Hon hatar min son

nåja, som du beskriver det handlar det ju snarare om en graviditet där ni inte kan bo ihop, med en pappa som inte tar föräldraansvar och ett syskon som riskerar göra att kommande bebis kan fara illa. Jag tänker inte råda kring vad som är lämpligast för henne att göra, men jag förstår hennes tvivel. 

Även från din synvinkel: ni kan ju bevisligen inte bo ihop. Du verkar inte heller tycka hon är en bra förälder. Hur ska ni lösa det?

Du prioriterar inte din son utan ditt ego - det är inget fel på din grabb och du kan minsann ta hand om honom. Det där handlar om att du tar åt dig personligen och slår ifrån dig när det är så tydligt att din son inte mår bra. 

Det är ingen i tråden som utmålar din son som en djävul och kriminell utan svaren handlar om ORO för din son. Förstår du inte det? 

Din son behöver träna på socialt samspel och empati och du lär honom motsatsen - det är bara andra ungar som är sjåpiga och gnälliga. 

Han kommer inte att fungera socialt om du inte lär honom att lyssna på och respektera andra. Du förstör för honom och gör allt värre med din inställning. 

Din son är självklart inte kriminell. Han är pojke som behöver hjälp. Men om han fortsätter så här när han är straffmyndig så kommer han att bli kriminell. 

Du kan förhindra det. Du är antagligen din sons trygghet och den han ser upp till och du lär honom helt fel saker. 

Det finns föräldrakurser i de flesta kommuner. Man behöver inte ha sociala problem eller barn med diagnoser för att gå dem eftersom det verkar vara en prestigegrej för dig att ta emot hjälp. 

Du vill vara på din sons sida men just nu är du hans största fiende eftersom du ursäktar och underlättar ett beteende som gör honom ensam och impopulär. 

Hjälp honom i stället för att vara defensiv och göra det till en prestigesak som handlar om dig.  

Det låter som att ditt barn behöver betydligt mer hjälp och anpassningar än han får. Den som far mest illa är ju han.

Du, så känner alla föräldrar för sina barn, även föräldrarna till barnen som din son slår och är taskig mot . Så känner din sambo för sina barn också. 
Har du funderat på det? 

Du har inte svarat på mina frågor.

Din son har problem i skolan, problem med vänner, problem hemma och du anser att han inte behöver hjälp???? 

Ditt barn har en diagnos, frågan är bara vilken. Nej, 9 år är inte för tidigt för att få en diagnos. Vill du förstöra hela hans skolgång? Fortsätt då på det spår du kör nu. Vill du att han ska kunna vända denna destruktiva inriktning, SÖK HJÄLP och ta emot den! Lägg ner det arbete som krävs för att vända detta. 

Barn med diagnoser behöver tydliga regler, tydliga rutiner. Din son har inget av det. Var en förälder, inte en kompis!

Varför får jag deja vu?

Ni har flyttat ihop och blivit gravida för fort, ett vanligt misstag idag. Önskar att folk någon gång kunde lära sig att skynda lugnt, när det redan finns barn med i bilden.

Som det är nu, ser jag ingen annan lösning än att ni separerar. Och du kommer att få finna dig i, att din sambo förmodligen inte kommer att vilja lämna ert barn ensamt med dig och din son.

Det kan bli en jobbig vårdnadstvist av detta, så jag skulle föreslå att du - om hon säger så, att hon inte vill lämna sitt lilla barn ensamt med dig och din son - helt enkelt accepterar detta, och går hem till henne ensam och hälsar på ditt barn då och då. Sedan får du i stället koncentera dig på att få hjälp till din son, för det där fungerar ju inte med eller utan baby, han kommer att förstöra sitt eget liv också...

Om du kan bidra lite extra ekonomiskt förutom det vanliga underhållet, som kompensation för att hon kommer att få ta hela arbetet med babyn, så är det en fin gest. Du kanske kan hjälpa till också genom att vara hemma hos henne ibland (utan son) och passa ditt barn så att hon får sova ut, eller gå en lång promenad med det i vagnen i friska luften så hon kan göra undan hushållsarbete, eller bara vara i fred lite. Det är guld värt för en ensamstående bebismamma.

Jag vet att jag gick händelserna i förväg nu, men jag tror att det är så det kommer att bli - separation. 

Mycket bra sammanfattat.TS tycker ju att andra barn är tråkiga, hoppas han håller den åsikten för sig själv och inte säger nånting i den stilen till sonen.                                                                                                                Problemen ligger hos TS som inte fostrat sonen.Om  den här killen ska bli accepterad av andra måste han lära sig de sociala koderna.
                                                                                              Sen känns det nästan som om pappan uppmuntrar "vildheten" och att gå runt och säga fula ord; det tycker  TS är riktigt bra, folk är bara "lättkränkta". Att sonen skulle bli tillsagd verkar inte vara aktuellt så han kan fortsätta med detta oskick. Resultatet lär inte vänta på sig.                                                                                                                                                                                                   Sonen ska inte "dra" i djuren. De kan ju inte veta om dragandet sker av elakhet eller om det är en lek. Det kan göra ont, skulle inte tro att sonen är försiktig, han är ju tvärtom vild. TS, har du inte lärt honom det som andra barn får lära sig," att klappa fint"? Att vara "vild" är ingen bra egenskap i umgänget med andra, varken djur eller människor.                                                                                                                                                                                     Hoppas TS sambo flyttar till eget boende. Inte kan hon leva ihop med TS och sedan sova med ett öga öppet om sonen skulle sova över! Tänk om han vill leka med  bebisen och inte förstår hur ömtålig den är! 

Ditt andra barn, räknas det? Är hen också ditt allt? Är sonen en bra storebror till det syskon han redan har?