Kära dagbok - skriv hur din dag varit

Kära dagbok

Jag arbetar som bekant som översättare, och genom den verksamheten får jag insyn i allt möjligt i samhället. Just nu håller jag på med en ADL-utredning, alltså en utredning av vilka vardagliga uppgifter i hemmet som personen kan sköta själv. Detta ligger till grund för hur mycket hemtjänst hon ska få. 

...då har alltså minst en person stått där och observerat och stirrat och antecknat, medan den äldre damen försöker bädda en säng respektive ta på sig sina strumpor. Jag vet inte, man kanske måste göra så, eftersom kommunkassorna som bekant går åt till "annat" än våra äldre... Men det måste väl kännas förnedrande för den gamla..? :o

Kära dagbok

Idag är det Alla Hjärtans dag igen. Den dag på året som är till för att alla ensamma människor - och alla som är olyckligt kära i någon - ska påminnas alldeles extra mycket om hur olyckliga de är, jämfört med alla lyckliga par! Visst är det fräscht. Finfint!  

...och dessutom var detta firande och den uppvaktning med och av partners som vi har idag, inte ens tanken med Valentindagen från början. Och defintivt inte att man ska skulle ge kort och presenter till barnbarnet, mamma eller mormor (det kan man göra alla andra dagar på året.)  Utan tanken var, att alla som älskade någon i hemlighet men inte vågade visa det, skulle kunna släppa ut sina känslor lite genom att skicka ett ANONYMT kort. Kanske tillsammans med en liten present. DET skulle jag fortfarande vilja göra... 

Men de lyckliga paren - och handlarna, såklart - har stulit den här dagen från alla ensamma romantiker... ALLT måste försämras och förstöras! 

Skål på er, alla ensamma och olyckligt förälskade människor därute denna dag! 

Idag har det  varit en bra dag

Dagen har väl varit bra men ledsamheten kommer ifatt på kvällen. Maken har uppvaktat med blommor och jättegod middag. Å andra sidan skriver han till sina vänner att vi är "hövliga" mot varandra och att han funderar på om han ska köpa eller hyra en lägenhet. Det stör mig så mycket att han inte ens ger familjeterapi en chans.

Kära dagbok

Idag (eller igår var det väl nu), har jag fått en hög Alla Hjärtans dag-hälsningar, både IRL och på nätet. Men inget av den som jag skulle ha velat få det ifrån, såklart.

Inte för att jag förväntade mig det heller. Men jag är ledsen för att det aldrig, inte en enda gång i mitt liv, har hänt att någon jag är förälskad i, plötsligt out of the blue skulle ha skickat ett Alla hjärtans dag-kort eller en blombukett eller - bäst av allt såklart - dykt upp utanför min ytterdörr. De som har gjort det, har ofta varit män som har varit bra på många sätt. Men jag har inte ÄLSKAT dem. Det har varit som förgjort. 

Om jag skulle få önska något inför nästa liv, så är det att någon gång få uppleva en besvarad kärlek i det livet, eftersom jag inte fick det i detta. 

Jag vaknade tidigt i morse, och kunde lika gärna gå upp och sätta mig och jobba. Så jag är redan klar med mitt beting för idag! Översatte ett tyskt adoptionsbeslut - styvbarnsadoption. Det är många papper i detta ärende, även en lång Jugendamt-utredning (Jugendamt är som barn- och ungdomsavdelningen på våra sociala förvaltningar). 

Jag får den tråkiga känslan att styvpappan inte ville adoptera barnet, men att den biologiska mamman drev på. Det verkar vara vanligt i dylika fall: mamman vill så gärna att hennes familj ska vara en kärnfamilj, och det kan den bara bli om den nye mannen adopterar hennes barn från tidigare förhållande. Och den nye mannen vågar inte alltid säga ifrån, för han är rädd för att mista kvinnan. "Om du inte vill ha lille Plutten så vill inte jag ha dig", ligger ju i luften... Och samtidigt pressas den biologiske fadern att skriva på sitt medgivande. 

Jag tycker att myndigheterna borde vara mer restriktiva med sådant. Det är inte rätt mot NÅGON, i alla fall inte om den biologiske fadern har erkänt faderskapet och är någon hyfsat vettig person:

- barnet förlorar kontakten med sin far, och med hela sin biologiska släkt på den sidan. Allt umgänge bryts ju i samma veva. Och barnet kommer inte att ha någon arvsrätt, inte heller till släktklenoder som skulle ha kunnat vara viktiga för känslan av rötter, ursprung. 

- den biologiske fadern förlorar sitt barn, och även OM det skulle vara så att han är OK med det just då, så är det inte säkert att han kommer att vara det när han blir 50. Eller 70. Om kontakten hade kunnat uppehållas, kanske genom övervakat umgänge, så hade den kunnat fördjupas när mannen mognar och blir äldre... Nu är det kört. 

- adoptivfadern blir försörjningsskyldig + att barnet får arvsrätt efter honom. Och det känns kanske OK nu. Men om 5-10 år, när frun kanske har lämnat honom, tagit med sig barnet och bor med ytterligare en ny karl? Och han kanske också har träffat en ny, och skaffat sig ett par egna barn. Hur känns det då, att vara bunden till det här kontraktet för evigt..?

Den enda som tjänar på det är mamman.

. 

Kära dagbok

Jag känner att jag börjar tröttna på Familjeliv, för att folk är så jobbiga och inte kan svara på det TS frågar om, utan jämt ska blanda in sina egna käpphästar, diskutera sina egna hang-ups. Ibland verkar det som om dom inte ens har läst trådstarten. 

Om man t.ex. frågar om olycklig kärlek - ett svärmeri, en ren, romantisk känsla för en gift man. Då får man i regel svar av:

- en kvinna som har som perversion att ligga med gifta män, och som gärna beskriver detta i eleganta och diskreta ordalag som k*k, f*tta, o.s.v..

- en kvinna som också är olyckligt kär - men i sin KK... som om det skulle finnas någon likhet..?!

- en man som vill diskutera stora åldersskillnader i förhållanden, och vad hans syster sagt om det för länge sedan - fast man inte har skrivit något om någon åldersskillnad

- folk som bara vill vara allmänt elaka: "du kommer aldrig att få honom, tihi", "det är ju bara en fantasi, du är barnslig", och mera sådant. 

Om man inte kan skriva något som HJÄLPER TS (vilket inte nödvändigtvis är samma sak som att stryka medhårs, alltid, det har jag inte heller sagt), så kanske man inte måste svara alls? Och om man har egna problem, där det finns avgörande skillnader gentemot TS' problem - så kanske man kan starta en egen tråd i stället?

Kära dagbok

Funderar på om min glöd helt har slocknat. Jag är så trött alltid. Hela livet snurrar runt jobb och barnen, ansvar ansvar. de få stunder jag är barnledig så försöker jag träffa vänner och dejta, men allt känns så platt. Lyckas inte alls med dejtingen och min saknad efter närhet är enorm. När jag väl träffar någon intressant så finner han mig inte intressant tillbaka. Försökt finna en kk, men det varar aldrig mer än 1-3 träffar, och all ghosting bryter ner mig. Är jag verkligen så sjukt oattraktiv? Vågar inte försöka mer, kanske lika bra och acceptera att den delen av livet är förbi? Att ingen vill ha mig. 
Ångrar mig så att jag inte tog tillvara på åren bättre. Nu är det försent och kroppen är sig inte längre lik. Fan för detta! 

Vissa drömmer om lottovinsten, jag drömmer om närhet och värme, vågar ju inte ens drömma om kärlek.

Fick klart bibban med adoptionspapper (arbetar alltså som översättare, ska inte adoptera själv! :) ) idag. Precis när jag skulle skicka in det till min arbetsgivare, gick förstås nätet ned. När jag prövat med att kolla alla kablar, starta om allting o.s.v. ringde jag Tele2.

Fick prata med en kille som talade dålig svenska, så till den milda grad att det var svårt att förstå vad han sa, och jag fick fråga om en massa gånger. Vidare var det tydligt att han bara läste innantill från en manual, så jag hade lika gärna kunnat göra alla de där åtgärderna själv, om jag bara hade haft tillgång till manualen. Vi lyckades inte få igång det. Han sa att han skulle lämna över ärendet till någon som inte jobbar helg, ev. skulle de skicka en tekniker hem till mig nästa vecka. 

Ringde min exman och frågade, om jag kunde komma över till honom i morgon och skicka in det därifrån (ladda ner på en sticka och ta med, alltså), för deadline var i morgon eftermiddag. Det gick bra. Är så glad att jag har honom som back-up! Men sedan gick nätet ändå igång av sig självt, och jag kunde skicka in det! Vill Tele2 ändå skicka hit teknikern nästa vecka, så får det göra det - för mitt internet är alldeles för skakigt och opålitligt. Jag måste alltid ha extra marginaler före deadline, ifall det skulle krångla. 

Så trött och ledsen och dessutom besviken på min man. Kände mig så extremt ensam igår kväll men han skulle iväg och träffa ett par kompisar, vi bestämde att vi skulle prata ikväll istället. Satt en och en halv timme och jag känner mig bara tom och fortfarande ensam. Han fattar inte alls hur jag mår, vilken slags person jag är eller hur min framtid kommer att se ut. Jag känner ingen empati. Och jag är så förbannat less på att han inte ens kan gå med på att försöka med familjeterapi när vi ändå har ett barn tillsammans. Och han anklagar mig för att vara "aggressiv", så jävla konstigt när han förstör hela mitt liv och jag dessutom har pms just nu. Att jag för en gångs skull har en mänsklig reaktion, vilket bara har hänt att jag ens visat ett par gånger sedan han droppade bomben, då får jag det kastat i ansiktet att jag minsann inte förändrat mig ett dugg, men samtidigt säger han att han inte förstår hur dåligt jag mår eftersom jag inte visar något. Nej men vi har faktiskt ett barn att ta hand om också. Det duger inte att sitta i ett hörn och gråta då. Och hur fan ska framtiden se ut...

Jag pratade åtminstone med en klok kvinna igår kväll på en hjälplinje och jag vet vilka skift hon kommer jobba ett tag framöver ifall jag vill nå henne igen. Det kändes skönt att få förståelse, jag skrattade till och med ett par gånger av äkta glädje. Hon sa så många bra saker. Undrar om hon någonsin skulle se det här men det betydde verkligen mycket.

Hur mycket ska jag tänka på mig själv i det här? Hur mycket ska jag tänka på vårt barn, och vad skulle bli bäst av de möjligheter som kanske finns? Och vilka möjligheter har jag att få det som jag helst vill? Eller riskerar jag att förlora vårt barn helt då? Jag ska prata med en advokat framöver, jag känner åtminstone en bra sådan här. Riktigt bra. Vad ska man göra...? Hur mycket ska man tänka på sin egen lycka, och måste jag verkligen offra hela min lycka för min sons skull, eller vad skulle han vilja? Vad blir bäst...?