Först och främst så hoppas jag att det här inte är på riktigt, men mitt svar nedan kommer att vara utifrån hypotesen att det är det.
MEN FÖR HELVETE TS, skärp dig!!!
Din son mår inte bra och visar det på alla möjliga sätt med sitt utåtagerande beteende. Att du inte gör något alls för att hjälpa honom är inget annat än barnmisshandel, och att du försummar ditt äldre barn och kallar det för "pipigt" är lika illa som du upplever det är med de som kallar din son saker.
Min sambos yngsta barn, som var 10 när vi flyttade ihop, var som ditt, fast 100 gånger mildare ändå, och jag fick nog. Första tiden jag och min sambo bodde ihop var jag lite ursäktande och tänkte att det berodde på att det skett en förändring, men när inget började bli ens lite bättre efter ett år och jag lyfte att barnet nog behöver hjälp men möttes av vad dålig jag är som hatar hans barn (vilket jag inte gjorde då) började jag bli som din sambo. Jag hade minsta möjliga kontakt med barnet för att jag inte orkade vara den enda som brydde mig om att barnet ljög, stal, var våldsamt mot klasskamrater, inte hade några regler, var arg konstant och kallade alla inklusive sin pappa för fula saker och allmänt förstörde för hela familjen och blev jättemobbad i skolan. Min sambo som hade i ryggsäcken ett äldre barn som tidigare mått jättedåligt vågade inte säga åt barnet av rädsla för att det skulle må sämre eller inte skulle vilja bo hos oss. Mitt barn bytte. Till slut, efter typ 2 år, fick min sambo ett ultimatum, antingen tar du tag i ditt barn eller så flyttar jag och mitt barn. Vi hade dessutom börjat prata om ett gemensamt barn, men det fanns inte på kartan så länge han inte orkade föräldra de barn han hade. Mitt barn bytte veckor för det mådde så dåligt av att bo med det här oregerliga barnet och jag kan ärligt säga att jag hade börjat hata hans yngsta. Det äldre barnet hamnade också mycket i kläm för att han inte orkade ta diskussioner med det yngre när det gjorde dumheter, vilket gjorde att det äldre hade mycket strängare regler.
Efter det började han faktiskt fundera och tog till sig de saker jag tyckte var problematiska och övertalade mamman till att söka hjälp. Visst att barn är olika, några är lugnare och några är vildare, men du måste för din sons skull förstå att det du beskriver inte är ett sunt beteende. Min sambo har också haft förhållanden som tagit slut på grund av hans barns beteenden.
Min sambos barn har nu fått diagnosen ODD och väntar på en ADHD-utredning. Vi har fått verktyg för att hjälpa barnet kunna föra sig i samhället och förstå vad som är acceptabelt och inte. Är det helt bra än, nej, men vi är på god väg och efter 2 år till vågade vi oss på ett gemensamt barn som kommer till våren.
Det jag vill säga är att det är inte hela världen som är dumma mot din son, eller dig för den delen heller. Din son, som mycket troligt har en diagnos, behöver hjälp och styrning för att inte hamna snett i livet. Du vet väl att missbruk av droger och alkohol är ett vanligt sätt för ungdomar, och för den delen också vuxna, med adhd att självmedicinera om de inte får den hjälp de behöver och att många missbrukare eller personer med psykisk ohälsa har en diagnos? Är det framtiden du vill ge ditt barn för att du "inte tror på diagnoser"? Vill du att han ska hamna utanför samhället på grund av sina problem att interagera med andra människor?
Det låter inte otroligt att det kanske finns anlag för adhd på både din och mammans sida vilket ofta överförs till barnet, och det i sig gör ju att, om det skulle vara så, ni ar ännu mer behov av hjälp och stöd i föräldraskapet.
Så för alla dina barns skull, födda som ofödda, ta tag i problemet nu. Ju förr desto bättre.
