När krisade ni som värst efter otrohet

Jag tror också att förlåta, tyvärr är det enklaste. Jag förlåter min fru. För allt. Jag älskar henne. Hon har varit mitt allt i halva mitt liv. Jag vet inte vem jag är utan henne.

Men glömma? Komma över hur hon medvetet våldförde sig på mig, barnen och vårt liv och tyckte att det var värt det? Sluta tänka alla mörka tankar när jag inser hur lite hon respekterar mig som människa och make? Eller förtränga alla känslor som uppstår när jag inser att han, i hemma ögon, var/är bättre än mig?

Efter ett svek som detta, är hon ju inte längre rätt person att hjälpa mig med att klara av just det. Det kan ju en otrogen omöjligt vara. Och vem ska då göra det?

Det är som du skriver; otrohet tar död på och orsakar så mycket. Jag hoppas innerligt att så få människor som möjligt, råkar ut för det.

Alla som gör det och vill ha eller behöver någon att skriva av sig med, är alltid varmt välkomna att skriva till mig. Kanske kan vi hjälpa eller vava till nån form av stöd för varandra.

TS, (och alla andra drabbade av otrohet) du har tyvärr en oförtjänt lång och själsdödande tråkig resa framför dig. Och det finns inga quick-fixes heller. Tänk på dig själv och barnen. Lägg all din tid och energi där. Tänk inte på den otrogne. Han klarar sig oavsett. Jag håller tummarna för dig!

Det här är ta mig tusan det bästa jag har läst på länge! Jag önskar att jag kände dig.

Min sambo uppvaktade en annan kvinna de första två åren av vår relation. Tog henne på hockey, bjöd ut henne på middag, gick på otaliga luncher. När vi hade varit utomlands smsa han henne och sa att han önskade att de var hon som var med istället för jag. Jag var bara någon tjej han skulle dumpa snart. De kysstes i vårt fall en gång när de var ute på en romantisk promenad.

Hon berättade till slut för mig då vi var gamla kollegor och hon klurat ut vem tjejen var. Min värld rasade samman men efter noga övervägande fortsatte relationen. Kan säga att relationen är skadad, min tillit är fortfarande borta 3 år senare. Än idag kan jag ligga vaken på nätterna och gå igenom i huvudet alla lögner denna otrohet förde med sig. Senast nu när vi var igen på resa går tankarna, messar han någon annan och önskar de var någon annan istället för jag?

Som svar på din fråga, vår relation har krisat sen dess i omgångar. Om jag ställdes för samma frågeställning idag så hade jag valt annorlunda. Jag kommer nog aldrig kunna förlåta honom.

Min partner var otrogen under en kortare period (1 månad). Om jag inte kommit på dem hade det dock troligen fortsatt längre. Vi har i drygt ett år försökt att fortsätta vår relation. För oss har det funkat hyfsat. Mycket för att min partner visat extremt mycket ånger, svarat på alla mina frågor och låtit mig "ha koll" på det jag känt att jag behöver. Hade han på något sätt varit ifrågasättande inför mitt beteende eller inte visat mig kärlek osv så hade jag definitivt lämnat och gått vidare.

I perioder har vår relation varit mycket bättre än tidigare. Vi har båda insett att vi måste jobba på relationen. Idag vill jag ha en helt annan koll på vad han gör än tidigare. För mig finns fortfarande rädslan kvar att han ska göra det igen och jag vet inte om det nånsin kommer försvinna. Men vi är båda beredda på att göra allt vi kan för att fortsätta.

Så trots alla negativa beskrivningar i dessa forum/trådar så tror jag faktiskt att det går att komma vidare. Eller snarare skapa något nytt, det är iaf det vi gör just nu. Han vet att minsta lilla misstag gör att det är helt över, finns inget som gör att jag skulle stanna om det hände igen. Tycker att många använder sig av olika saker såsom barn, ekonomi osv. Ingen unge mår bra av att växa upp i ett hem där föräldrarna/de vuxna inte mår bra.

Hade det varit under en längre period eller om vi inte kunnat kommunicera runt otroheten och även vår relation så hade jag inte tvekat en sekund på att lämna.

Hoppas du fattar rätt beslut med hjärtat och inte andra omständigheter!

Ett år senare krisar vi fortfarande lika mycket. Men det beror minst lika mycket på hur han beter sig nu som att han faktiskt var otrogen.

"Försök sätta dig i den andras situation, hur skulle du känna det om det var hon som var otrogen och hur skulle du känna det om det hade varit du som var orsak till så mycket smärta" sa terapeuten. Och det enda jag kan tänka är att om det vore jag som var den som förstörde förhållandet hade jag gjort ALLT för att laga det. Inte tiga och vänta på att tiden ska läka såret. 

Exakt så tänker och känner jag med. Jag har inte pratat med min fru om detta sen jag konfronterade henne i maj förra året. Men mycket av det, är för att jag känner som du skriver; hade det varit jag som levt ett dubbelliv och min ursäkt om att ?det var aldrig känslor inblandade? faktiskt var sann, så hade jag gått utom mig själv dagligen för att visa, prata och reparera tilliten och förhållandet. Jag hade hedrat min fru som valde att stanna kvar och kämpa. Att tystna helt, att inte visa ånger eller visa att man faktiskt visst och höll med om att man gjort fel, är nog fan det dummaste en människa kan göra. Min fru pratar absolut inte om det, frågar inte mig hur jag mår efter det hon gjort, visar ingenting. Hon bytte kod på telefonen och fortsatte kräva mer kärlek, sex och uppmärksamhet.

Vissa hjärnor funkar annorlunda...

Vi hade också rätt små barn, hus, bil, husvagn. Ett vanligt liv helt enkelt. Vi hade inte det dåligt på ngt sätt.

Han fick känslor för en annan. O valde att inleda ngt utan att avsluta det vi hade. Sen insåg han väl vad han förlorade o vi försökte igen.

Relationen blev inget vidare o han träffade en annan.

Alltså jag lider verkligen med dig. Men tro mig! I slutändan är det inte värt att stanna. Man sårar bara sig själv

Jag funderar på att lämna nu på allvar!
Det funkar inte att gå varenda dag som jag gör med detta i huvudet.
Som nån annan skrev här så ser jag rött idag för saker som jag tidigare "accepterade" som en del av henne. Små egoistiska saker som jag tyckte var tråkigt men som jag bara köpte och mådde lite dåligt över. Främst för att jag själv tänker på andra först och mig själv sist. Man är väl olika som personer såklart men jag har insett att man ändå är olika och vissa prioriterar sig själv först hela tiden.

Jag är så jävla less nu. Hennes själviska egoism börjar smyga in sig mer och mer igen.

Jag önskar ofta att jag kunde leva som jag lär. Jag sitter helt fast i ett stadie av det som hänt, som jag inte kan ta mig ur. Lider varje dag av vad min fru har gjort, ligger sömnlös, hatar, är vansinnig, blir allt mer en sämre och sämre pappa osv. Ligger ofta och planerar hur jag ska förstöra för honom, som inte kan hålla sig borta från min fru, som han vet är gift (det är han också...).

Jag kanske egentligen är helt fel människa att skriva detta till dig, eftersom jag inte själv kan intala mig att göra samma sak. Men det finns en något kosmisk logik i det och jag hoppas att du kan ta det till dig;

Om din man, sökte sig till henne och blev kär i henne för att hon är snygg och smart, så vet du vad som triggar honom. Han är fortfarande gift med dig. I min hjärna betyder det att DU är snygg och smart, annars hade ni kanske inte blivit ett par från början.

Jag gissar att det var nåt helt annat som triggade honom till att inleda ett förhållande med henne. Vad det var, är egentligen oviktigt. Men att han gjorde det bakom din rygg och så länge, det är svinigt. Men det beror varken på dig eller den andra tjejen. Det är för att han är egoist i ordets sanna bemärkelse. Han har övertygat sig själv om att han står över all andra och får göra som han vill. Han har överlagt med sig själv och kommit fram till att vad detta än orsakar, så är det värt det. Han "löser det" när/om det uppdagas. För han "behöver" detta. Han har inte ägnat en enda tanke på hur detta skadar dig, era ev. barn, ert liv eller något annat. Han vill ha och "behöver" nåt, och då är det ok att göra som han vill för att få det. Jag kan nästan svära på att han hemma, också brukar säga att han gör så mycket för alla, ställer alltid upp, tänker aldrig på sig själv utan bara på andra. Men att det är få som någonsin tänker på hans behov? Eller har jag fel?

Hur svårt det än är, så vänd inte skulden mot dig själv. Det finns INGENTING du kan ha gjort eller gör, som rättfärdigar det han har gjort. Kände han som han uppenbarligen gör, skulle han lyft det med dig först. Hade ni inte klarat ut det, skulle han brutit med dig först och sen gått vidare. Då först och aldrig annars, hade han tänkt på nån annan än sig själv. Och det är rimligtvis när detta går upp för den otrogne (om det någonsin gör det) som man som par ens kan börja prata om att gå vidare och lösa det.

Har du varit i kontakt med den andra mannens fru?