Lina90 skrev 2021-03-09 15:31:42 följande:
Hej! Jag kikar in här jag också :) vi väntar vårt andra barn med BF 23/9. Jag var på VUL och såg hjärtat slå i vecka 8+1 och nästa vecka har jag tid för KUB UL, jag är så orolig/nervös. Jag är så rädd att hjärtat slutat slå, ju mer jag tänker på det ju mer googlar jag och läser om olika tragiska händelser.
Känner någon igen denna oron? Hur har ni hanterat den? :(
Alltså, jag relaterar till 100%!
Har du varit på KUB än? Gick det bra och känner du dig lugnare nu? Hoppas!
Själv har jag gjort 2 UL hittills - ett privat i början på v9 då man såg ett litet litet hjärta som tickade och sen TUL/KUB för ca 3 veckor sedan (v14) där allt såg bra ut. Är ju en otrolig lättnad och glädje med de positiva beskeden (och SÅ mäktigt att se den lilla varelsen!!) och jag har klarat av att slappna av och bara njuta i kanske 1-1,5v efter UL. Sen börjar ja bli orolig igen och fundera över om allt står rätt till...
Har inte känt så mycket eller haft några tydliga symptom egentligen någon gång så här långt, det är såklart väldigt lyxigt men skapar samtidigt en extra oro då det inte finns några tecken som bekräftar att det faktiskt växer ett litet liv där inne... Sen så har min mage typ inte vuxit någonting (v17) och det börjar också göra mig lite stressad...
Vet inte om jag hittat något supersätt att hantera oron, men försöker tänka på att de flesta graviditeter som gått så här långt oftast går bra även fortsatt, att risken för missfall är väldigt låg. Det är ju lätt att säga, men tror att det här med att googla på allt som kan gå snett inte direkt hjälper en att bli mindre nervös.. Har (såklart) också googlat en massa, men försöker fokusera på de sidor som är faktabaserade och inte läsa så mycket om andras personliga upplevelser av allt som gått snett... Allt går ju att hitta på nätet nu för tiden så vill man få sin oro bekräftad så går det ju otroligt smidigt ;)
Ser så mycket fram emot den dagen man (förhoppningsvis) börjar känna bebis röra sig och hoppas att det gör att man klarar att känna ett annat lugn! Samtidigt så har jag också läst att det är helt naturligt och också en sund reaktion att oroa sig, eftersom det visar på en anknytning till bebisen redan nu (och dessutom kommer vi antagligen oroa oss för hen resten av livet på ett eller annat sätt hehe), men det gäller väl att inte låta det gå över styr utan njuta och glädjas mer än vad man oroar sig...
Kanske inga toppentips, men ibland kan det ju vara skönt att veta att det finns andra som upplever samma/liknande :)