Downs syndrom

Nej, givetvis sitter man inte normalt sett och analyserar allt ett barn kan drabbas av.

Men just när det gäller DS så finns det väsentligen högre risk för en mängd olika sjukdomstillstånd, det kan man inte bortse ifrån. Och att då ÖNSKA ett barn med alla dessa ökade risker för lidande känns inte helt normalt.

Och att ÖNSKA sig ett barn som är mentalt efterblivet känns direkt elakt mot barnet, och helt och hållet sinnesförvirrat.

Att få ett barn med DS är en sak.

Att önska sig ett en HELT annan femma.

Kan inte nog säga hur stolligt det är.

Absolut det kan jag förstå det där med att inte önska sig ett. Jag svarade ju ett barn utan ds om jag fick välja så vore det för mig det självklara valet för mig.

Men stolligt... hmm jag vill inte döma någon som stollig bara för att någon inte gör samma val som mig.

Får jag gå lite ot och fråga en sak..

Jag kommer från en släkt som är lite speciell. på ena sidan av min släkt är det så att 98% av människorna drabbats av någon form av astma, allergi eller både och. Detta ända ner till 4: e generationen. Det är rätt starka allergigener vi pratar om med andra ord.

Jag vill poängtera att denna form av allergi vi har inte sträcker sig till lite snuva eller eksem, här snackar vi om rejäla reaktioner, ett dödsfall i släkten har förekommit pga allergichock.

Med denna vetskap har jag ändå valt att skaffa barn. Jag var redan under den första graviditeten så inställd på att få ett barn med allergi. Men chanserna fanns ju att barnet skulle födas utan, jag menar pappans gener var finfina.

Summan av kardemumman: två döttrar, bägge två både astmatiska och allergiska med många jobbiga perioder bakom sig. Mycket medicinerande och socialt isolerande pga allergierna.

Har jag då gjort ett egoistiskt val att skaffa barn när jag hade så starka indicier på att allergier och astma skulle förekomma? Med alla dess risker och komplikationer av medicinering? Skulle jag ha besparat dem detta och valt ett liv utan barn?

Har mina barns liv varit en plåga, ett onödigt lidande? Och är jag inte klok som skaffar ett tredje barn trots att jag känner till riskerna?

Jag vet ärligt inte hur jag skulle gjort.

I min släkt har vi tarmcancer, vilket gör att jag blivit rådd att tänka mer än en gång om jag vill skaffa barn. Så jag kommer nog aldrig att skaffa barn.

Man får alltid väga för och emot, genom hela livet.

Jag är ju naturligtvis övertygad om att mitt val var det "rätta". Jag anser ju att mina barn har fantastisk livskvalite´t trots sina allergier och sin astma. Jag är själv uppvuxen med det och har inte sett det som något tragiskt, men visst har det varit isolerande i många fall.

Men någon kan ju komma och säga att jag är grym och egoistisk som skaffar barn med den vetskapen, hur kan du föra DEM generna vidare? Jag kanske rent av borde fråntas rätten att skaffa fler barn.. oj det är ju försent.. jag är ju gravid nu. Jag anser ju att vi har ett fullgott liv trots våra allergier och vår astma, vi har hittat vägar att fungera i samhället och vi trivs, vi har det bra och vi MÅR bra.

Det är ett resonemang jag OFTA hör från föräldrar som har barn med funktionshinder. Jag har mött människor som är oerhört imponerande starka, varma och lyckliga trots, eller är det kanske tack vare handikapp och funktionshinder? Ja inte vet jag och inte tänker jag försöka analysera det heller.

Genom livet får man hela tiden resonera, som du skriver... man väger olika saker är detta ngt för mig eller ej.. och perspektiv och väljer sedan efter dem. Men man måste alltid utgå ifrån sig själv, jag tycker inte att det är rättvist att peka på någon annan och säga: Är du inte KLOK?

kaiza, ditt val att skaffa barn är inte mer egoistiskt än någon annans. jag har gomspalt i släkten, men skulle aldrig välja bort att skaffa barn för det. man kan ju dra det hur långt som helst. en jävligt ful person, eller nån som har superlågt IQ, kanske inte heller skulle skaffa barn. ska bara de som kan garantera perfekt fulländade individer får idka könsumgänge i syfte att fortplanta sig i framtiden? (vilket ts verkar vara inne på...)

Det är ju skillnad på att t ex riskera att föra vidare ett behov av kontaktlinser, och på att föra vidare t ex cancer.

Och det är ju olika höga risker för ärftlighet vid olika sjukdomar.

Jag är en person som alltid tar det säkra före det osäkra.

Ja det är sant att det är skillnad. Kanske borde jag nämnt att riskerna för cancer är överhängande då min pappa dog i cancer 1990 och året efter insjuknade min mamma. Tack och lov lever hon idag. Mina barns farmor har haft bröstcancer så det finns en risk för dem om än liten.

Jag anser mig inte korkat våghalsig för att jag valt att skaffa barn iallafall, men jaf har full förståelse för att andra väljer annorlunda.

Har hört att någon form av tarmcancer är typ 50% risk för barnen att få, i det fallet kanske jag valt annorlunda så jag förstår absolut hur du menar.

Kan du förstå, eller åtminstone acceptera att det finns de som vågar ta risken?

Nämen!! Vi har en jätteintressant diskussion här utan några som helst påhopp tills nu. Varför?