Föräldrar skyller på npf för att ungarna inte kan uppföra sig. Men konstigt nog så kunde ungar göra det på t.ex 70- & 80-talet. Varför orkar ni inte ta ansvar för era barn?
Bra inlägg i debatten:www.expressen.se/nyheter/foraldrar--lar-barnen-att-sitta-stilla-och-tysta/
Jag har två barn med diagnoser. Själv har jag ingen diagnos, men en konstant känsla av rastlöshet och oro.
JAg själv fick stryk som barn (född på 80.talet), och nog lät jag bli att göra om något om jag fått en smäll/spark osv. Men det var av rädsla, för det gjorde ont, och jag blev rejält rädd.
Jag fick stryk om jag inte fick alla rätt, jag blev dragen i håret om jag inte skrev snyggt, sjöng bra osv. Jag skulle vara bäst på allt och alltid sköta mig så att inte grannarna skrattar åt oss. Det var ett jävla helvete. Jag hade 14 fritidsaktiviteter, jag fick magkatarr och hamnade på sjukhus i åttonde klass, och sen fick jag ätstörningar och depression. Fint. Men jag satt stilla.
Vi hade för övrigt skamvrå i skolan, och den som pratade på lektionen fick en bäbisnapp i munnen. Eftersom man blev hånad för nappen, lärde man sig vara tyst. Känslan sitter kvar efter snart 30 år.
Så idag får alla dessa horder av barn med olika störningar inom "autism-spektrat" bra hjälp i skolan? Det finns resurser till det när det inte finns en krona att köpa läroböcker för och klasserna blir allt större?
Jag kan inte direkt uttala mig om hur man uppfostrar barn med handikapp, min enda erfarenhet är utifrån mitt barns skola.
Det är ett problem. De barnen tar all tid från läraren vilket leder till att barn som inte har särskilda behov inte får tillräckligt med tid.
Jag tycker det är synd att skolan har så uselt med resurser och att dessa barn ska in i vanliga klasser.
Om inte annat för det förstår för mitt barn.
Jag tror att det är den oerhörda stress som barn idag utsätts för när de placeras på förskola när de är i ettårsåldern är orsaken till den enorma ökningen av t ex ADHD! Utöver det så tar många föräldrar idag inget ansvar för sina barn utan när det inte fungerar så skyller man på förskolan eller skolan. Våra politiker gör likadant och anser att dåliga skolresultat kan avhjälpas genom att lärare får högre lön! Många barn faller mellan stolarna och det gäller både de som är tysta och tillbakadragna och de som aldrig håller tyst och sitter still. Om ett par decennier kommer varannan unge att ha ngn typ av psykiatrisk diagnos och det blir väl BUP det satsas pengar på istf fler vuxna som tar hand om barnen när de är små.
Jag tror att det är den oerhörda stress som barn idag utsätts för när de placeras på förskola när de är i ettårsåldern är orsaken till den enorma ökningen av t ex ADHD! Utöver det så tar många föräldrar idag inget ansvar för sina barn utan när det inte fungerar så skyller man på förskolan eller skolan. Våra politiker gör likadant och anser att dåliga skolresultat kan avhjälpas genom att lärare får högre lön! Många barn faller mellan stolarna och det gäller både de som är tysta och tillbakadragna och de som aldrig håller tyst och sitter still. Om ett par decennier kommer varannan unge att ha ngn typ av psykiatrisk diagnos och det blir väl BUP det satsas pengar på istf fler vuxna som tar hand om barnen när de är små.
Vart i hela friden gick du skola? 1835?
Började 1987, i en liten byskola i Dalarna. 56 elever på hela skolan.
Okey, men har den ökade diagnostiseringen medfört att vi fått en bättre skola?
Okey, men har den ökade diagnostiseringen medfört att vi fått en bättre skola?
Jag bråkade med lärare, (tjej) hängde inte med, slutade inte prata, kunde inte sitta still. Ibland var jag bara frånkopplad i huvudet. Lärde mig väldigt lite på lektionerna. Hamnade alltid hos rektorn, fick t.o.m. stryk av en lärare (80-tal). Slogs med andra barn. Har adhd som diagnosticerats i vuxen ålder.
Idag tror många att: "i dag är det betydligt fler som diagnostiseras med autism än förr". Saken är den att i dag finns exempelvis inte 'asperger' kvar, utan ingår i autism-spektrumet.
Idag har läkare o. dyl. betydligt mer kunskap och idag diagnostiseras fler delvis för att man har nya verktyg och ny kunskap att upptäcka sådant som exempelvis ADHD.
Okey, men har den ökade diagnostiseringen medfört att vi fått en bättre skola?
1. Förr var vuxna enade mot barnen, på gott och ont. Det goda var att de faktiskt var enade och visade att vissa beteenden inte är okej. Idag förväntas föräldrar klara allt på egen hand, utan vare sig tydliga riktlinjer eller hjälp från omgivningen.
2. Skola och hem var mer strukturerade förr, även det på gott och ont. Det goda med det var att barn med ADHD eller Asperger verkligen behöver struktur och tydliga regler för att kunna slappna av något.
3. Barn utsätts för ofantligt mycket mer press nu än förr. TV, internet, kläd- och leksaksbutiker berättar exakt hur du ska vara, och utrymmet för annorlunda blir mindre och mindre. Detta skapar ångest och stress hos barnet, känslor som inte blir bekräftade, då vuxna ofta inte tror barn har sådana känslor.
Jag har två barn med diagnoser. Själv har jag ingen diagnos, men en konstant känsla av rastlöshet och oro.
JAg själv fick stryk som barn (född på 80.talet), och nog lät jag bli att göra om något om jag fått en smäll/spark osv. Men det var av rädsla, för det gjorde ont, och jag blev rejält rädd.
Jag fick stryk om jag inte fick alla rätt, jag blev dragen i håret om jag inte skrev snyggt, sjöng bra osv. Jag skulle vara bäst på allt och alltid sköta mig så att inte grannarna skrattar åt oss. Det var ett jävla helvete. Jag hade 14 fritidsaktiviteter, jag fick magkatarr och hamnade på sjukhus i åttonde klass, och sen fick jag ätstörningar och depression. Fint. Men jag satt stilla.
Vi hade för övrigt skamvrå i skolan, och den som pratade på lektionen fick en bäbisnapp i munnen. Eftersom man blev hånad för nappen, lärde man sig vara tyst. Känslan sitter kvar efter snart 30 år.
