Downs syndrom och abort

Ja!

Jag tror att skillnaden ligger i definitionen på "att ge liv till någon". För mig hade jag redan gett liv till någon när jag fick reda på att jag var gravid, så om jag då skulle göra abort skulle jag snarare tänka på det som att jag avlivar barnet. Din gräns verkar gå vid när barnet är fött, min gräns för samma sak skulle i så fall gå innan befruktningen. Om det t.ex. gick att ta reda på att det här samlaget har hög sannolikhet att leda till ett barn med funktionsnedsättning pga att det här ägget/de här spermierna har de anlagen då skulle jag undvika samlag den månaden för att minska risken för att ge liv åt någon med funktionsnedsättning utan att få dåligt samvete.

Jag tror att skillnaden ligger i definitionen på "att ge liv till någon". För mig hade jag redan gett liv till någon när jag fick reda på att jag var gravid, så om jag då skulle göra abort skulle jag snarare tänka på det som att jag avlivar barnet. Din gräns verkar gå vid när barnet är fött, min gräns för samma sak skulle i så fall gå innan befruktningen. Om det t.ex. gick att ta reda på att det här samlaget har hög sannolikhet att leda till ett barn med funktionsnedsättning pga att det här ägget/de här spermierna har de anlagen då skulle jag undvika samlag den månaden för att minska risken för att ge liv åt någon med funktionsnedsättning utan att få dåligt samvete.

Men om man som du (antar jag) är mot abort överhuvudtaget så är ju diskussionen dödfödd. För att verkligen kunna ta ställning i denna fråga måste man för det första vara positivt inställd till att göra abort av andra skäl också.

Precis som K skriver så är ju diskussione då rätt värdelös. Då skulle du ju inte göra abort överhuvudtaget och behöver därför inte ta någon riktig ställning till att göra abort ifall fostret visade sig ha DS.

Jag håller med "K" helt men är samtidigt för fri abort (men gärna tidigarelägga senaste abortveckan, i vecka 18-22 är det ju en riktig bebis och inte en cellklump) . Men man gör ju inte abort på önskade barn. Jag begriper inte hur man kan (förmodligen) kämpa för ett barn, genomgå en efterlängtad graviditet i flera månader, till halvvägs, och när man får reda på att det efterlängtade barnet har exempelvis DS så välja att döda barnet och genomgå en förlossning och föda ut det. Hade jag fått missfall i den veckan man då gör abort hade jag haft begravning för barnet som då är en bebis. Det är det jag inte begriper, att den bebisen man älskade och valde namn åt ena veckan, väljer att dödföda ut nästa vecka.

Jag har tackat nej till KUB-test under båda mina graviditeter trots att jag blivit erbjuden, för att jag accepterat "riskerna" med att bli gravid och inte vill ta något beslut åt ena eller andrs hållet för faktum är att man aldrig vet hur det blir oavsett tester innan.

Nej, jag är inte emot abort överhuvudtaget. För det första är jag verkligen för att kvinnor ska ha rätten att själva välja att göra abort. Även om jag förmodligen aldrig kommer utnyttja den rätten så är jag glad att jag har den, och jag är glad för andras skull som vill utnyttja den.

Det finns situationer då jag åtminstone skulle överväga att göra abort. Exempelvis om jag blir våldtagen eller om jag skulle bli gravid med en man som jag inte ser någon framtid ihop med. Eller om jag skulle få reda på att det är något med fostret som gör att det kommer utsättas för mycket fysiskt eller psykiskt lidande i sitt liv.

Men nu handlade frågan om Downs syndrom och mina erfarenheter av det är att det inte påverkar barnets egen livskvalité mer än vad mycket annat människor vanligtvis råkar ut för gör och jag har till och med läst en artikel där forskarna kommit fram till att personer med downs generellt är gladare och mer nöjda med livet än personer utan downs. Därför tycker jag personligen att det för min del skulle kännas egoistiskt om jag gjorde abort enbart pga att barnet har downs syndrom. När det gäller just detta vill jag inte ens behöva ställas inför ett val och därför har jag också valt att inte göra det specifika testet som visar på downs. Det är klart att jag hoppas att barnet i min mage är friskt och mår bra på alla sätt och har bra förutsättningar för att få ett bra liv, men barnet som person är lika välkommet oavsett om det är det eller om det har downs, är blind, har psykiskt nedsatt förmåga etc. Jag känner inte att det är upp till mig att avgöra om mitt barn kommer ha tillräckligt hög livskvalité för att få födas, av den enkla anledningen att det kan jag inte veta på förhand.