Hej alla medsystrar
Här har ni ännu en etmofob. Har alltid fått panikkänslor över allt som har med illamående och spyor att göra. Så länge jag kan minnas (ca 3-4 år gammal).
Undviker saker som kan göra mig illamående (dricka alkohol, åka karusell, åka på kryssning är bara att glömma, åker helst inte buss, går inte på festom jag inte känner folket, sover inte över hos andra osv osv osv) och det gör mig väldigt socialt hämmad.
Har två barn och om det går magsjuka på dagis så har jag dem hemma. Antingen så tar jag ledigt, eller så är min gubbe hemma med dem eller så ställer farmor och farfar upp. Barnen är 1 och 5 år och ingen av dem har haft magsjuka. Men ändå så får jag panik över att veta att nån som jag känner har/har haft magsjuka.
När jag var gravid med minsta barnet så kräktes jag mig igenom 9 månader och nu har jag inga problem med att kräkas själv. Min största skräck är att andra ska kräkas. Klarar inte av ljudet eller lukten.
Det kan räcka med att min gubbe sitter lite längre på toaletten så får jag panikkänslor, börjar skaka, mår illa och kallsvettas. Börjar gråta och blir arg på honom (stackars krake). Om nån av barnen inte äter ordentligt så är det samma sak.
Det är verkligen skit att leva så här, men som tur är så förstår min gubbe m ig til 100 %. Dottern har kräkts vid några få tillfällen och han har alltid tagit hand om det. Jag har isolerat mig fullständigt från dem då och gått runt och desinfekterat hela huset med handsprit.
Vet inte vad jag vill med detta jag skriver.. Ville nog bara skriva av mig lite....
