Olika tro gör sprickor i vårt äktenskap.

Men sluta tro då?
Vad är poängen med att förstöra ett förhållande med en riktig människa pga tro på fantasigubbar?

Det här är så typiskt troende människor, alla andra ska acceptera deras tro men de själva behöver inte acceptera att andra inte tror på deras fantasier. Det är alltid om världen som ska böja sig för deras tro, aldrig tvärtom.

Inte undra på att troende människor är omöjliga att leva med om man inte delar samma tro. Det finns ju noll tolerans för något annat än deras tro samtidigt som de påstår att deras tro består av tolerans. 

Om min fru på riktigt utvecklades och fick mer styrka och tillit i livet skulle jag bli jätteglad. Om det skedde p.g.a. att hon började tro på något utan bevis skulle jag bli orolig.

Hennes man söker fortfarande sanningen och vill ha bevis innan han "tror". Ts har lämnat den vägen. Kallar du det att växa?

Du läste tydligen inte allt jag skrev:

"För mig skulle det inte funka om min partner inte accepterade min tro och hur jag lever i mina övertygelser. Han behöver inte dela den, men det skulle inte funka om han var irriterad eller svartsjuk på det jag tror på."

-Min partner behöver inte dela min tro- vad var det i det du inte förstod? 

Jag respekterar och accepterar ifall min partner inte delar min tro, och min partner respekterar och accepterar jag har min tro. 
Varför är detta så svårt för dig att hantera att du behöver förlöjliga det?
Känner du dig hotad av en sådan konstellation?

Det är en sak om du tycker tro är fantasier men det har inget med mitt inlägg att göra. Mitt inlägg handlar om att jag tycker det behövs acceptans från bådas sidor för att relationen med olika tro och tänk ska fungera.

Min man är kristen (ber dagligen till Gud, går regelbundet till kyrkan etc.) och jag är ateist. Vi har inga av de problem som du beskriver, kanske för att vi tillåter varandra att faktiskt tro eller inte tro. Tvärtom har vi massor med intressanta diskussioner om religion.  Ibland kan jag säga: "Nej, det här förstår jag bara inte att du kan tro på!" och min man kan lika ofta ge gliringar för att jag inte har förmågan att tro på det han tror på, men vi gör det med en blinkning och vi har aldrig bråkat om vad den andra tror eller inte tror. Vi skojar ofta om varandras tro/icketro och skrattar mycket kring just det här och våra olikheter i våra olika livsåskådningar. Jag tror att just det är nyckeln till att det hela ska fungera om man ska leva ett liv ihop med olika livsåskådningar.

Min man är också tydlig med att respektera att jag inte vill se/delta vid vissa tillfällen (jag har exempelvis aldrig varit med på en mässa i kyrkan och om han vill gå ner på knä när han ber, så stänger han in sig i ett rum, eftersom jag helt enkelt inte vill delta. Jag har faktiskt aldrig sett honom gå ner på knä och be, trots att han säger att han ofta gör det en gång om dagen.) Att han kan knäppa händerna mer informellt och säga något kort, ifall han är stressad eller bara behöver snabbt "stöd" har jag däremot ingenting emot, eftersom det går på några sekunder. Vi ger och tar, respekterar varandra och pådyvlar ingen någonting.

Redan innan vi fick barn så bestämde vi att vi inte ska påverka vårt barn i endera riktningen och vi är alltid noga med att säga vad vi själva tror/inte tror och att ställa det i relation till vad partnern tror/icke tror ifall våra barn ställer frågor där svaren från oss båda kan vara olika. Vi har idag ett barn som tror på Gud och ett barn som inte gör det, och vi låter det vara så.

Ni måste chilla ner lite och inte ta det så allvarligt. Ni tror olika och så kommer det alltid att vara. Ni kommer aldrig att kunna övertyga den andra att tro eller inte tro.

Vi vet väl inte vilka bevis TS har fått?
Det är individuellt vad man "får" från sin tro och hur man känner.

* Så du menar att ifall din fru börjar tro på något andligt skulle du bli orolig?
* Menar du att du skulle tro hon har psykiska problem?
* Blir du orolig över folk som tror på att människan har en själ?

* Tycker du människor med tro ska avsäga sig den för att göra någon annan nöjd?

Då antar jag varken din fru eller du är döpta eller konfirmerade och inte era barn heller om ni har några. Och inga i din närmsta vänskapskrets heller? För du skulle väl vara orolig för dem då? (Medlemmar i kyrkan då med tro och sånt utan bevis).

"Sanningen"? Berätta gärna vad den är för något, låter intressant.

Nu gissar jag bara.. men kanske har du fått upp ögonen för andevärlden och hur allt hänger ihop, medan din man är en inbiten skeptiker.

Han behöver bevis för att utvecklas framåt. Som jag ser det är nog enda möjligheten om han följer med dig till ett riktigt duktigt medium som kan bevisa för honom att det finns mer där ute. Tar du med honom till ett icke pålitligt medium så får han vatten på sin kvarn och dina chanser att nå fram till honom blir därmed förbrukade totalt. Så, hitta ett riktigt duktigt och pålitligt medium och tvinga med honom dit.

Nej, det är ju TS som inte accepterar att mannen inte delar hennes tro. Hon skriver ju uttryckligen att hon vill att han ska säga att hon kan ha rätt för annars känner hon sig "ledsen, nedtryckt och ensam". Mannen tror inte på hennes gud och det får hon acceptera. Skulle han säga så som hon vill att han ska säga, så skulle han vara oärlig mot sig själv. Vill hon att han ska säga så, så får hon väl också själv säga att hon kan ha fel, men det skriver hon ingenstans att hon är beredd att göra.

Snabbt sätt att få mannen att fly. Börjar hon blanda in medium, så vet han att hon har tappat det helt.

Och det är han som ska förklara varför han inte tror