Ätstörd

Ju mindre du äter, ju mer tror kroppen att det pågår en hungersnöd och drar ner på förbränningen. Men om det pågått ett tag och du behöver väldigt lite mat, så kan du få näringsbrister av olika slag. För man behöver äta lite mängder för att få i sig nog av vissa näringsämnen.

Bantarens paradox, ju mer du drar in på maten, ju mindre förbränner du. 
Man blir också mer sugen på att äta jättemycket av något då. 

Jag är så pass långt ifrån kaloribalans att minskad basalförbränning inte är ett problem för mig. Samtidigt äter jag tillräckligt för att orka träna 3-4 gånger i veckan, så jag svälter inte även om det kanske är den uppfattningen man får. 

Det är det här med att du kompenserar på förhand, om du misstänker att du kommer att äta lite mer vid senare måltider,  verkar vara ångestdrivet.

Du är så rädd för minsta lilla hektos avsteg på din vikt/kaloriintag, så att du vågar inte vänta och se hur mycket det blir och sedan kompensera för det i efterhand, om det skulle behövas. 

Så som de som inte har kontrollbehov, men ändå inte vill gå upp i vikt, gör.

Hoppas ändå att du kan njuta av din semester!

Hur berättar man till sin sambo? Och när? Jag vill inte att han ska bli orolig.

Förmodligen så vet din sambo redan. 

Nä jag tror verkligen inte att han vet. Jag lagar nästan all mat och vi äter ofta vid olika tider. Han tror jag gått ner i vikt för att jag tränar. 

Om han inte vet så skulle du kunna säga att du är lite nojig för att gå upp ivikt, att du funderar mycket på det. Då kommer han förmodligen att sedan se det på hur du förhåller dig till mat.

Men det här är ändå ett problem som huvudsakligen gäller dig själv. Dra inte in honom i ditt kontrollbehov och ett bekräftelsebehov på att du inte har gått upp i vikt. 

Det är mest mellan dig och en terapeut. Men ta stöd av honom om du genomgår en behandling sedan och behöver någon som hjälper dig att låta bli att kontrollera så mycket. 

Ser han inte att du håller på och väger maten och vägrar göra avsteg från "dieten" eller inte vill gå ut och spontanäta?

Kan jag tolka det som att det kanske är bäst att hålla honom utanför tills jag söker hjälp? 

Kan inte svara säkert på det. Risken är väl att han kan bli väldigt hjäipsam och komma med en massa råd till dig, som inte alltid är så genomtänkta.

Men jag tänker också att det skulle bli en konstig situation om du senare påbörjar en riktig psykologisk behandling mot kontrollbehovet, och då pratar med honom om det. Och han aldrig hade hört ett ord tidigare om att du skulle ha för mycket kontrolltankar kring mat.

Han behöver ju inte veta i detalj. 

Det jag vet säkert är att personer med kontrollbehov gärna drar in närstående i det hela. Om de är oroliga t.ex. för att de inte har stängt av spisen, trots många egna kontroller, så ber de den närstående att kontrollera eller ber om att de ska försäkra den som frågar att hon har kontrollerat.  Då matar man bara tvånget. Så den närstående börjar hjälpa genom att delta i de meningslösa tankarna. 

Men förhållningssättet till din partner, och om han kan göra någon sak som verkligen bidrar positivt i behandlingen, det behöver du tala med terapeuten om.
Det kanske räcker att han bara finns och är som vanligt!

Han har aldrig sagt något eller visat att han tycker det skulle vara konstigt. Sen sköter jag det snyggt också.  

Ja, det förstår jag. 
Men före du påbörjar en behandling behöver du nog ha sagt något om att du funderar mycket på om du riskerar att gå upp i vikt. 

Kolla så det inte beror på PANDAS.

Fick själv pandas och har fått kortison för det