För oss läkarstudenter/läkare 2

Kalinka: Ok, jag hoppas att det är så.. Ångesten kommer av att jag hör äldrekursare klaga på hur svårt det är att få ihop pluggandet med praktiken. Alltså att plugga till 20p tentor samtidigt som man "jobbar" heltid...

erika: Jag säger som Kalinka - de första åren var jobbigast för då var det mest plugg. Slutet av utbildningen hade längre dagar men mindre textmängder och framför allt tyckte jag det var lättare att lära sig kliniska saker. Det är lättare att komma ihåg en sjukdom, dess utredningsgång och behandling än att försöka memorera citronsyracykeln eller koagulationskaskaden.

Åh, koagulationskaskaden... *drömmer mig tillbaka till den ljuva tiden när det räckte att lära sig enkla faktasaker* (dvs förra terminen ).
Jag tyckte definitivt att det var lättare att lära sig rabbla koagulationsfaktorer, jämfört med att försöka komma ihåg skillnaderna mellan KML och KLL (bortsett från det hyfsat uppenbara ursprunget då alltså). För att inte tala om vilken ångest jag har inför nästa termin, när jag faktiskt kommer bli tvungen att lära mig skillnaderna på de olika sorternas antibiotika... :-O

KLL = Kan Leva Länge. Det är nästan det enda jag kommer ihåg av hematologikursen. Jag bestämde mig tidigt för att inte bli internmedicinare.
Kagulationskaskaden kommer jag nästan inte ihåg en faktor av.
De olika sorternas antibiotika har jag däremot lite koll på.

Antibiotika är kul! Ssk när man som jag gör sitt projektarbete på infektion. Jag berättade det i fredags kväll när jag gick med ÖNH-jouren. Då fick han för sig att jag skulle bli infektionsläkare och verkade tro att jag kunde allt om AB. Han ursäktade sig verkligen för varje patient som fick AB, på typen "Ja, nu kommer den blivande infläkaren här att skälla på mig så fort ni går ut ur rummet, för egentligen ska man ju äta Kåvepenin 3 ggr om dagen"

Kändes skönt att någon tror att jag kan någonting för en gångs skull, istället för att bara vara en svans.

Oh, det där uppskattas! =)
Jag älskar minnesregler - det är ju helt hopplöst annars. Fick en bra av en snäll infektionsläkare också, som jag fortfarande använder (åtminstone i tentasammanhang, när all kunskap på nåt sätt bara rinner ut genom tårna):
APM(a)T - hjärtklaffarna medsols (andra A:et har inget med saken att göra, men APMAT var väl lättare att komma ihåg än APMT... )

Jag antar att det blir lite lättare att få in antibiotika-typerna nu när man iaf har hört namnen några gånger. Förra terminen (preklin) skulle vi nog egentligen ha hyfsad koll på dem, men det var ju totalt hopplöst att hålla koll på vad som var antibiotikagrupp och vad som var antibiotikasort. Och dessutom vad de gjorde, och när man använde dem... *får lite otäcka flashbacks*
Men jag var tydligen inte ensam om att glömma bort dem, för häromdagen ställde jag frågan till en kursare om en viss AB var bakteriocid eller bakteriostatisk, och hon undrade vad jag pratade om...

Erika: Oroa dig inte för framtiden. Det blir både roligare och som många andra säger, även lättare (mindre "hårdfakta"). På T10 läser man neuro, ÖNH, ögon, samhällsmedicin (intygsskrivande osv) och geriatrik.

Någon med barn som har varit på babysim? Var där med Algotten i söndags och det var hur roligt som helst! Bara längtar till nästa söndag då vi får bada igen

Dock lite smått orolig inför att doppa honom under vatten (Gha)!

white cheese - apmat! Schysst, jag blandar jämt ihop mitralis och tricuspidalis - jämt!

Erik:
Det går nog bra. Jag var en de första som gick på babysim (eller, ja, mina föräldrar tog mig dit), och jag är nästan normal...

Men vad bra, då kan jag ställa en fråga till den blivande infektionsläkaren! ;-P
Jag pratade med min svägerska i helgen, och hon hade fått AB till sin dotter, som nog hade öroninflammation. Nu hade hon tagit den i 3-4 dagar, men nu funderade svägerskan på att sluta ta AB "eftersom dottern inte verkade ha ont längre".
Vi läkarstudenter har fått itutat oss att vi absolut inte får ge medicinska råd, eftersom vi ju egentligen inte har nån koll, men jag kände inte riktigt att jag kunde vara tyst där, så jag sa att hon absolut inte skulle sluta med AB utan att prata med läkaren först.
Nu funderar jag på vad som gäller - är det _alltid_ så att man ska slutföra AB-kurer, eller beror det på typ av infektion/typ av AB?

Dessutom funderar jag på hur det funkar "i verkligheten", för vi har ju fått lära oss att man alltid ska säga till sina patienter att de måste äta hela kuren, även om de känner sig bättre efter ett tag, men det hade ju svägerskans läkare bevisligen inte gjort. Men det vi har fått lära oss på preklin stämmer ju inte riktigt överens med verkliga världen, har jag insett mer och mer... Så frågan är alltså om läkare i allmänhet brukar vara såpass pedagogiska att de förmedlar budskapet om AB-kurens existensberättigande även efter symptomens upphörande.