Anonym (sätt gränser) skrev 2019-09-08 16:23:03 följande:
Jag skulle resonera precis likadant som du när det gäller självmord men jag tycker inte att ett sådant oerhört drastiskt exempel som att en person står på en bro på väg att hoppa på minsta sätt går att likställa med en konflikt av den här typen.
När det gäller misshandel tycker jag att det är en av få situationer då en förälder har rätt att lägga sig i sina vuxna barns förhållanden. Allvarligt missbruk hos det vuxna barnets partner kan också vara en sådan situation, i synnerhet om det är barn inblandade men inget av dessa exempel är ju applicerbara på den situation tråden handlar om.
Jag reagerar starkt på att du kallar det att "provocera" att säga helt självklara saker som att om svärmor en ANDRA gång skulle vilja ta upp parets arbetsfördelning med TS vänligt men bestämt säga att man inte vill diskutera sin arbetsfördelning med henne och speciellt inte över telefon. Det är ett väldigt magstarkt ord du använder i sammanhanget. Om du reflekterar ett tag kanske du inser att det kan uppfattas som just väldigt provocerande av dig att använda ordet provocera i just det här sammanhanget.
Du verkar inne på att det kan bli en god relation med svärmodern framöver om TS håller tillbaka sina känslor av kränkthet och ilska.
Vad är då en god relation? Är det en god relation om det på ytan går lugnt och konfliktfritt till de gånger de träffas men om TS genom att hålla de starka känslorna inom sig och dessutom "går henne till mötes" genom att gå med på att diskutera något svärmodern inte har ett dyft med att göra börjar avsky tanten mer och mer ? Inte är det så jag skulle definiera "en god relation".
Som jag nämnt tidigare i vår diskussion så påverkas alla som engagerar sig i en diskussion mer eller mindre av sina egna livserfareneter , så även jag.
Jag ar aldrig haft just några egna svärmorsproblem , men däremot flera exempel i min släkt och i min respektives släkt på personer som åtminstone periodvis förållit sig så som du tycker att TS borde göra till sin svärmor till någon släkting.
Inte skulle jag beskriva det som att det var frågan om "goda relationer" om jag inte skulle använda uttrycket i uppenbart ironiskt syfte. Snarare skulle jag beskriva det som att "X och Y står till nöds ut med varandras närvaro vid släktsammankomster" eller "Z har hittat en strategi att hantera det bistra faktum att så länge Å lever måste hen träffa denne med jämna mellanrum".
Intressanta tankar, du har.
Jag gillar exemplet med självmord eftersom det gör det tydligt vad jag menar. Jag kunde nog skriva en hel uppsats om vad jag menar utan att lyckas förmedla det bättre än vad den situationen gör.
Det är givetvis inte lika kritiskt att man säger rätt saker när man har ett konfliktsamtal med sin svärmoder som när man har ett samtal med någon som är på väg att begå självmord i termer av vad som riskerar att hända om man säger fel saker. Men i övrigt ser jag likheter i det genom att man, enligt min åsikt, bör välja sina ord noga och se till att samtalet leder åt det håll man själv önskar. Det är inte något enkelt, utan en konst. Klarar man av en sådan sak bra, då skulle man kanske bli medlare i ett krig eller liknande.
Jag ser det samtalet inte som ett vanligt samtal, ett sådant som man har med sin partner till frukosten eller sin kollega på jobbet. Utan ett särskilt form av konfliktsamtal som syftar till att överkomma en viss typ av konflikt. Inte vilken konflikt som helst, utan en allvarlig som påverkar ens liv så mycket att det är värt en hel del för att komma tillrätta med den.
I mina inlägg här på FL, t.ex. Här väger jag inte mina ord på guldvåg. Inte heller försöker jag gå in med en särskilt ödmjuk inställning till andra, eller låter alla nålstick de ger passera. Vad skulle syftet med det vara? En relation med personerna här är helt enkelt inte tillräckligt mycket värt som t.ex relationen till en svärmoder som är farmor till ens barn.
Kanske därför som jag använde ordet provocera, när jag egentligen menade "ett uttalande som riskerade leda till en utökad konflikt"
I andra lägen kan det vara bra att tala ut ordentligt när man har en konflikt. I nära relationer, t.ex. Då ska man inte vika ner sig, eller vara rädd för att vara tydlig med sina åsikter och värderingar om saker och ting. Där blir strategin att hålla sina gränser viktiga, för det är viktigt där, inte bara för en själv utan för relationen som blir alldeles omöjlig annars. En svärmoder som bor 100 mil bort kan man antagligen stå ut med några dagar även om den överträder ens gränser då och då. Men i den nära relationen går inte det.
Jag har upplevt att när man har en stark konflikt med en person och lyckas lösa den konflikten på ett bra sätt, så knyter man ofta ett betydligt närmare band till personen än man hade innan. All den ilska och de starka känslorna man haft mot personen har övergått till vänskap eller till och med kärlek och lust. Så jag skulle inte bli förvånad om TS skriver ett inlägg i tråden om ett eller två år och berättar om en svärmor som hon har en jättebra kontakt med och som gärna träffas ofta och hjälper till med barnet.
Men visst kan det också bli så som du beskriver med vissa personer. Att man har en artig men mycket frostig relation. Men ibland är den typ av relationer den bästa man kan få, och det är bättre att ha en sådan relation än att inte kunna umgås i samma rum - åtminstone om man behöver träffas för barnens eller andra släktingars skull. Jag tänker att man i vissa sådana situationer skulle kunna försöka medla via en neutral och skicklig konfliktlösare.
Jag säger inte att TS ska övertala svärmodern från att hoppa från bron vid varje konflikt de har. Jag säger att jag tror att just i den här situationen som råder nu, är det lämpligt att göra det. Om svärmoderns beteende fortsätter efter att de löst konflikten, exempelvis, då är det inte läge att övertala henne att inte hoppa. Då får man söka lösningar på annat sätt.
Samma gäller om konflikten löser sig, men att svärmodern fortsätter att blanda sig i deras privatliv på ett sätt som TS inte tål. Då behöver hon ta upp det problemet i relationen. Men då kanske hon har ett starkare band till svärmodern än hon har nu, så då kanske den saken går lättare.
Personligen har jag använt mig av "hoppa från en bro"-konflikthantering i mitt jobb som lärare. Ett exempel var när det ringde en arg förälder som klagade på att jag hade en viss fråga på ett prov. Han skällde ut mig, berättade att han hade kunskap om läroplanen eftersom ditten och datten, etc, etc... Min approach var att stryka honom medhårs under hela samtalet. Jag sade saker som: "Vad bra att du är engagerad i ditt barn", "Du har säkert rätt i att den där frågan var olämplig" och "Tack för dina tankar", etc... Det som hände var att luften gick ur honom till slut. Ilskan försvann och vi kunde börja om det verkliga problemet, att hans dotter inte gjorde sina läxor som hon skulle och hur vi skulle kunna lösa det.
Utifrån den erfarenheten och andra har jag märkt att den här strategin faktiskt fungerar. Får man till slut in lite komplimanger och andra ord, kan man ofta vända en sådan där ilska till att bli något konstruktivt. Ofta blir personerna väldigt paffa. De är så vana vid att alltid bli bemötta med sura miner att de inte vet vad de ska säga. Och ilskan flyger bort när de inte möter motstånd och de saknar incitament till att fortsätta.
Jag har hört sägas att hjärnan är konstruerad så att man aldrig kan hålla kvar en känslostämning längre än 90 sekunder. Därefter försvinner den. Om den inte matas med nya ilskna tankar som gör att känslan stannar kvar. Det är tänkvärt.