Downs syndrom och abort

De åsikterna och värderingarna får stå för dig. Och visst, jag kan delvis hålla med dig och förstå hur du tänker.

Men jag kan samtidigt helt ärligt säga, att som jag känner det just nu,

skulle jag känna mig LIKA HEMSKT EGOISTISKT om jag valde att behålla ett barn som jag redan under graviditeten visste att var handikappat som om jag gjort abort för att jag fått redan på att det barn jag väntade var handikappat.

Och nej, jag skulle verkligen inte välja att abortera ett handikappat barn av egoistiska skäl. Verkligen, absolut inte - är helt ärlig när jag säger det.

Känner mig hur som helst så oerhört kluven i den här frågan och skulle antagligen känna mig jättehemsk om jag valde att behålla och föda ett barn som  man under graviditeten upptäckt att var handikappat - skulle liksom känna mig självisk för att jag behöll ett barn som jag visste att det fanns ökade risker att skulle lida av ett handikapp på grund av att jag själv inte ville få dåligt samvete för

att jag gjort abort, och så skulle jag därmed få dåligt samvete av den anledningen istället - detta då samtidigt som jag verkligen absolut inte alls vill abortera ett barn på grund av ett handikapp i stil med Downs syndrom.

Men snälla, det är ju just så jag INTE gör, jag förutsätter ju inte att ett handikapp alla gånger måste vara ett evigt lidande. Men samtidigt medger jag att det kan bli ett stort lidande både på grund av saker som direkt är kopplade till själva handikappet och även på grund av känslor av att vara utanför, annorlunda och att det är fel på en.

Nu resonerar jag ju visserligen inte exakt så som du påstår att jag gör, men OM man nu resonerar så, varför måste det då innebära att hela livet för alla människor skulle vara ett stort lidande. Liksom, ALLA människor föds INTE med ett livslångt handikapp. Och vissa funktionshindrade människor får ett riktigt bra liv ändå och vissa mår inte heller alls speciellt dåligt till följd av sin funktionsnedsättning. Men så fort man får reda på att en funktionsnedsättning finns, så får man därmed också reda på att risken för att lida till följd av en funktionsnedsättning är större än om det barn man väntar till synes inte är helt friskt. Men innan ett barn fötts är det inte så lätt att veta exakt hur funktionsnedsättningen kommer påverka just det barnet - och det är ju på grund av detta jag känner mig så kluven till hur jag hade valt att göra om jag ställts inför ett så pass svårt dilemma.

Och varför skulle göra det inte gå att göra abort för barnets skull

på grund av att man upptäckt ett handikapp under graviditeten - om det är för att man inte vill sätta ett barn till världen som man i förväg vet att riskerar få problem och må dåligt livet ut på grund av sitt handikapp? Liksom hur kan du påstå dig veta att alla som tänker så i grund och botten är egoistiska i sitt beslut? Hur kan du till exempel veta hur jag tänker och känner innerst inne?

Och ja, kärlek, glädje, styrka, mod och erfarenhet är fina, bra och stora grejer. Men att dessa saker alltid - precis alltid, skulle lyckas hålla sig större än lidande, har jag om jag ska tänka rent realistiskt svårt att tro. Vi lever tros allt i verkligheten, inte i någon fantasivärld.

Ja självklart kan alla människor som föds få ett jobbigt liv, men om man får reda på att det barn man väntar har Downs syndrom då VET man att detta barn kommer att växa med ett handikapp. Det är det som är skillnaden. Och det är just det där med att VETA att ens ofödda barn kommer att få leva med en funktionsnedsättning, och att man är medveten om att man låter ett barn som under hela sitt liv kommer vara handikappat att födas - det är just det här med att man VET att barnen kommer att ha en funktionsnedsättning som gör att jag tycker att både abort och behålla känns både rätt och fel på samma gång.

Och snälla du nej, du har ingen aning om vad jag personligen tror, vet, tänker, eller känner. Du kan omöjligt vara inne i mitt huvud och veta det. Så lägg gärna ner med att berätta sånt för mig, för det vet jag mycket bättre än du.

Vad får dig egentligen att tro att inte jag egentligen lärt mig att se bortom de samhället präglat mig till, att inte jag skulle bli glad för en fantastisk människa som skulle växa i min mage även om jag fick veta att människa med stor sannolikhet skulle ha Downs syndrom eller liknande. Jo, jag skulle delvis bli precis lika överlycklig som om det var ett ickehandikappat barn, men jag skulle samtidigt vara tveksam till att låta den här fantastiska människan födas till att gå omkring och veta att det var fel på honom/henne och få höra vissa människor säga att h*n var ett jävla äckligt mongo som inte borde få leva. För hur lite jag än håller med om det, så finns det människor som tycker så och säger så - det är verkligheten. Och då om jag valt att behålla barnet trots syndromet skulle jag känna mig självisk på ett sätt - alltså liksom som en dålig och egoistisk människa som behållit barnet för att själv känna mig som en god och modig människa som valt bort abort och istället riskerat att barnet får lida ett helt liv när detta kunna förhindrats redan innan barnet börjat leva på riktigt.

Detta handlar varken om att jag inte tycker att en handikappad människa har rätt till livet eller om att jag av egoistiska skäl inte skulle orka med ett barn med exempelvis Downs syndrom. Utan det handlar helt enkelt om att jag redan nu så gärna vill tänka på mina eventuella framtida barns bästa och därför känner mig väldigt kluven till hur jag skulle gjort om jag ställts inför detta svåra dilemma. Och du kan omöjligt veta om jag verkligen känner såhär eller inte för det vet bara jag själv. Du kan inte veta mina innersta tankar, känslor, värderingar och inte heller tala om för mig vad jag har för människosyn utan det vet jag bättre själv.

Och det handlar inte heller enbart om ens chans att lyckas som förälder, det om något låter väl egoistiskt i så fall, att i första hand tänka på hur man kommer lyckas som förälder, klart att det delvis är en viktig och betydande sak men det handlar samtidigt om barnets hela liv och om hur det kommer att bemötas av resten av samhället.