Oense om pengar

Jag har varit sjuk i flera år och har varit den som haft ansvar för hem och barn. Min man tjänar väldigt bra, så det har inte gått någon nöd på oss, men jag själv har bara haft barnbidrag plus 3000 (ingen sgi) som han för över varje månad som egna pengar de här åren.

Nu har jag plötsligt fått en större summa pengar som han utan att blinka gjorde upp planer för. Det tyckte han var gemensamma pengar eftersom jag inte haft inkomst på länge. Jag vill inte det! Även om jag inte haft inkomst så har jag ju skött allt annat och har inte haft tillgång till hans stora inkomst annat än i form av veckohandlingen. Han har kunnat köpa vad han vill medan jag flera gånger varit tvungen att tom ta barnens ytterkläder på avbetalning (han anser att bb ska täcka allt).

Han tycker jag är självisk som vill behålla pengarna själv och jag vet varken ut eller in, bara att allt i mig skriker att jag inte vill.

Alla mat/hushållsartiklar får jag hemleverade och inburna i köket för mindre än 100kr. Jag beställer på nätet och första gången tar det 15 min andra gången använder jag samma lista och ändrar vid behov. Det tar 5 min då. Kläder köper jag på nätet och får hemlevererat till ytterdörren för 0kr. TS man kan internet-shoppa kläder/presenter Färdiglagade middagar är inte så dyrt om man tänker på att barnen äter i skolan ( och inte skulle ha en fru hemma som måste äta, dessutom gissar jag att ts skulle ha barnen halva veckan)

Tandläkare/doktor mm lägger jag in i min ( eller makens) jobbkalender. (Utvecklingssamtal är frivilligt och kan ske över telefon/ skype.) Kostar 2 min tid och ger påminnelser i god tid. TS man kan internet-shoppa kläder/presenter.

När man köper nannytjänster i Sverige så har man mer än en som känner barnen. Dom ordnar ALLTID vikarie.

Dessutom är några av barnen ( snart alla?) så stora att man inte får vabba/får fritids. Då förväntas barnen klara en hel del själv.

Jag tackar nog för mig gällande den här tråden. Tack till er som varit förstående och kommit med råd.

Ni som inte förstår, jag hoppas ärligt att ni inte kommer tvingas lära er av egen erfarenhet, för så illa önskar jag ingen.

Fast TS man vill ju inte lägga ens femton minuter på planering och inköp. Dessutom vill han ha specialkost anpassad efter hans preferenser, och det skall vara hemlagat från grunden, så det där med färdigmat kan du ju glömma.

Vem lagar din mat? Vad kostar det för dig att ha någon som gör det från grunden och enligt dina specifika önskemål? Har du städhjälp som kommer varenda dag (för TS man räcker det inte med veckostäd) och städar efter hur du vill att det skall göras? Vad betalar du för det? Och även om du hade allt detta, vad händer om du är hemma sjuk och inte ens orkar fixa matbeställningen, vad betalar du för att någon ska fixa det? TS man har henne att fixa allt sådant 24/7. Vad betalar du för dygnet-runtservice?

Vem planerar inköp för dina barns födelsedagar, pratar med dem om vad de önskar sig och planerar i köp? Vad betalar du för att någon skall boka lekland (eller planera en hemmafest)? Eller, när de är bjudna på kalas, vem OSA:r, planerar inköp av kalaspresenter och ser till att barnet kommer till rätt plats på rätt tid och rätt dag. Vad kostar det för dig att betala någon sådana tjänster?

Vem kollar av vad som behöver köpas i klädväg när dina barn växer? Vem sitter och tittar igenom hemsidor med dem för att beställa hem kläder de vill ha? Vad betalar du för den tjänsten?

Vem har koll på att skicka blommor till din gamla släkting när hen fyller år? Vad betalar du för att någon annan skall ha det i sin jobbplanering att komma ihåg att fixa det?

Vad gäller läkare så är det väl egalt om det tar två minuter för dig att planera in i kalendern, det är ju själva besöket med barnet (kanske med restid samt att se till att barnet sedan återlämnas till skola/nanny) som är den stora grejen (eftersom TS man har fler än ett barn får du ju addera ihop antalet gånger och räkna ihop den ekonomiska förlusten).

Vem ringer hantverkare när sådant behöver bokas, och vem finns på plats när de kommer?Vad betalar du för att någon finns där så du kan vara på jobbet?

Det finns tusen och en småsaker som inte självklart går att lösa med vanliga hushållsnära tjänster utan kräver speciallösningar. Bara det där med att kontakta nanny-företaget och intervjua personer för att försäkra dig om att du får någon som du har förtroende för att ta hand om dina barn tar tid.

Du verkar inte fatta att om du skulle betala någon att göra allt det där som du fixar med så kostar det, och tid är pengar, särskilt om man jobbar på det sätt som TS man verkar göra. För den, som han, som inte brukar sköta något hemma kommer det dessutom ta extremt mycket längre tid att genomföra allt, så du får lågt räknat åtminstone dubblera tiden för honom gentemot dina beräkningar.

...slutligen är ju ett tips att du låter maken ta ansvar och planera in i sin egen kalender. Den kommentaren säger väl allt! Du verkar vara en sådan person som tror att män är mindre kompetenta och behöver daltas med -klart då att det stör dig att jag och andra här i tråden säger till TS att hon inte skall acceptera hans krav så länge som hon slavar som hon gör.

Min make lägger in det i min kalender om han öppnar kallelsen. Sedan åker den av oss som har möjlighet.

Jag och min make delar allt. Vi vabbar lika mycket, delar lika på föräldraledigheten. Jobbar båda två och sköter hemmet båda två.

Vi bidrar båda med ekonomin och lägger lika mycket tid med barnen. Vi skulle aldrig sätta vår partner i en sits där hen är ekonomiskt beroende/ ensamt ansvarig eller inte får möjlighet till tid med barnen. Ts man får aldrig chans att vara ledig med barnen då ts aldrig tar ekonomiskt ansvar. Slipper han att vara ensamt ansvarig för att försörja ts och barnen så kanske han har råd att ta sig tid med barnen den veckan dom är hos honom?

TS make vill inte. Han behandlar inte henne som en team-member, han behandlar henne som en betjänt.

Ett tips innan du uttalar dig är att läsa vad TS skriver.

Hennes man vill inte ta ansvaret för barnen. Han vill heller inte ta ansvar för hemsysslorna. Är TS sjuk ska hon fortfarande göra allt hon brukar göra fast han skulle ha kunnat ta chansen att vara hemma med barnen då och VAB:a (dvs försörjningen den dagen ordnar sig ändå).

Tror du att TS i gengäld kan tvinga sin man till jobbet när han är sjuk så de slipper det ekonomiska bortfallet som karensdagar ger?

Han KAN inte vabba om ts inte är sjukskriven.. vilket hon inte är.

Och ts vill inte jobba. Hon vill inte bidra ekonomiskt och han vill inte bidra med hushållsarbetet. Hon ser honom inte som en teammember utan vill bara ha och ha.

Han får vab:a om hon tex äSå, du tänker alltså att om din man inte hade jobbat skulle han fått vara din slav 24/7 istället? Du skulle ha varit ok med att kräva av honom allt det som TS man kräver, för att du drog in pengarna? Du skulle anse att du hade rätt till arbetsdagar som tog slut, lediga helger och semesterdagar, men din man skulle vara livegen och tacksam över att han fick små smulor av din lön mot att hela tiden fixa så allt var till din belåtenhet? Och fick han sedan några pengar av någon annan skulle du anse dig ha rätt att ta ifrån honom dem för att du ville konsumera upp dem, trots att du redan hade mycket mer pengar att röra dig med?

Det är nämligen det beteendet du sitter och försvarar att mannen utsätter TS för.

Tur för din gubbe då att han är frisk och kan bidra tillräckligt för att hålla dig nöjd, låter som om han skulle ha ett djäkligt tufft liv annars...

Nej vi skulle aldrig få det så som ts för vi älskar varandra. Ts älskar inte din man och han älskar inte ts. Dom är bara tillsammans för att ts inte har råd att flytta.

...så bristen på kärlek är alltså det du tycker försvarar hans agerande? Om man inte längre älskar någon, och denne pga sjukdom, ekonomiskt beroende och dåligt psykiskt mående (som rätt uppenbart bottnar i hur man själv behandlar personen) inte kan flytta, då är det alltså i dina ögon OK att bete sig som TS man gör?

Vilken skön människosyn du verkar ha...

Hade TS man varit en sådan skit som hon vill få det att verka, hade tråden haft en annan rubrik. TS är inledningsvis enbart upprörd över pengarna. När folk inte håller med blir mannen värre och värre och TS sjukare och sjukare. 

Båda beter sig illa mot varandra! Båda utnyttjar den andre. Men nu är det ts som är missnöjd och ber om andras åsikter på nätet. Ts väljer sin situation varje dag. Hon har valt flera barn, valt att leva med mannen och väljer att lyda hans önskemål. Hon vill inte/kan inte bli sjukskriven och vill frångå deras upplägg. Han försörjer henne helt mot att hon sköter hemmet. Ts vill intejobba, vill inte bidra ekonomiskt men vill inte heller ta hand om huset själv. När mannen inte vill vara ensam försörjare så vägra ts bidra. Men hon vill att han ska ta hennes del av ansvaret i familjen också?? Han ska försörja hela familjen själv och vabba, städa och stanna hemma när hon är trött??

Offerkoftan är stor. Ts är nog inte speciellt sjuk och ovillig att delta i rehab. Hon vill bara vara hemma. Hade hon varit sjuk då hade hon varit sjukskriven och fått exempelvis tid på fritids till barnen.

Hon putsar inte fönster och klipper gräs mm varje dag....

Okej, så ska jag försöka förklara närmare.

Först, min hälsa.

Jag är till att börja med utbränd sen ett antal år tillbaka, något jag aldrig blivit helt återhämtad ifrån, antagligen för att jag aldrig får chansen att vila ut. Är så trött att jag många gånger inte vet hur jag ska ta mig igenom en dag till. Jag har också ptsd och min psykolog misstänker autism och adhd.

Jag har MS, fibro och endo. Lever med konstant smärta. Jag har något fel med mina ögon, min syn blir snabb sämre utan att någon förstår varför. Jag är livrädd för att en dag kanske förlora synen helt.

Så min vardag.

Jag går upp vid halv fem när de yngsta vaknar. Har ensamt ansvar att få i alla frukost, att de klär på sig och se till att de har allt med sig. Det är så gott som alltid minst en som kräver ett rejält peptalk för att komma iväg då det finns ångest med i bilden. Senaste året har de också varit hemma väldigt mycket.

Vid kvart över sju klär vi på oss och ger oss iväg till skolan. Går dit och tillbaka. Hemma igen runt timmen senare.

Sen måste jag städa huset dagligen, putsa fönster, sköta trädgården, tvätta, stryka skjortor osv. Handla och göra andra ärenden. Sen laga bra mat från grunden, som är väl igenomtänk och uträknad på vad han behöver för sin träning. Ofta är det något bara han äter, så då måste jag göra något annat till mig och barnen.

De yngsta gick inte på förskola, så de var alltid med mig innan de började skolan. De slutar nu senast 14 då jag hämtar. Efter det är det antingen att gå till en park eller ta oss till träning innan de äldre hämtas vid kvart över tre. Ta oss till deras träningar innan vi är hemma igen runt fem.

Då ska det fixas middag och hjälpas till med läxor. Ev. är det träningskläder som ska tvättas och barn som ska duscha.

Simsalabim så är det läggdags för mig för att jag ska orka upp dagen efter.

Jag sitter inte ner och slappnar av många minuter under en dag, det är alltid något och ser han mig sysslolös kommenterar han det direkt och frågar varför jag inte tar tag i det och det.

Skulle inte förvåna mig om någon tycker att det låter som rena drömtillvaron, men semester är det sista det är. Alla mina dagar är mer eller mindre likadana, inte ens när han är ledig hjälper han till.

Han väljer väl också sin situation varje dag? Om han nu ogillar att TS fått några kronor är det väl bara för honom att lämna in skilsmässoansökan och börja ta ansvar för sitt?

Jag må då säga att TS får jobba hårt för att bli försörjd, så vad det gäller utnyttjande har han helt klart övertaget.

Men du anser alltså fortfarande att TS skall ha jour 24/7, utan möjlighet till sjukdagar, medan mannen skall ha rätt till fullständig markservice enligt sina dikterade villkor (och efter att ha läst dina förslag på lösningar är det bara att inse att din standard för vad som är ok inte är lika hög som hans), lediga helger, semester och att få vila när han är sjuk?

Varför ger hans ekonomiska bidrag till familjen honom rätten i dina ögon att totalt förtrycka TS och utnyttja hennes underläge? Är pengar det enda som räknas för dig?

Och om du är så dum att du tror att alla som är sjuka får rätt gentemot försäkringskassan, då tycker jag nästan lite synd om dig! Om du inte bott under en sten lär du ha läst/hört på nyheterna om hur bra det systemet funkar, när tom svårt cancersjuka blir nekade sjukskrivning.