• Anonym (Vanligt?)

    Människor som inte har några vänner

    Har aldrig tänkt på det förut, men min man har inga vänner alls. Hans enda kontakter i telefonboken är (enligt honom själv, har ej kollat) mig, chefen, mamma, pappa och brorsan. Mitt ex har inte heller några andra vänner än mig och sina föräldrar och syskon.

    Båda har haft vänner som barn, men glidit isär från dessa i vuxen ålder. De ser normala ut och har lyckats bilda familj. Hur vanligt (eller ovanligt) är detta? Har du som vuxen vänner som du träffar i vardagen? Är du man eller kvinna?

  • Svar på tråden Människor som inte har några vänner
  • Anonym (*)

    Är kvinna, medelålders o har några vänner, dvs jag trodde det tidigare iaf, men har insett att det har jag inte eftersom det bara är jag som bryr mig om dem o det inte är ömsesidigt. Så jag har ingen egentligen. 

    Intressant tråd för övrigt!

  • Anonym (Maverick)
    Anonym (Maverick) skrev 2021-01-13 19:15:58 följande:

    Jag har bara distansvänner just nu. Har flyttat väldigt långt och inte jobbat tillräckligt för att hitta någon person av vän-material. Jag trivs bra med det, har väldigt litet behov av andra människor! 

    Jag har däremot många internetvänner (alltså som jag bara känner genom internet, några få har jag träffat nån enstaka gång), sen jag hängde mycket på forum som yngre. En del har blivit väldigt nära vänner. :) 


    Är kvinna mellan 30 och 40 år, kan jag tillägga! 
  • Anonym (Hm)

    Har en barndomsväninna, vi har känt varandra i 50 år. Hon är nog den som känner mig bäst.

  • Anonym (Vänlös)

    Jag är man 38 år. Har inte haft vänner på 11år. Och dom jag hade var ändå inga riktiga vänner. Jag har nog aldrig haft en riktig vän. Stort umgänge i tonåren som fejdade ut i 20-25års åldern.
    Har sen dess hängt med KKs, lösa förbindelser och flickvänner.
    Saknar ingen vän direkt. Flickvän eller dylikt räcker gott å väl.

  • Anonym (man)

    Jag har aldrig haft en vän i vuxen ålder.

    Jag är gift och umgås med min fru och hennes vänner.

    Jag har ett chefsjobb och träffar där massor av folk. Kollegorna vill jag undvika att ha privata relationer med, även om flera skulle kunna bli goda vänner. Är man chef kan det lätt bli fel om man också är vän med någon av de underställda. Jag har mycket lätt att ta kontakt med människor i vardagssituationer.Jag saknar inte att ha några egna vänner egentligen. Men snart kommer jag sluta jobba. Jag har en del funderingar hur det blir då, när jobbkontakterna upphör.

    Nån annan som gjort den resan?

  • Anonym (Nia)
    Anonym (lika) skrev 2021-01-13 18:15:18 följande:

    Om du tänker tillbaka, hur lyckades du med att finna dessa vänner? Skulle vara intressant att få höra!


    De flesta genom jobbet och några som från början var någon annans vän. Alltså nyfunna vänners vänner blev också mina vänner.
  • Anonym (A-M)
    Jag har inte heller några vänner. Jag är 50+ med två vuxna barn. Träffade min man genom en kontaktannons i lokaltidningen - hade inte det funnits, så hade jag nog blivit ensam och barnlös. Innan dess umgicks jag mest med mina föräldrar. Trivs bäst med nära kontakter. Att bygga upp vänskapsförhållanden är så ansträngande, och väldigt ofta blir man besviken (typ att man tror att man är bästa väninnor, men sedan får man höra på omvägar att hon har gjort något kul med någon annan). Då kan det vara i stället. När man har familj behöver man inga vänner. 

    Jo förresten - jag har två utländska brevvänner, den ena har jag haft i 30 år och den andra i 14. Hon som jag har haft i 30 år har jag träffat två gånger IRL, så hon kanske kan räknas som en "riktig" väninna..? Hon är den jag har berättat mest privata och intima saker för, av alla. Mer än för min man eller min mor. Tror att detta funkat så bra, för att hon är så långt borta, att jag inte behövt vara rädd att hon ska föra vidare mina förtroenden till någon annan jag känner. Vi har ju inga gemensamma vänner, hon och jag - det är "bara" den här brevkontakten sedan 30 år. 

    Och sedan har jag ju folk på forum, men eftersom man inte vet varandras riktiga namn och inte heller har sett foton på varandra, så känns det lite mer på låtsas. Inte på riktigt, inte fullt ut vänskapsförhållanden. 
  • Anonym (ja)

    Jag saknar vänner. Jag hade ett stort kompisgäng med framför allt killar (10 personer + några personer tjejer/killar som kom och gick) från att jag var 19 år upp tills jag var närmare 30 och vi hängde alltid ihop. Jag var en av få tjejer i sällskapet och dessutom något yngre än de övriga. Jag var den första i sällskapet att få barn (då 30) och eftersom jag flyttade långt bort i samband med att jag fick barn, så blev det aldrig som vanligt igen, inte ens när jag ett par år senare flyttade tillbaka

    Sedan några år tillbaka så ses 5 av oss en gång per år, med respektive och ibland med eventuella barn. Ibland kommer också någon från "gamla gänget", som man inte har sett på kanske uppåt 7-8 år. Jag ser alltid fram emot dessa träffar och känner mig alltid väldigt glad när jag kommer hem därifrån, men mellan träffarna så ses vi inte alls, men har en chattgrupp som det skrivs sporadiskt i.


    Jag inser någonstans att det kanske bara är att nöja sig med så som det är. Jag har i alla fall de här träffarna en gång per år att se fram emot, och det känner jag mig lyckligt lottad kring.

  • Anonym (——)

    Jag tappade kontakten med ungdomsvännerna när jag var ihop med ett kontrollerande ex.

    Nu har jag ju dem på Facebook och liknande men vi hörs inte. Den nära kontakten försvann pga mitt kontrollerande ex och klart jag skulle kunna ta upp den igen men det blir inte av.

    Nu har jag några som jag träffat i vuxen ålder, bland annat en som fått barn samtidigt som jag. Pga pandemin träffas vi knappt men jag har hopp om att det kan bli något. Vi hörs på Messenger dagligen.

    Dock har jag inte något jättestort socialt behov. Utöver min man (som inte är kontrollerande) och jobbkollegor ser jag inte att jag skulle ha tid att träffa mer än någon enstaka kompis på fritiden. Har försökt hinta lite till någon kollega om att ses på fritiden men jag är blyg och rädd att bli avvisad så det är svårt.

    Men visst hade det varit kul att ha kvar de där bästa vännerna från ungdomstiden...

  • Dethärärmittnamn

    Min man träffar sällan någon av sina vänner, men jag har många vänner som jag umgås med. Jag är väldigt social och behöver andra människor än min egen familj för att må bra. Jag är 47 år och se senaste åren har jag fortfarande lärt känna personer som jag anser vara vänner. Men jag är kräsen och umgås inte med vem som helst. Jag är också väldigt rättfram och rak så de jag lär känna är oftast likadana och då kommer vi bra överens. Det får inte vara ytliga relationer för det har jag inte tid med.

    Vi är också ett gäng tjejer som fortfarande umgås sedan skoltiden, men det finns äldre vänner som även försvunnit ur bilden för att man inte längre har så mycket gemensamt.

    Men min man som är mer introvert har inte så många han hänger med eller ofta. Jag önskar att han gjorde det så att jag inte alltid är att hans primära sällskap faktiskt.

Svar på tråden Människor som inte har några vänner