Inga spermier..

GoC: Jag resonerar som så, men jag valde ju inte min sambo baserat på om han kan få barn eller inte. En annan sak vore det ju om han inte vill, men nu KAN han inte pga av något genetiskt. Jag vill inte ha nån annan pappa till mina barn och jag vet att min sambo kommer bli en underbar pappa. Donatorn kommer ju bara vara en donator och inget annat, det är min sambo som kommer vara där för barmet och vara den enda pappan som finns. Visst, ibland kan jag fundera på hur livet vore om det gått den vanliga vägen och visst finns det stunder när jag kan vara arg på hela situationen med att det inte går och att det blir så mycket mer besvärligt. Men jag och min sambo har sett till att göra allt tillsammans ända från start, hela utredningen och nu oxå insemimationen. Det är vår grej att kämpa tillsammans, att ta våra småtrippar ner till Danmark, göra vårt försök, sova på hotell och äta gott. Det blir fina minnen av försöken även om det inte är på den vanliga vägen. Men donatorn ser vi bara som en donator. Sen kommer ju barnet härma oss, ta efter vårt sätt att göra och uttrycka oss, våra värderingar och tankar och sätt att umgås med andra, medan hon/han bara får en liten genetisk del av donatorn.

I Danmark får man välja öppen eller anonym donator. Vi har valt öppen då vi ändå tycker det är en rättighet för barnet att om hon/han vill kunna ta reda på sin genetiska bakgrund, det kan ha med nån sjukdom att göra eller liknande. Vi vill inte behöva säga till barnet på 18 årsdagen att vi valt bort den möjligheten fast vi kunnat välja öppen. Däremot kommer vi vara öppna med barnet redan från att det är litet med att berätta om hur hon/han kom till, t.ex. genom att skriva en bok och berätta genom en saga. Blir nog mkt lättare än att berätta när barnet är äldre.

GoC
Jag förstår dina tankar!
Jag försökte oxå vänja mig vid donator-tanken men det gick inte.
Ganska snart blev det tydligt för oss att det var adoption som var vår väg till ett barn.
Vi processade mycket, jag grät mycket. Men ett halvår senare började vi föräldrautbildningen! Det kändes så spännande!Jag kunde börja se ett ljus i tunneln! Nu är det 4 år sen vi gick den där utbildningen, snart två år sen vi fick världens underbaraste kille!!
Nu väntar vi barnbesked för ett syskon! Att adoptera är det absolut bästa beslut vi tagit! Tänk att det kunde bli så bra!
Förstår att du mår skit nu, men lyssna till era känslor och bearbeta att ni inte kan få biologiska barn tillsammans. Det kommer bli bättre!
Skickar en stor kram!

Jag är helt på din sida vad det gäller öppen donator. Och jag förstår dina tankar om att det bara är en donator. Jag önskar att jag också kunde se det så. Vill inget hellre än att se det så. Problemet är att min magkänsla säger nej. Säger att jag inte kan föda fram barn utan biologisk pappa. Och jag vet verkligen inte varför. Har inget bra att säga som en anledning. Det gör mig bara så otroligt ledsen att känna såhär. Har bokat in en tid nästa fredag till en kurator. Efter nio begravningar på mindre än fyra år trodde jag att de dåliga nyheterna skulle vara slut för ett tag. Gick på den sista förra månaden och nu kom det här. Hur mycket ska man behöva orka?

GoC: Jag beklagar begravningarna, livet är tufft och inte alltid rättvisst. Bra att du tar tag i ditt mående och söker professionell hjälp innan du mår sämre. Jag tror man måste göra det som känns rätt för en själv, det som är rätt för en kan va fel för en annan. Vad känner/tycker din sambo, vad vill han? Lyssna till er magkänsla och följ den, kanske ska ni fundera på adoption. Vet inte hur nytt beskedet är för er, men prata med din kurator och sambo/pojkvän så ska du se att det blir bättre längre fram, man kan få barn på många sätt och allt löser sig på ett eller annat sätt även om det inte riktigt blir som man tänkt sig.

Min sambo är ändå positiv. Han sa samma dag som vi fått beskedet att vi får försöka med donator för att han vill ha familj med mig. Jag tror att jag varit mer ledsen än han hur tokigt det än låter. Killar lever ju för dagen medan vi tjejer har alla tankar långt fram i framtiden.... Han är en stor stöttepelare just nu och jag försöker vara en för honom också. Jag går fortfarande med tankarna att jag inte vet om jag klarar av att inte få biologiska barn. Just för barnens skull... :( det här gör mig så otroligt ledsen...

Vi har precis fått besked nummer två... Inga spermier, förhöjda värden i hypofysen dock ingen kromosomavvikelse. Var det någon som hade haft samma men ändå hittat spermier i testikeln?

Hej alla! Jag och min man har varit där ni är nu. Oro, funderingar, förtvivlan och tankar på hur det egentligen kommer kännas med ett donatorsbarn. Nu finns han här, vår lilla underbaring på ett och ett halvt år.
"Pappa, kägg. Vavi kägg, nej! Vavi kägg!"
(Pappa har skägg, Valdis har inte skägg. Valdis vill ha skägg!)
Han äääälskar sin far och hans pappa älskar sin son över allt annat. De har en underbar relation som ingen nånsin kan ta ifrån dem. Varken infertilitet eller DNA kommer mellan dem. För mig är det så självklart, vår familj. Jag ser min man i min lilla unge hela tiden, de är så lika på många sätt. Vet inte vad jag vill säga med detta riktigt men jag hoppas och tror att er bearbetning kommer att göra sitt, och ni kommer hitta en väg att få ert barn. Man behöver de olika stadier man hinner gå igenom då sånt här tar tid. Sörj, grubbla och analysera så mycket ni behöver så kommer lösningen naturligt. Kram!

Ja vi hittade spermier i testikeln,

De hittade inga spermier i min sambos testiklar. Det har nu gått 5 månader sedan vi fick besked om barnlöshet. Friade för 4 månader sedan till min kille så har huvudet på bröllops tankar för tillfället. Men efter bröllopet tänkte jag ta upp frågan igen för då har det gått 1 år. Min blivande man är jätte mycket emot adoption för sin egen del, nästan lika mycket emot donation.

Nu senast sa han att när våra närmaste vänner tänker börja att skaffa barn så ska vi boka tid.

Men han tycker inte om tanken att de ska spruta in spermie vaginalt på mig. Utan han vill hellre att det sker med IVF behandling..

Åh vad tråkigt att höra:( hur gamla är ni? Min sambo är för donation... Bara jag som inte kan se mig själv göra det... :( vi väntar fortfarande på biopsi. Hade din sambo också förhöjda fsh-värden?

Jag är 24 och han är 25. Kommer inte riktigt ihåg men de sa att det kunde vara medfött!

Efter biopsi så ångrade vi att vi gjorde det testet, då kollapsade hela vår värld. Ingen av oss gick till jobbet. Det var som tiden stod still.

Läkarna var så positiva också blev det så negativt.. Det spelade ingen roll hur trevlig man var hur mycket förhoppningar man hade och hur mycket man än försökte tänka positivt. Så försvann allt.

Men livet går vidare. Han kan idag tänka sig donation men han kan inte acceptera att barnet ska kalla han pappa. Så nu börjar jag tveka, kanske borde leva utan barn!!?

Om man inte vill åka till Danmark eller liknande för att få hjälp via en donator eller man inte får det via den svenska sjukvården kan man söka efter en privat donator för heminsemination.

Fördelen med det är ju att man kan helt och hållet välja de egenskaper som donatorn har och dessutom samtala med honom.

En fråga till alla som gjort testikelbiopsi. Vi kommer ju behöva va lediga från jobb. Finns det några rättigheter där? Behöver vi ta semesterdag eller finns det något annat man kan ta?

ARBETE OCH ARBETSSITUATION För många påverkas arbetssituationen av att vara ofrivilligt barnlös. Hormonbehandlingar, humörsvängningar och krisreaktion gör det svårt att prestera så bra som man skulle vilja. När man går genom behandlingar kan det vara svårt att hinna med sitt arbete, eftersom behandlingen tar tid.Den här sidan syftar till att ge dig lite hjälp med vilka rättigheter du som arbetstagare har.Sjukskrivning vid behandlingUnder behandlingarna behöver man ofta vara borta mycket från arbetet. Då har man rätt att vara sjukskriven den tid som behandlingen tar. Arbetsgivaren har inte rätt att neka dig sjukskrivning med motiv som att ?det inte är en sjukdom? eller att du går på en privat mottagning.Om man får så mycket humörsvängningar eller sömnbrist att det är svårt att fullfölja sitt arbete ska man också få vara sjukskriven. Ibland är det bra att be husläkaren om hjälp med sjukskrivning för psykiska besvär, eftersom de är mycket vana vid att behandla psykiatriska besvär.Däremot motiverar inte IVF i sig sjukskrivning för att ägget ska fästa bättre eller liknande.Vad säger Försäkringskassan?Infertilitet beror ofta på förändringar av anatomisk eller funktionell natur i reproduktionsorganen hos kvinnan eller mannen. * Att inte kunna bli biologisk förälder i fertil ålder kan betecknas som ett onormalt kroppstillstånd som inte hör ihop med den normala livsprocessen.Undersökningar och behandlingar av orsaker till infertilitet kan därför jämställas med andra diagnostiska och terapeutiska åtgärder för att upptäcka och behandla sjukdom. Vid såväl utredning som behandling av infertilitet har både mannen och kvinnan enligt praxis rätt till sjukpenning, under förutsättning att övriga kriterier för rätt till ersättning är uppfyllda.? (FÖD 1986:43)Källa: FörsäkringskassanVägledning 2004:2 Version 15Sjukpenning och samordnad RehabiliteringKarensdagarVid IVF är man ofta borta halvdagar eller enstaka tillfällen många gånger på ett år. Det finns en regel som säger att om man blir sjuk igen inom fem dagar så får man inte en ny karensdag, vilket ofta hjälper vid IVF. Det finns också en regel som säger att man maximalt får 10 karensdagar om året.Konflikt med arbetsgivarenOm din arbetsgivare vägrar låta dig vara sjukskriven och betala sjuklön, trots Försäkringskassans tydliga ställningstagande, kan du ansöka om sjuklönegaranti från Försäkringskassan. Då får du sjuklön från Försäkringskassan och sen kräver Försäkringskassan pengarna från arbetsgivaren.DiskrimineringsskyddAtt berätta för sin arbetsgivare att man planerar en graviditet är för många något som känns svårt. Man kan exempelvis vara rädd för att inte få sin tidsbegränsade anställning förlängd eller för att ens arbetsuppgifter ska påverkas.Diskrimineringslagen förbjuder diskriminering på grund av bland annat kön och sjukdom. Att diskriminera någon genom att inte förlänga någons anställning på grund av en förväntad graviditet klassas som diskriminering på grund av kön och är förbjudet för en arbetsgivare.Men ofrivillig barnlöshet är också en funktionsnedsättning, så arbetsgivaren får inte behandla dig sämre på grund av barnlösheten eller konsekvenser av barnlösheten. Arbetsgivaren ska också göra skäliga anpassningar av arbetssituationen, för att personer med funktionsnedsättningar så långt som möjligt ska kunna delta i arbetet på jämlika villkor.Vad gör du om du blir diskriminerad?Vid diskriminering är det facket man ska vända sig till i första hand och de har ansvar för att hjälpa dig. Om du inte är fackligt ansluten är det Diskrimineringsombudsmannen, DO, som är ansvarig för att hjälpa dig. Det finns också antidiskrimineringsbyråer som driver diskrimineringsärenden.Vi i Barnlängtan hjälper dig gärna med goda råd om du blir diskriminerad, men vi har inte möjlighet att förhandla eller prata med din arbetsgivare.

Källa: www.barnlangtan.com/arbete-och-arbetssituation/

Biet: Att använda en privat donator är lättare sagt än gjort. Dels finns det en risk för sjukdomar och även om donatorn testar sig så kanhan haft sex efter att testet gjordes och då fått sjukdomar som inte är testade. Ett annat problem är, men hur kan man lita på en person man inte känner, även om han verkar trevlig och normal och säger att han bara vill vara snäll och hjälpa, men man vet aldrig hur det blir när barnet väl kommer. Jag och lin sambo vill vara de enda föräldrarna för våra kommande barn och inte behöva tänka på att det kan komma en främmande man och kräva umgänge med vårt barn. Det behöver man inte oroa sig för om man tar hjälp av klinik, klinik är trygghet både för oss som föräldrar men även för barnet. Sen tror jag att min sambo skulle ha väldigt svårt för att träffa donatorn och veta att han gjort mig med barn, även om det sker med heminsemination. Vill inte attmin sambo ska behöva må mer dåligt än han redan gör. Att göra barn på klinik är väl inte jättekul men vi ser det mer som en behandling och vi slipper träffa donatorn personligen. Däremot ger vi våra kommande barn valet att söka sina rötter vid mogen ålder, det är inget vi kan eller vill besluta om.