autism partner

Det hjälper inte att anmäla. För att ett inlägg ska tas bort krävs det att personen säger rakt ut att hon/han är ett troll. 

Att världen funkar så betyder inte att man bara ska sitta tyst och acceptera vill man ha en förändring får man har något åt det. 

Min partner har autism. Han är väldigt rädd om mig och omtänksam utifrån vad han ser och saker han vet (hur mkt jag jobbar, att jag har vissa skador i skelett och diskar, sover för lite och liknande konkreta grejer). Varför jag är glad att vi inte har barn tillsammans är för att han skulle ha oändligt mkt lättare att trösta ett barn som har brutit armen än ett barn som är förtvivlat för att det själv gjort något dumt eller elakt. Det finns något att man ska "förtjäna" saker över hans resonemang och med det brister han så tydligt i sin empati. Vi träffades efter 40 och det är i milsvid skillnad på mina behov av att få tillbaka kärlek på samma sätt, idag, och mina behov som 20-åring. Då hade det aldrig funkat och vi hade garanterat bråkat ännu mer om bemötandet av gemensamma barn. Jag har fått säga till honom på skarpen hur kärlek och omsorg om barn funkar när han grott fast i den här "förtjäna-inställningen" till min då truliga och stundtals jäkligt jobbiga tonåring. Hans autism peakar verkligen på just det empatiska "området", men inte i att vara generös, se att någon behöver hjälp eller behöver vila - där är han oerhört generös och tjänstvillig. Han skulle dock aldrig fråga mig om jag vill eller behöver lätta mitt hjärta om något jobbigt. 

Min sambo tycker ilska är en känsla han har nära till. Dock är ilskan ofta panik, rädsla och ledsen men han förstår oftast inte det förens efteråt. Vi brukar lösa det att han har ett rum han får stänga in sig i och komma tillbaka när han är lugn. Vi undviker även att få det låta som kritik om vi har synpunkter på varandras beteenden. Men det är tufft och vi är väldigt noga att barnen inte ska uppleva bråk. Så mycket handlar om att förebygga och vi tar mycket kommunikation via textmeddelanden. 

Men jag är ledsen och deprimerad i perioder när det har varit slitsamt mellan oss. Men hur mycket som beror på min sambo eller hur jag fungerar som person vet jag inte. Jag har svårt att se att jag automatiskt skulle varit lyckligare med någon annan. Barnen älskar sin pappa och deras relation är väldigt fin. 

Nivåerna är mer hur mycket hjälp man behöver från samhället. 1 är viss hjälp och nivå 3 är mycket hjälp och då bor man oftast på ett gruppboende. 

Tja. Min partner har autism i släkten. I viss mån är det ärftligt. Efter vad jag kan bedöma har det egentligen inte varit några problem, men det innebär att den andra partnern måste vara beredd på att ta ett större ansvar för vissa saker. Det är bara så det är. 

Dessutom är alla olika. Variationen inom gruppen "autister" är minst lika stor som inom gruppen ""normala"". Det finns många ""normala"" människor som har problem med föräldraskapet, och autister som inte har det. 

Det går inte att ge absoluta råd. Men generella rådet är att vara beredd på att ta allt ansvar inom vissa områden, och inte gnälla om det. Se det som att partnern i vissa lägen sitter i rullstol. Då kan denna inte plocka ner saker från högsta hyllan i köket, hur gärna hen än skulle önska. 

Många autister behöver egentid för att ladda batterierna. Visst, det behöver vi väl alla, men de flestas batterier tar inte helt slut. Men det gör det för en del autister, vardagen är så ansträngande att det även utan extra påfrestning som småbarn otvivelaktigt medför kan bli jobbigt. 

En sak man direkt kan ge upp är millimeterrättvisa. Det rättvisa är att man gör efter förmåga, och den kan variera oerhört både mellan områden och över tid. 

Utan att gå in på mer personliga erfarenheter, utan bara av föräldraskap generellt, så  har jag i 10 års tid tagit >99% av alla tidiga morgnar, och bara sovit ut enstaka gånger. Därför att jag klarar det bättre än min partner, även om jag känner mig som en zombie. 

Alla som överväger att bli förälder, inte bara ihop med en partner med vissa svårigheter, bör fråga sig : klarar jag detta själv, om det skulle behövas? För det är ju så det kan bli. 

Ska tillägga att min man tar stort ansvar för hem och barn och har alltid gjort (utan att det blir som jag beskrev ovan, det var en extrem situation i en ganska tung period i livet). Han har inga problem att se till barnens behov av mat, sömn, kläder efter väder, etc.

ibland när nån gråter kan han fastna lite i hur situationen uppkom, istället för att gå direkt till stadiet ?trösta?. Men han lär sig.

jag har två barn också sen tidigare förhållande, så det här med att man stegvis får diskutera sitt föräldraskap och vad man tänker om ditt och datt är ju verkligen inget unikt för folk med asperger. Man kan vara överens om allt på förhand och sen behöva revidera sin ståndpunkt.

min man har också stora fördelar i sitt föräldraskap. Han orkar vara principfast när jag själv inte riktigt pallar med, tex vid tjat om mer skärmtid.

min Man har påbörjat en utredning och indikationen är att han har autism (asperger). Det var inget jag tänkte på förrän en incident inträffade med våra då två små barn (han lämnade dem i vagnen utomhus för att gå och hämta saker i lägenheten) varpå allmänheten reagerade o ringde polis, som Gjorde soc-anmälan. Han var borta 10-15 minuter, ena barnet sov och andra hade han parkerat i närheten av nåt som barnet gillar att titta på.

polisen tyckte Att han verkade helskum och vägrade åka därifrån innan jag kom. 

jag blev ju ej glad och undrade hur fan han tänkte. Det hade inte slagit honom in att barnen skulle kunna bli oroliga, dels av att han var borta, dels att andra skulle kunna reagera och att det i sig skulle vara skrämmande för barnen att okända personer dök upp. Till saken hör också att han var ganska stressad vid just den tidsperioden då han börjat plugga en svår kurs och fick vabba mkt pga jag var på nytt jobb.

lång historia kort men allt löste sig så småningom. Självklart fick vi gå till soc och prata. De bedömde att de kunde lägga ner utredningen med medskickat att jag väl måste vara medveten om att jag kan behöva få ta ett större ansvar för vissa bitar, vilket jag ju är.

jag upplever, om jag ska summera nu när det gått några år sen händelsen  att  hans asperger inte är några problem egentligen i föräldraskapet. vissa saker som är självklara för mig måste han dock lära in mer än att det faller sig naturligt. Och det gör han. Han har en vilja att utvecklas.

innan vi träffades var jag ihop med en annan kille med (diagnosticerad) asperger. Med honom hade det aldrig funkat för mig att ha barn, men det var att våra personligheter inte gick ihop. Inte själva aspergern. 

Jag tycker det är jättebra att du försöker ta reda på så mycket som möjligt INNAN barnen kommer! 

Min erfarenhet är dock att ja, de fortsätter vara den de är även efter barn och i många fall blir det mer tydligt iom att barn är oförutsägbara. 

Mina barns far har aspergers, HAN var den som var pådrivande om barn när vi skaffade det, jag ville absolut ha, så när han började påpeka att det var dags så började vi försöken. 

Han hade en vision om föräldraskapet, vi hade samma åsikter om uppfostran osv. Men jag upptäckte att det var JAG som skulle genomföra allt detta, jag fick vara samordnaren i familjen AB, jag fick stå som en bumper mellan honom och barnen om det blev tokerier. 

Han ÄLSKAR sina barn och idag är de vuxna och vet det mycket väl. De visste det även när de växte upp men då var de känsligare och saknade så klart sin pappa som aldrig haft dem mer än sporadiskt. Så ja, det har påverkat dem negativt att jag inte orkade med att 'ta hand om' även deras pappa när de var små, jag gick in i väggen totalt. 

Han fungerade mycket bra med dem i givna situationer som han behärskade. Tex när han lärde dem att byta tändstift på bilen. Men i andra sammanhang? Nej. När jag ett tag jobbade helg ibland så kom jag en dag hem och möts av barnen som undrar vad det blir till middag, de var vrålhungriga för de hade ätit en chokladkaka och delat på ostbågarna som var kvar sen fredagkvällen. Orsaken? Jag hade inte talat om vad han skulle göra för lunch. 

Jag hade aldrig egentid eller tid för återhämtning i princip. Min mor dog tidigt, när barnen var små och någon annan hade jag inte. Även de få ggr han hade barnen så kunde jag inte slappna av då han hux flux kunde dyka upp med dem när det blev för jobbigt. Oftast var det dock hans nya som inte gillade att barnen var där och han hade inget att sätta emot, han kan inte sånt. Nu är de dock separerade och han har en ny, men barnen är ju vuxna nu så.. 

Barnens faster har också asperger. Det upptäcktes dock inte förrän hon fick barn. Innan tänkte vi att hon hade sina egenheter, men det gick sällan ut över någon annan på ett sätt som vi behövde bry oss i. Tex kunde hon bli upprörd för att barnens pappa som önskat sig en jacka i födelsedagspresent fick den i förskott och ANVÄNDE den innan han fyllt! Orsaken till att han fick den innan var för att hans jacka hade gått sönder så han behövde verkligen en ny. 

När barnen kom fick hennes man ta ett stort lass. Han tog i stort sett allt som inte fanns planerat i förväg och med samma rutiner som vanligt. När de en gång var på julmiddag och skulle hem, för barnen var supertrötta (kl var omkring 22 och de brukade lägga sig 19.30 på den tiden) så satt hon lugnt kvar och drack sitt kaffe, hällde upp en kopp till tom, för hon hade tänkte sig att dricka två koppar. Så, utan att låta sig stressas det allra minsta satt hon fortfarande kvar när pappan bytt till pyjamas på dem, borstat deras tänder och gjort dem klara. 

Han röt i och sa att nu spänner jag fast dem i bilbarnstolarna och är du inte i bilen när jag är klar får du sova kvar här. (OBS, vi visste inte att det var asperger, den diagnosen hade knappt någon ens hört talas om då) Hon stod vid bilen, men det hela slutade med att hon dammsög halva natten när de kom hem. 

Min nuvarande man har också asperger haha. Men vi har inga barn och ska inga ha. Mina är som sagt vuxna nu. Han har två barn, ett vuxet som han fick med en kvinna han var gift med. De hade gemensamt kommit överens om att inte ha några barn, hon födde upp div djur och hade inte tid eller lust, han ville inte ha några. Men hon ångrade sig och slutade med p-piller utan att säga till. Han gjorde sitt bästa men de skildes när barnet var ett år. Då hade han total depression som tog många många år innan han bemästrade. 

Det andra barnet har han med en kvinna som han var kk med, hon ville dock mer och under en festkväll där han hade druckit en del alkohol drog hon av kondomen utan att han märkte det. Hon visste att hon hade ägglossning och det 'tog sig'. (Ja, jag vet att det gick till så, hon har berättat det för mig, jag kände dem båda långt innan min man och jag blev ett par) 

Han blev då sambo med henne och försökte vara en sån pappa han tror att man måste vara, hamnade i depression igen och de separerade när barnet var knappa 6 månader. 

Sen levde han ensam länge och väl tills vi en dag klickade. Han har sjukhusskräck så han fick panik när vasektomi togs upp, men han gick i terapi och lyckades genomföra en så att jag skulle slippa preventivmedel eftersom jag inte mådde bra av dem. Kondom vågade han inte lita på även om han litar på mig. 

Barnen då? Ja, den första mamman var klok nog att låta barnets och makens relation utvecklas i egen takt och ställde aldrig några krav annat än att om han sagt att de skulle se så fick han hålla det. Att hon träffade en ny man ganska snart underlättade också, den mannen har på ett fantastiskt sätt tagit till sig barnet som är som hans eget. Maken och det vuxna barnet har idag en god kontakt om än mest via telefon pga att barnet bor många mil härifrån. 

Barn nr två, ja den mamman har tyvärr ryat omkring och varit jättearg för att han inte ville bo med dem och det var en strid om nästan allt. Den mamman har ADHD plus att hon är fruktansvärt omogen.

När jag kom in i bilden på ett närmare plan uppmanade jag maken att kontakta soc för familjesamtal och det gjorde han, med stöd av mig. Mamman trodde han ville återförenas och kom glatt dit men blev vansinnig när hon upptäckte att han helt enkelt bara ville ha ett fungerande samarbete. 

Soc kallade till flera samtal om samarbete och jag bjöds in till några av dessa. det gjorde tydligen mamman rädd så hon skärpte till sig så inte jag och maken skulle ta barnet. Vad hon fick den tanken ifrån vet jag inte. 

Barnet som idag är mellanstadiebarn och maken har dagumgänge och telefonkontakt, men detta faktiskt mest pga barnet som också har en del diagnoser och inte klarar av bytet av miljö. 

Frågar man maken hur han känner för sina barn säger han: Jag älskar dem, men jag vill inte ha dem vilket låter hårt, men det han menar är att han hellre hade varit utan barn som han ville eftersom han inte klarar av att vara en sån pappa han tycker att man ska vara. 

Så, är du beredd på att ta hela lasset och kanske också få en man som man också måste 'uppfostra' inte alltid med bra resultat, så kör på! Kan ni dessutom skapa rutiner som ser likadant ut varje dag, med dagsschema om så behövs så ser jag inget hinder. Jag som person är mer 'konstnärligt' lagd och tar gärna dagen som den kommer och dör lite inombords till slut om jag tvingas till det. 

Maken och jag har idag ett härligt liv, vi har varsin hobby som vi utövar var och en på sitt håll och så gör vi sånt vi båda gillar emellan. Det är en sak till, har din maken en hobby som tar mycket tid är det inte säkert att han förstår att han bör dra ner på det lite. 

Mitt främsta tips är att lära känna din man ordentligt INNAN ni får barn ihop. Många med autism har dessutom specialintressen. Om din partner verkligen vill ha barn, så se till att barn/barnuppfostran etc blir till ett "specialintresse." Räkna dock inte med att din partner kommer att ha en aning om vad det innebär att bli förälder trots det.

Min man är autistisk. Vårt största problem var att jag inte kände honom tillräckligt väl innan vi fick barn. Vårt bästa beslut var att jag lyckades få "barn" till ett specialintresse. Han läste inte mer än en enda föräldrabok, men han tyckte att det var kul att diskutera det blivande barnet. Det upptog hans tankar 24/7 under 9 månaders tid, vilket gjorde att jag på ett teoretiskt plan kunde förbereda, förbereda och förbereda.

I VÅRT fall var den största chocken för min man att han hade någon slags inre bild av hur han skulle kunna "ligga och läsa och le mot barnet som satt och lekte fridfullt på golvet." Nåja, det fungerade ju tills ungen lärde sig krypa, men därefter rasade min mans värld samman.

Han hade dessutom MYCKET svåra problem med de tvära kast som sker under det första året: plötsligt, från en vecka till en annan, så ska barnet äta smaksensioner - från en dag till en annan ska man ha en annan blöjstorlek - från ett par-tre dagar så växer ungen ur sina kläder. JAG hjälpte till genom att göra scheman av alla dess slag, förbereda i god tid och försöka ta det lugnt.

Jag köpte en självhäftande griffeltavla som vi tapetserade ytterdörren med. Där gjorde jag scheman av alla de slag under perioder.

Idag har vi en 8-åring ihop. Min man har lärt sig livets gång och klarar ut det allra mesta och är en otroligt fantastisk far! Han har misslyckats flera gånger; jag har varit ledsen och frustrerad och rädd för vårt barns säkerhet ett par gånger, men sedan flera år tillbaka litar jag blint på honom. Vår son skulle aldrig kunna ha en bättre far! (Det finns trots allt fördelar med autism också - i vårt fall, att fadern är som ett uppslagsverk och verkligen lever för vårt barn och lär honom allt han kan.) Det har varit en resa, tidvis svår, men företrädesvis väldigt bra. Min man har lärt sig samtidigt som vårt barn, typ. (Min man hade inga scheman. Inga hjälpmedel alls, men jag sade att det var för barnets skull... och han gick med på det och lärde sig därmed att hantera omgivningen.)

Man skaffar inte barn lättvindigt med en person som har autism, men om man väl gör det, så kan det gå riktigt bra.