grimaserar skrev 2026-04-14 11:39:16 följande:
Hej! Ny i den här tråden och när jag scannar av är jag lite osäker på om jag är välkommen här, vi ska göra syskonförsök, så har redan ett barn sedan innan.
Jag är 33 och jag fick mitt första barn genom IVF 2024. Vi hade försökt i 3 år innan vi äntligen gjorde IVF och det gick vägen på första försöket. Nu planerar vi syskonförsök, och ska troligen dra igång vid nästa mens. Har troligen äl imorgon men på grund av kort lutealfas så lär mensen komma om typ tio dagar, så troligen startar vi behandling inom två veckor.
På första försöket fick vi frys på grund av stort uttag av ägg och risk för överstimulering. Så de trodde väl att det var ganska troligt att det blir något liknande den här gången. Jag har dock känslan av att det hänt något med min kropp och att det inte kommer funka den här gången. Jag har som sagt kort lutealfas, det hade jag även sist gång men då var den runt 10-11 dagar medan den nu är runt 8-9 dagar. Vi i utredningen konstaterades dock att det är den manliga faktorn, min man opererade ner en testikel i sexårsåldern så han har typ halva kapaciteten, vilket de menar ses som den största anledningen till att det inte går.
Vi har bestämt oss för att betala för två försök, men jag nojar och känner att vi borde köpa tre. Är det några andra som gör syskonförsök eller betalar själva? Hur tänker ni? Jag är så nervös och som att jag har alla känslor utanpå trots att det inte ens dragit igång. Är redan nu orolig för hur jag kommer må om mensen kommer efter insätt, sist gång (med första barnet) var jag helt inställd på att det inte skulle gå på första försöket, men nu upplever jag att jag på något plan ändå tror att det kommer gå, i och med att det gick förra gången. Vilket gör att det att det kommer vara ännu jobbigare om det inte går, känns det som...
Sist plockade de 18 ägg, 16 befruktades, typ 13 tog sig och växte sen tror jag att det var runt10 till dag 3, men bara ETT klarade sig till dag fem. Det gör att jag nu nojar över det också, att vi inte kommer få några embryon som faktiskt kan planteras in. Känns ju inte som att vi kommer ha större chans nu när vi är tre år äldre... Blä.
Känner mig töntig och nojig och trött på mig själv. Samtidigt är det på ett plan minde "risk" än med första barnet, vi har ju redan ett. Jag känner mig rätt lugn i att det är okej om det trots allt inte blir några fler barn (även om jag så klart kommer sörja det mycket och kommer lägga några 100k för att det faktiskt ska gå). Det gjord att jag trodde att det här skulle kännas mindre jobbigt än förra gången, men det känns nästan jobbigare av någon anledning, Vi får väl också se hur galen jag kommer bli under resans gång, under våra tre år innan vi blev gravida höll jag mig rätt lugn, vet att många verkar ha det mycket jobbigare, så är lite förvånad över hur nojig jag är redan nu...
Ursäkta för det här röriga inlägget, känner bara att jag behöver få ur mig det här och hoppas att det finns någon eller några där ute som kan relatera typ..
Hoppar också in i tråden nu, då jag är i samma situation som dig Grimaserar, har redan ett barn sedan innan och känner igen mig i mycket av det du skriver. Detta är dock min första IVF då jag hade extrem tur och lyckades bli naturligt gravid med mitt barn efter mycket kämpande, precis innan vi skulle påbörja en IVF-behandling. Hoppas att jag är välkommen att skriva här ändå.
Eftersom vi redan har ett barn har vi vänt oss till en privat klinik och betalar ur egen ficka. Vi har valt ett paket med två försök, då det känns lite risky med bara ett, vi brukar inte ha turen med oss... skulle det gå på första försöket så får man se det som en jäkla tur även om man lagt "onödiga" pengar tänker jag. Rent statistiskt så kommer det krävas mer än ett försök så det är det vi har gått på.
Men det har ändå varit ett svårt beslut, det är så otroligt mycket pengar och det påverkar vår ekonomi väldigt mycket. Känns som att alla andra åker på resor, köper ny bil eller renoverar, vi gör aldrig något kul för vi ska försöka skaffa barn :)))
Jag är också sååå nervös, har dock under lång tid haft en sån otrolig ångest över att det kanske inte blir syskon till vårt barn och har haft otroligt svårt att förlika mig med den tanken. Jag vet att vi är så otroligt lyckligt lottade som redan har ett barn, men känslomässigt så mår jag sämre nu än när vi höll på förra gången vilket jag inte trodde var möjligt. Trodde att man skulle känna ett annat lugn efter att man redan fått barn men nu är jag stressad för mitt barns skull med på något konstigt sätt.
Det är för min del kanske för att typ ALLA runt om mig hunnit få barn och syskon till dem sedan jag fick mitt barn, och jag känner ingen annan i samma situation som mig så det blir väldigt ensamt. Sen är ju tiden och åldern en faktor som spelar roll och det går tyvärr inte att bortse från. Jag är också väldigt bitter, för efter min förra graviditet så sa alla "ni hade bara otur" och "det kommer gå jättesnabbt för er nästa gång" men vi har försökt skaffa syskon i över två år utan resultat. Och får inte heller någon förståelse av vänner och familj i denna situationen för jag har ju redan barn, så jag har inget att vara ledsen över.
Just nu är jag på behandlingsdag 8 och hade mitt första ultraljud igår (dag 7) Har fram tills dess gått på menopur 150 mg. Hade endast 8 folliklar över 10 mm vilket jag tyckte kändes lite? Men det kanske är normalt? Jag har haft ett ganska högt AMH-värde och vid tidigare undersökningar har de sett många folliklar, så trodde att fler skulle ha växt till sig :/ nu ökades min dos till 175 och jag har nytt UL imorgon, får se vad de säger då. Antingen blir det äggplock på fredag eller måndag. Jag har ju inte gjort detta innan så vet inte vad som är normalt eller ej. Men om det bara finns 8 folliklar får de ju inte ut mer än max 8 ägg. Någon som kan svara på om detta är ett normalt resultat?
Hoppas ingen tar illa upp för att jag skriver här, är inte min avsikt att strö salt i någons sår och jag förstår att det är jobbigt att läsa om andra som redan har fått det man kämpar för så mycket. Men har inte hittat något annat forum för folk som gör IVF 2026, och det känns som en väldigt fin och stöttande stämning i tråden.
Jag har följt tråden ett tag och jag håller alla tummar och tår för att det ska gå hela vägen in i mål för er allihop ❤️
