätt som mig helt enkelt. -
Aldrig
-
Anonym (PL) skrev 2018-05-06 12:41:08 följande:
Ja!
Du förstår inte skillnaden i att kunna uppskatta en person som redan lever för den den är och vilja att den ska ha det så bra som möjligt vs. att välja bort att ge liv till någon med samma förutsättningar? På samma vis som jag såklart vill att min systerdotter med typ 1 diabetes ska få all vård som går att få och hoppas hon lever ett härligt och långt liv och älskar henne så otroligt så skulle jag inte tveka på att göra abort om det gick att ta reda på ifall fostret skulle utveckla diabetes typ 1. För det är en vidrig sjukdom på många vis. Men det förstår ju vilken tänkande individ som helst att jag för den sakens skull inte anser att alla med typ 1 diabetes inte är värda något eller vill att de ska dö. Det är ju människor som redan finns och existerar.
Förstår inte varför detta är så svårt för många att applicera på t.ex. DS också?Anonym (K) skrev 2018-05-06 16:46:21 följande:Jag tror att skillnaden ligger i definitionen på "att ge liv till någon". För mig hade jag redan gett liv till någon när jag fick reda på att jag var gravid, så om jag då skulle göra abort skulle jag snarare tänka på det som att jag avlivar barnet. Din gräns verkar gå vid när barnet är fött, min gräns för samma sak skulle i så fall gå innan befruktningen. Om det t.ex. gick att ta reda på att det här samlaget har hög sannolikhet att leda till ett barn med funktionsnedsättning pga att det här ägget/de här spermierna har de anlagen då skulle jag undvika samlag den månaden för att minska risken för att ge liv åt någon med funktionsnedsättning utan att få dåligt samvete.
Håller med båda dessa inläggen mycket. Är nog därför jag känner mig så kluven vad gäller detta...
-
Ditt argument/din anledning för att du inte vill göra abort ifall fostret har DS var för att det redan är ett liv. Men du är okej med abort ifall barnet kom till som ett resultat av en våldtäkt eller om pappan inte var någon du såg en framtid med. Då är du antingen hycklare eller så faller ditt argument om att du inte kan göra abort vid DS pga att det redan är ett liv.Anonym (K) skrev 2018-05-06 18:06:01 följande:Fast det är ju ett liv. Det är en enkel och "primitiv" organism som behöver näring etc för att kunna fortsätta leva och utvecklas. Precis som att bakterier, växter och djur är liv. Så det är inte huruvida det är ett liv eller inte det handlar om, utan var gränsen går för vilken sorts liv det är okej att avsluta utan att få dåligt samvete.
Jag kan t.ex. plocka en blomma, och därmed avsluta dess liv, eller ta mediciner mot bakterier/virus utan att få dåligt samvete. Men redan vid att ha ihjäl en spindel, trots att jag tycker att den är läskig och äcklig, går min gräns för när jag börjar få dåligt samvete. Betyder det att jag aldrig dödar spindlar eller andra småkryp? Nej, men jag får lite dåligt samvete. På samma sätt skulle jag kunna välja att göra abort på grund av vissa specifika anledningar, men oavsett orsak så skulle jag personligen aldrig kunna göra det utan att få någon grad av dåligt samvete, trots att jag ändå tyckte att anledningen till aborten var tillräckligt stark för att genomföra den trots vetskapen om att jag kommer få dåligt samvete för det.
Jag tycker heller inte det är konstigt att många andra inte får dåligt samvete alls när de gör abort, för jag vet att många inte har samma gräns/tankesätt som mig helt enkelt.
För att det är skillnad på blommor, bakterier och djur. Precis som det är skillnad på embryon, foster och livsdugliga barn. Jag säger inget om var du väljer att dra dina gränser för din egen del, det är helt och hållet upp till dig förstås. Men ser du hur det är ett konstigt argument att säga att du inte vill göra abort vid DS för att det redan är ett liv men är okej med abort vid våldtäkt/"fel" pappa. -
Det är nog något man får göra upp med med sig själv det där. Var man anser livet börjar. Jag tar ett väldigt vetenskapligt närmande i frågan; vad ett embryo faktiskt är, vad ett foster är, när kan ett foster anses livsdugligt och därmed kanske anses vara ett barn istället, när kan foster börja känna smärta och processa den osv. osv. Därför är det för mig inte svårt alls att göra abort inom ramen för när aborten tillåts i Sverige (alltså rent etiskt, andra delar kan ju vara svårt förstås), men det är klart att har man andra tankar kring det så är det svårare.Nimzay skrev 2018-05-06 18:09:53 följande:Anonym (K) skrev 2018-05-06 16:46:21 följande:Jag tror att skillnaden ligger i definitionen på "att ge liv till någon". För mig hade jag redan gett liv till någon när jag fick reda på att jag var gravid, så om jag då skulle göra abort skulle jag snarare tänka på det som att jag avlivar barnet. Din gräns verkar gå vid när barnet är fött, min gräns för samma sak skulle i så fall gå innan befruktningen. Om det t.ex. gick att ta reda på att det här samlaget har hög sannolikhet att leda till ett barn med funktionsnedsättning pga att det här ägget/de här spermierna har de anlagen då skulle jag undvika samlag den månaden för att minska risken för att ge liv åt någon med funktionsnedsättning utan att få dåligt samvete.
Håller med båda dessa inläggen mycket. Är nog därför jag känner mig så kluven vad gäller detta...
Mitt argument var mer gällande detta med att de som skulle göra abort ifall fostret hade DS måste hata/ogilla/önska livet ur alla människor med DS.För så är det självfallet inte. En betydande skillnad mellan människor som redan lever och människor som potentiellt skulle kunna leva. -
Absolut
-
Men hur många personer med DS känner du då? Och jag menar känner, som i vet hur deras vardagsliv ser ut? För jag känner flera stycken, minst fem, som jag har insyn i deras liv. Och INGEN av dem lever utan psykiskt eller fysiskt lidande. En tex är fullt medveten om att hon är handikappad, vilket är jättesvårt känslomässigt för henne. En har svåra hälsoproblem och kommer troligen inte leva länge till. Min syster har jag redan berättat om - hon är sällan glad och nöjd, oftare ledsen, ångestfylld, och arg och frustrerad, har dessutom tvångssyndrom och sannolikt också autism. Ingen av dem har någotsånär normala jobb, ingen av dem klarar sig själva. Ingen av dem har några betydelsefulla relationer utanför den egna kärnfamiljen. Och då menar jag inte barn, utan dessa personer är vuxna, mellan 25-45 år gamla.Anonym (K) skrev 2018-05-06 17:43:27 följande:
Nej, jag är inte emot abort överhuvudtaget. För det första är jag verkligen för att kvinnor ska ha rätten att själva välja att göra abort. Även om jag förmodligen aldrig kommer utnyttja den rätten så är jag glad att jag har den, och jag är glad för andras skull som vill utnyttja den.
Det finns situationer då jag åtminstone skulle överväga att göra abort. Exempelvis om jag blir våldtagen eller om jag skulle bli gravid med en man som jag inte ser någon framtid ihop med. Eller om jag skulle få reda på att det är något med fostret som gör att det kommer utsättas för mycket fysiskt eller psykiskt lidande i sitt liv.
Men nu handlade frågan om Downs syndrom och mina erfarenheter av det är att det inte påverkar barnets egen livskvalité mer än vad mycket annat människor vanligtvis råkar ut för gör och jag har till och med läst en artikel där forskarna kommit fram till att personer med downs generellt är gladare och mer nöjda med livet än personer utan downs. Därför tycker jag personligen att det för min del skulle kännas egoistiskt om jag gjorde abort enbart pga att barnet har downs syndrom. När det gäller just detta vill jag inte ens behöva ställas inför ett val och därför har jag också valt att inte göra det specifika testet som visar på downs. Det är klart att jag hoppas att barnet i min mage är friskt och mår bra på alla sätt och har bra förutsättningar för att få ett bra liv, men barnet som person är lika välkommet oavsett om det är det eller om det har downs, är blind, har psykiskt nedsatt förmåga etc. Jag känner inte att det är upp till mig att avgöra om mitt barn kommer ha tillräckligt hög livskvalité för att få födas, av den enkla anledningen att det kan jag inte veta på förhand.
Att ha Downs är att ha rätt låga odds till ett bra liv med hög livskvalité. Det går bra för vissa men dom är få.
När jag säger att jag skulle göra abort är det inte av rent egoistiska skäl, för att jag vill ha ett friskt perfekt barn. Det är för att jag vill bespara mig och min familj det psykiska lidande som det kommer innebära - med min familj menar jag både min man och andra barn, men även barnens mor- och farföräldrar och till viss mån även våra syskon med familjer. För jag har genomlevt och lever varje dag med vetskapen om hur det kan påverka en familj att få ett barn med DS.
Alla gör som dom vill, men det skär i hjärtat på mig när DS glorifieras som nånting som är bra och inte så farligt och som berikar ens liv. Ja, det kan vidga ens vyer och öka ens empati och liknande men inte är det underbart på något sätt. -
En av de saker som gör mig mest förbannad! När folk skriver/säger att barn med DS är så söta och ohar och har sig. Herregud. Det är en människa, inget jävla litet gosedjur som finns till för att vara söt. Det är att förminska både DS och personen att prata om det hela på den nivån.Anonym (Syster) skrev 2018-05-06 18:28:56 följande:Alla gör som dom vill, men det skär i hjärtat på mig när DS glorifieras som nånting som är bra och inte så farligt och som berikar ens liv. Ja, det kan vidga ens vyer och öka ens empati och liknande men inte är det underbart på något sätt.
-
Fast egentligen vet jag ganska mycket själv hur jag tycker angående abort på ett sätt. Är personligen kritisk till abort (inte helt emot eftersom jag anser att livet ej börjat på riktigt innan man är född, men fortfarande kritisk eftersom att jag anser att livet delvis börjar redan vid befruktningen och att det därför trots allt under hela graviditeten handlar om ett liv). Personligen är jag egentligen kanske säkert på att jag själv för egen del aldrig skulle kunna göra abort, men samtidigt känner jag ju att det kan finnas vissa undantag som exempelvis sjukdomar och funktionsnedsättningar - och just där har jag väldigt svårt för att avgöra huruvida jag ska klassa DS som en sådan sjukdom eller inte, det är liksom det som är grejen. Bland annat tycker jag det känns så oerhört svårt att veta hur jag skulle göra om jag stod inför ett sånt dilemma eftersom jag ju inte kunnat veta exakt hur funktionsnedsättningen skulle komma att yttra sig hos just det barn jag väntade.Anonym (PL) skrev 2018-05-06 18:15:03 följande:Det är nog något man får göra upp med med sig själv det där. Var man anser livet börjar. Jag tar ett väldigt vetenskapligt närmande i frågan; vad ett embryo faktiskt är, vad ett foster är, när kan ett foster anses livsdugligt och därmed kanske anses vara ett barn istället, när kan foster börja känna smärta och processa den osv. osv. Därför är det för mig inte svårt alls att göra abort inom ramen för när aborten tillåts i Sverige (alltså rent etiskt, andra delar kan ju vara svårt förstås), men det är klart att har man andra tankar kring det så är det svårare.
Mitt argument var mer gällande detta med att de som skulle göra abort ifall fostret hade DS måste hata/ogilla/önska livet ur alla människor med DS.För så är det självfallet inte. En betydande skillnad mellan människor som redan lever och människor som potentiellt skulle kunna leva.