Jag har inte heller några vänner. Jag är 50+ med två vuxna barn. Träffade min man genom en kontaktannons i lokaltidningen - hade inte det funnits, så hade jag nog blivit ensam och barnlös. Innan dess umgicks jag mest med mina föräldrar. Trivs bäst med nära kontakter. Att bygga upp vänskapsförhållanden är så ansträngande, och väldigt ofta blir man besviken (typ att man tror att man är bästa väninnor, men sedan får man höra på omvägar att hon har gjort något kul med någon annan). Då kan det vara i stället. När man har familj behöver man inga vänner.
Jo förresten - jag har två utländska brevvänner, den ena har jag haft i 30 år och den andra i 14. Hon som jag har haft i 30 år har jag träffat två gånger IRL, så hon kanske kan räknas som en "riktig" väninna..? Hon är den jag har berättat mest privata och intima saker för, av alla. Mer än för min man eller min mor. Tror att detta funkat så bra, för att hon är så långt borta, att jag inte behövt vara rädd att hon ska föra vidare mina förtroenden till någon annan jag känner. Vi har ju inga gemensamma vänner, hon och jag - det är "bara" den här brevkontakten sedan 30 år.
Och sedan har jag ju folk på forum, men eftersom man inte vet varandras riktiga namn och inte heller har sett foton på varandra, så känns det lite mer på låtsas. Inte på riktigt, inte fullt ut vänskapsförhållanden.