Downs syndrom och abort

Ja, jag skulle utan tvekan välja abort. Jag arbetade två tremånadersperioder under min studietid på ett integrerat lägenhetsboende där majoriteten av hyresgästerna hade Downs samt ett par andra utvecklingsstörningar. Var och en hade då ett stort rum, badrum, kokvrå samt tillgång till stora samvarorum med TV, datorer, musikanläggning samt tillagningskök, där de flesta åt samtliga av dagens måltider. Det var välordnat Ett par tre kunde arbeta deltid på företag typ Samhall eller packa upp på ICA och skjutsades och hämtades till och från jobbet, men de flesta var i för dåligt skick för att göra något. En del hade åkommor som hjärtproblem och det var mycket medicinering överlag. Mycket humörsvängningar, ibland slagsmål och vi i personalen fick ta emot nyp och smällar, men också kramar och pussar. En del var sexuellt mycket utagerande

.

Så nej, baserat på det jag upplevde skulle jag inte kunna ta emot ett barn med DS.

När jag läser i dessa trådar får mig och inse hur långt mänskligheten har kvar till att förstå det mest grundläggande och mest basala i människans liv.

Att avsluta en graviditet pågrund av att barnet har Down syndrome och påstå att man besparar barnet lidande är lika illa och lika felaktigt som att påstå att olja och vatten flyter ihop. Det är ren lögn. Som förälder oavsett syndrome eller icke syndrome utgår från att man SKA tänka ur ett icke linjärt perspektiv.

Att få ett plus innebär där redan att man förbereder för ett barn. Barnet kan vara fullt friskt i alla lägen och ändå av olika framtida händelser som ej går att förutse så kan hen lida något gruvligt kanske rent av ta sitt liv? Så att påstå att det lidande som kommer med DS är ett tragiskt lidande som måste avslutas med engång är i mina ögon så omänskligt man kan komma. Ja man har hinder på vägen, ja det är kämpigt, ja man lider. Men det är också ett lidande som kan bygga karaktär, som hjälper över trösklar och som frambringar så genuint goda människor.

Men påstå inte att valet för abort är för barnets skull. Skulle det vara så skulle de människor inte skaffa barn, de människorna skulle skydda sig upp till tänderna för tänk den hemska tanken att deras fullt friska barn skulle mot alla odds vantrivas med livet så gruvligt att dom självskadade eller tog sitt liv, för trots att man gör alla rätt så är lidande en känsla och något du som förälder aldrig kan kontrollera. Så Många gånger som hag önskat att världen behöver fler funktionsvatierade människor för något alla har gemensamt som resten av oss saknar det är en till dimension av förståelse bortom de ramar vi andra så prompt ska hålla fast vid.

Sedan om man kan erkänna för sig själv att man gör abort pga av ett DS besked så är det rent själviskt val. Som förälder får man ett lidande som man då medvetet kommer att välja bort. Fine gör abort och lev med ditt val.

Men ha mod nog och erkänn att din abort är inget annat än ett själviskt val. Du vill inte lida punkt slut. Finns inga men efter det.

Gör abort om ni vill men så till att ha mod att erkänna varför och att lila mycket som man skulle levt med ett DS barn om man behållt barnet så ska man leva resten av sitt liv med beslutet.

Du kanske har ett barn med DS och försvarar ditt livsval med näbbar och klor. Det vet jag inte, förstås. Kanske har du annan med DS i din närhet. Men mest av allt tror jag  att DS bara är en term för dig, att du inte vet ett dyft om hur vuxna människor med Downs  kan ha det. Du romantiserar sjukdomsbegreppet. Många är SJUKA, ordentligt sjuka, med tung medicinering och har klippkort till akuten. Många är kognitivt starkt retarderade och klarar inte sin vardag, sin hygien, sin mathållning, sin ekonomi utan stora insatser av personal och god man. I många fall har föräldrar och släkt gett upp och lyser med sin frånvaro. Och jag kan ha viss förståelse för det, för det är ingen dans på rosor att ha med en del Downspatienter att göra.  Inte alla, det medges, men då bor de i regel inte heller på särskilda boenden utan klarar sina liv bra med viss hjälp. Det är dessa vi ser i i en TV-program. Men sådant är inte livet för de allra flesta vågar jag påstå.

Jag tycker att du ska ta ett jobb på ett boende, en gruppbostad för personer med kromosomrubbning och andra följddiagnoser som hjärtfel, syn-hörselrubbningar, sköldkörtelrubbningar, autism, ADHD etc  och se verkligheten innan du ondgör dig över en saklig beskrivning av hur verkligheten kan gestalta sig.

Och du, jag yttrar mig om personer som uppnått vuxen ålder alltså 20-40. Barn med DS har jag aldrig jobbat med.