Downs syndrom och abort
Skulle ni göra abort om ni fick reda på att fostret hade Downs syndrom?
-
-
Svar på tråden Downs syndrom och abort
-
Jag skulle om jag ställdes inför det dilemmat inte VETA ifall barnet skulle komma att lida, har inte menat att jag skulle veta det heller, bara att jag skulle veta att det fanns en viss ökad risk om jag fick veta att man upptäckt att barnet hade ett handikapp. Därför skulle jag för min del som jag skrivit tidigare i tråden känt mig väldigt kluven och velig vad jag skulle välja att göra, för att jag ju i så fall inte skulle kunna veta exakt hur just mitt barnet skulle påverkas av sitt handikapp. Skulle förmodligen om jag hamnat i den sitsen känt mig grymt egoistisk - vad jag än valt faktiskt.KaiserHans skrev 2018-05-06 19:40:36 följande:Skitsnack. Hur vet du att barnet kommer att lida, du äger inte rätten att bestämma vad barnet kommer att känna. Det handlar om ren och skär egoism av den allra värsta sorten. Det handlar om att DU inte vill ha ett barn som inte passar in. Det gör mig spyfärdig.
-
Såvida barnet inte föds på tok för tidigt är inte halvvägs en tolkningsfråga. Men förstår att du snarare menar att alla tester kan ta lång tid. Men som sagt, kan bara utgå från mig själv eftersom jag bara svarar gällande huruvida jag skulle göra abort eller inte om fostret hade DS. Och vi hade svaret v.12-13 har jag för mig, för jag vill slippa en sen abort om det skulle visa sig att det fanns någon avvikelse på testet.Anonym (Behålla) skrev 2018-05-06 19:34:53 följande:Halvvägs är förstås ingen tolkningsfråga. KUB gör man runt vecka 12, väntar på resultat, får veta sannolikheten. Väljer man att gå vidare gör man NIPT som skickas på analys, om det visar på avvikelser behövs kompletterande tester. Det är så jag fattat det och det jag pratar om, då hinner det gå rätt lång tid men jag kanske har helt fel med att det sker kring vecka 20. De flesta betalar väl inte 10.000 för NIPT på en gång utan gör KUB först, åtminstone i mitt landsting där alla gravida erbjuds testet.
Oavsett abortvecka, då det inte var min poäng egentligen, så gör man abort av ett efterlängtat barn. Jag begriper det inte men är ändå helt med på att folk får göra abort pga sjukdomar, risk för sjukdomar, kön, antal embryon osv för det är inte mitt samvete det kommer att ligga på. Jag förstår bara inte, det är ens barn det handlar om. Så har jag känt under mina graviditeter i alla fall. Man vill ha ett barn men bara under vissa premisser, då tycker jag inte att man ska försöka sig på flera barn alls. Att medvetet bli gravid och sedan göra abort av ett livsdugligt barn alltså.
Gällande uttrycket "döda barnet" pratade jag inte om abort överlag utan kring vecka 20.
För dig är det så. För mig är det inte ett barn riktigt än. Klart jag längtar och ser fram emot det och är så glad att vara gravid, men jag börjar hellre om från noll igen och "förlora" det fostret och de veckor jag varit gravid än att gå ytterligare 25-30 veckor och föda fram ett barn som har dessa kromosomavvikelser man kan testa för. Så tidigt i graviditeten kanske jag börjat knyta an till ideen om att det kommer bli ett barn, men rent vetenskapligt är jag helt på det klara att det inte är ett barn i den meningen. Skulle säkerligen vara otroligt ledsen, men skulle sen resa mig och gå vidare som efter ett missfall. En abort är helt enkelt inte värre för mig än att framkalla ett missfall, du behöver inte förstå det, men det är så jag känner. -
Downs syndrom är ju i sig inte en sjukdom. Nu har jag själv aldrig träffat en människa som önskat få ett barn med Downs syndrom (har du?) men det är väl jättebra att föräldrar som väntar barn med syndromet tänker ur en positiv synvinkel att de allra flesta människor har möjlighet att uppleva livskvalitet. Jag förstår att det som anhörig kan ha varit tufft men det innebär ju fortfarande inte att en person med Downs syndrom har goda möjligheter till ett gott liv (även om man så har en grav utvecklingsstörning).Anonym (Syster) skrev 2018-05-06 19:26:00 följande:
Min poäng var (som PL sa) att sjukdomen Downs Syndrom inte är underbar på något sätt. Det gör inte den drabbade personen till en bättre individ, inte alls. Men det betyder inte att personer som föds med DS inte kan vara underbara, som person. Sen att ett barn föds, det är ju underbart i sig. Men det blir inte MER underbart för att barnet har Downs, snarare tvärtom.
-
Exempel som jag skulle kunna tänka mig i att kalla detta sammanhanget är väl i så fall kromosomavvikelser och sånt i första hand, samt utvecklingsstörning, att barnet inte skulle kunna gå, avvikande sexualitet, och i viss mån adhd och autism. Fast eftersom det handlar om aborter - tänker jag ju mig i det här fallet då i första hand endast de av dessa saker det som man kan upptäcka under graviditeten. Men, nu är ju detta förstås hur jag tänker.Anonym (Behålla) skrev 2018-05-06 19:43:07 följande:Men var går gränsen för att inte passa in i samhället? Adhd, autism? "Avvikande" sexualitet? Synfel, nedsatt hörsel? Ser man vårt samhälle som ett patriarkat så är det kanske mer önskvärt att vara kille, ska man göra abort på flickfoster för att de kommer vara "utsatta" i samhället?
Sedan kan man gå in på nästa steg, att genetiskt modifiera foster för att de ska bli "perfekta". Heterosexuella, ariska, normalbegåvade barn, är det okej? Rent retorisk fråga för att inte kapa TS, men hur långt är det okej att dra det isåfall?
Och jag menar egentligen inte att jag egentligen är för att abortera barn för att man upptäcker någon form av funktionsnedsättning utan jag är egentligen rätt kritisk till abort över huvud taget ( så länge det inte rör sig om väldigt allvarliga missbildningar eller sjukdomar). Det jag menar är snarare att jag skulle känt mig egoistisk oavsett att jag valt att abortera eller behålla ett barn med till exempel DS. -
Valet är enkelt, en nobrainer. Man väljer livet, alltid.Nimzay skrev 2018-05-06 19:45:44 följande:Jag skulle om jag ställdes inför det dilemmat inte VETA ifall barnet skulle komma att lida, har inte menat att jag skulle veta det heller, bara att jag skulle veta att det fanns en viss ökad risk om jag fick veta att man upptäckt att barnet hade ett handikapp. Därför skulle jag för min del som jag skrivit tidigare i tråden känt mig väldigt kluven och velig vad jag skulle välja att göra, för att jag ju i så fall inte skulle kunna veta exakt hur just mitt barnet skulle påverkas av sitt handikapp. Skulle förmodligen om jag hamnat i den sitsen känt mig grymt egoistisk - vad jag än valt faktiskt.
-
När jag läser i dessa trådar får mig och inse hur långt mänskligheten har kvar till att förstå det mest grundläggande och mest basala i människans liv.
Att avsluta en graviditet pågrund av att barnet har Down syndrome och påstå att man besparar barnet lidande är lika illa och lika felaktigt som att påstå att olja och vatten flyter ihop. Det är ren lögn. Som förälder oavsett syndrome eller icke syndrome utgår från att man SKA tänka ur ett icke linjärt perspektiv.
Att få ett plus innebär där redan att man förbereder för ett barn. Barnet kan vara fullt friskt i alla lägen och ändå av olika framtida händelser som ej går att förutse så kan hen lida något gruvligt kanske rent av ta sitt liv? Så att påstå att det lidande som kommer med DS är ett tragiskt lidande som måste avslutas med engång är i mina ögon så omänskligt man kan komma. Ja man har hinder på vägen, ja det är kämpigt, ja man lider. Men det är också ett lidande som kan bygga karaktär, som hjälper över trösklar och som frambringar så genuint goda människor.
Men påstå inte att valet för abort är för barnets skull. Skulle det vara så skulle de människor inte skaffa barn, de människorna skulle skydda sig upp till tänderna för tänk den hemska tanken att deras fullt friska barn skulle mot alla odds vantrivas med livet så gruvligt att dom självskadade eller tog sitt liv, för trots att man gör alla rätt så är lidande en känsla och något du som förälder aldrig kan kontrollera. Så Många gånger som hag önskat att världen behöver fler funktionsvatierade människor för något alla har gemensamt som resten av oss saknar det är en till dimension av förståelse bortom de ramar vi andra så prompt ska hålla fast vid.
Sedan om man kan erkänna för sig själv att man gör abort pga av ett DS besked så är det rent själviskt val. Som förälder får man ett lidande som man då medvetet kommer att välja bort. Fine gör abort och lev med ditt val.
Men ha mod nog och erkänn att din abort är inget annat än ett själviskt val. Du vill inte lida punkt slut. Finns inga men efter det.
Gör abort om ni vill men så till att ha mod att erkänna varför och att lila mycket som man skulle levt med ett DS barn om man behållt barnet så ska man leva resten av sitt liv med beslutet. -
Det är på sätt och vis en fin tanke att tänka så, ja. Tänkte också exakt så förut. Men ärligt talat så vet jag inte.KaiserHans skrev 2018-05-06 19:54:51 följande:Valet är enkelt, en nobrainer. Man väljer livet, alltid.
-
Ja
-
Jag håller med om att det är vanskligt att hävda att det skulle vara för barnets skull.Liliana skrev 2018-05-06 19:55:38 följande:
När jag läser i dessa trådar får mig och inse hur långt mänskligheten har kvar till att förstå det mest grundläggande och mest basala i människans liv.
Att avsluta en graviditet pågrund av att barnet har Down syndrome och påstå att man besparar barnet lidande är lika illa och lika felaktigt som att påstå att olja och vatten flyter ihop. Det är ren lögn. Som förälder oavsett syndrome eller icke syndrome utgår från att man SKA tänka ur ett icke linjärt perspektiv.
Att få ett plus innebär där redan att man förbereder för ett barn. Barnet kan vara fullt friskt i alla lägen och ändå av olika framtida händelser som ej går att förutse så kan hen lida något gruvligt kanske rent av ta sitt liv? Så att påstå att det lidande som kommer med DS är ett tragiskt lidande som måste avslutas med engång är i mina ögon så omänskligt man kan komma. Ja man har hinder på vägen, ja det är kämpigt, ja man lider. Men det är också ett lidande som kan bygga karaktär, som hjälper över trösklar och som frambringar så genuint goda människor.
Men påstå inte att valet för abort är för barnets skull. Skulle det vara så skulle de människor inte skaffa barn, de människorna skulle skydda sig upp till tänderna för tänk den hemska tanken att deras fullt friska barn skulle mot alla odds vantrivas med livet så gruvligt att dom självskadade eller tog sitt liv, för trots att man gör alla rätt så är lidande en känsla och något du som förälder aldrig kan kontrollera. Så Många gånger som hag önskat att världen behöver fler funktionsvatierade människor för något alla har gemensamt som resten av oss saknar det är en till dimension av förståelse bortom de ramar vi andra så prompt ska hålla fast vid.
Sedan om man kan erkänna för sig själv att man gör abort pga av ett DS besked så är det rent själviskt val. Som förälder får man ett lidande som man då medvetet kommer att välja bort. Fine gör abort och lev med ditt val.
Men ha mod nog och erkänn att din abort är inget annat än ett själviskt val. Du vill inte lida punkt slut. Finns inga men efter det.
Gör abort om ni vill men så till att ha mod att erkänna varför och att lila mycket som man skulle levt med ett DS barn om man behållt barnet så ska man leva resten av sitt liv med beslutet.
-
De åsikterna och värderingarna får stå för dig. Och visst, jag kan delvis hålla med dig och förstå hur du tänker.Liliana skrev 2018-05-06 19:55:38 följande:
När jag läser i dessa trådar får mig och inse hur långt mänskligheten har kvar till att förstå det mest grundläggande och mest basala i människans liv.
Att avsluta en graviditet pågrund av att barnet har Down syndrome och påstå att man besparar barnet lidande är lika illa och lika felaktigt som att påstå att olja och vatten flyter ihop. Det är ren lögn. Som förälder oavsett syndrome eller icke syndrome utgår från att man SKA tänka ur ett icke linjärt perspektiv.
Att få ett plus innebär där redan att man förbereder för ett barn. Barnet kan vara fullt friskt i alla lägen och ändå av olika framtida händelser som ej går att förutse så kan hen lida något gruvligt kanske rent av ta sitt liv? Så att påstå att det lidande som kommer med DS är ett tragiskt lidande som måste avslutas med engång är i mina ögon så omänskligt man kan komma. Ja man har hinder på vägen, ja det är kämpigt, ja man lider. Men det är också ett lidande som kan bygga karaktär, som hjälper över trösklar och som frambringar så genuint goda människor.
Men påstå inte att valet för abort är för barnets skull. Skulle det vara så skulle de människor inte skaffa barn, de människorna skulle skydda sig upp till tänderna för tänk den hemska tanken att deras fullt friska barn skulle mot alla odds vantrivas med livet så gruvligt att dom självskadade eller tog sitt liv, för trots att man gör alla rätt så är lidande en känsla och något du som förälder aldrig kan kontrollera. Så Många gånger som hag önskat att världen behöver fler funktionsvatierade människor för något alla har gemensamt som resten av oss saknar det är en till dimension av förståelse bortom de ramar vi andra så prompt ska hålla fast vid.
Sedan om man kan erkänna för sig själv att man gör abort pga av ett DS besked så är det rent själviskt val. Som förälder får man ett lidande som man då medvetet kommer att välja bort. Fine gör abort och lev med ditt val.
Men ha mod nog och erkänn att din abort är inget annat än ett själviskt val. Du vill inte lida punkt slut. Finns inga men efter det.
Gör abort om ni vill men så till att ha mod att erkänna varför och att lila mycket som man skulle levt med ett DS barn om man behållt barnet så ska man leva resten av sitt liv med beslutet.
Men jag kan samtidigt helt ärligt säga, att som jag känner det just nu,
skulle jag känna mig LIKA HEMSKT EGOISTISKT om jag valde att behålla ett barn som jag redan under graviditeten visste att var handikappat som om jag gjort abort för att jag fått redan på att det barn jag väntade var handikappat.
Och nej, jag skulle verkligen inte välja att abortera ett handikappat barn av egoistiska skäl. Verkligen, absolut inte - är helt ärlig när jag säger det.
Känner mig hur som helst så oerhört kluven i den här frågan och skulle antagligen känna mig jättehemsk om jag valde att behålla och föda ett barn som man under graviditeten upptäckt att var handikappat - skulle liksom känna mig självisk för att jag behöll ett barn som jag visste att det fanns ökade risker att skulle lida av ett handikapp på grund av att jag själv inte ville få dåligt samvete för
att jag gjort abort, och så skulle jag därmed få dåligt samvete av den anledningen istället - detta då samtidigt som jag verkligen absolut inte alls vill abortera ett barn på grund av ett handikapp i stil med Downs syndrom.