Gravid och svartsjuk - nu har han fått nog
Jag har nog alltid varit svartsjuk, men håller det på en ?normal? nivå - dvs kontrollerar inte pojkvänner, läser inte sms, anklagar dem inte för otrohet osv uran det handlar mer om mina inte känslor annars. Vet att detta bottnar i min svaga självkänsla och har försökt jobba med den genom åren, men det sitter så djupt i mig att jag är ful, tjock, inte värd nånting osv.
Jag har ett barn sen tidigare och träffade en ny man och blev snabbt gravid. Det har varit en stor omställning för båda, vi har båda hetsigt humör och det har varit många och stora bråk hela graviditeten. Nu är jag i v 27 och min svartsjuka är det största problemet vi har. Den har tagit helt orimliga proportioner; jag kollar igenom hans telefon, ifrågasätter var han varit, blir helt galen om jag ser honom kolla på en tjej eller om vi pratar om hans ex. Problemet är också att jag hittat mess från tjejer och ?bevis? på att han låg/dejtade flera under vår första tid ihop - har försökt fråga honom men han nekar. Jag vill inte erkänna att jag snokat så detta har ätit upp mig lite inifrån - jag vet att det är historia men det stör mig ändå.
Igår kom en tjejkompis upp på tal som han inte umgås med längre. Han umgicks med henne vårt första halvår ihop ca. Han berättade att hon varit ?på? honom och intresserad och att hon sedan brutit med honom. Jag blev chockad eftersom jag trott att de bara var vänner - han blev arg eftersom han menar att han bara varit vän med henne men hon velat mer. Iallafall så slutar det med att jag svartnar och får ett megautbrott, kastar hans kläder omkring mig och skriker som ett psykfall. Vilket han också kallar mig och skriker tillbaka.
Nu vill han inte att vi ska vara tillsammans mer sa han inatt, han orkar inte det går inte, han tycker vi försökt men att jag bara förstör. Jag har inte sovit en blund, vet inte om han menar det eller sa det i affekt men det triggar mina redan så starka rädslor för att bli lämnad.
Jag förstår ju att jag faktiskt har förstört allt med min svartsjuka, men vet inte hur jag ska kunna fixa det, mina ursäkter räcker ju inte.
Ska jag bara acceptera att det är över eller ska jag försöka få honom att gå i terapi med mig,
Jag vet liksom inte hur jag ska ta mig ur detta som jag själv orsakat men vill så gärna att det här lilla livet som gör kullerbyttor i magen ska få bo med två lyckliga föräldrar.