Mina två änglar

Svar på #4576 Det har funnits stunder då jag känt en enorm vrede gentemot mördaren, och det tror jag bara har varit bra för mig - skulle väl egentligen ha behövt haft mer av det, fast jag är inte så mycket för det, tror jag.   Men hämnd är inget som jag verkligen funderat på. Vad jag än gjorde mot honom så skulle det ju ändå aldrig kunna vara tillräckligt för uppväga det han gjort, och ingenting skulle ge mig min dotter tillbaka. Men när jag fick veta att han hade förflyttats från det första fängelset han var på till ett annat, för att som man sa "hans säkerhet var i fara", så måste jag erkänna att jag inte beklagade hans öde. Och jag tänkte att han kanske ändå hade fått känna på lite av den skräck som min Sara måste ha genomlidit. Mest för det, alltså, men jag skulle inte må bättre av att veta att han utsattes för fysiskt våld. Återigen är det just det som skiljer mig från honom - att jag inte (som han uppenbarligen gör) finner någon njutning i andras lidande. Apropå det... Jag skrev ju i mitt förra inlägg att alla utom mördaren var berörda av bilder och annat som visades under rättegången. Men så var det inte riktigt. Varje morgon var det många som köade tidigt för att få plats i rättssalen. Jag och Saras pappa hade bara rätt att reservera platser för oss och varsin stödperson. Men våra andra vänner och anhöriga fick köa som alla andra. Bland dem som var mest angelägna om att komma in fanns några personer som jag kallade hyenorna, människor som uppenbarligen var där för att njuta av vårt lidande. En kvinna kom dit berusad (fast det var så tidigt på dagen) och en annan satt och snaskade godis, som om hon var på bio. Jag såg några gånger att hon  tittade liksom lystet åt mitt håll, mest hela tiden, och det var helt vidrigt att uppleva. Jag hoppas verkligen att du varit förskonad från såna människor i din omgivning, Emma. Men skulle du ändå råkat ut för några "hyenor", så ska du veta att de tyvärr är vanliga i såna här sammanhang (även i bloggar) och inget som bara är riktat mot dig personligen. Men... som sagt... alla fina, underbara och medkännande människor vi får möta uppväger ju detta fåtal känslomässigt skadade personer.  

ger du mig en styrkekram ger jag dig stryk

Svar på #4552
Här är några tankar om det här med hat och hämnd, som många kommenterat även till mig efter mordet på min dotter Sara.Jag har aldrig önskat att mördaren skulle dödas. Det är just det som skiljer mig från honom, att jag inte vill döda någon annan människa. Jag är alltså helt emot dödsstraff. Däremot har jag önskat att han någon gång skulle förstå vilken oerhörd smärta detta inneburit för oss anhöriga. Tyvärr finns det nog inget hopp om att han någonsin skulle förstå det, eftersom det fruktansvärda han gjort visar att han helt saknar empati - något som även märktes under rättegångarna då han, liksom den tyska kvinnan, aldrig visade att han på något sätt blev illa berörd av bilder och annat han konfronterades med. Ingen annan i rättssalen var oberörd av detta. Och den här mannen hade ändå två små barn själv! Ändå skulle jag aldrig önska honom att drabbas av detsamma som jag, trots att det kanske bara skulle vara då som han skulle kunna förstå vilken mardröm man tvingas genomlida som förälder.Liksom Emma, har jag valt att inte heller känna hat till mördaren. Hatet skulle bara drabba mig själv och förgifta mitt inre. Och jag vill verkligen inte låta honom ta den platsen i mig och i mitt liv. Det han gjort, däremot, tar fortfarande efter tio år stor plats i mig. Och jag kan nog aldrig mer få tillbaka den tillit jag hade till omvärlden innan detta hände. Även om all den godhet och allt det stöd jag fått av så många människor genom åren har gjort att jag ändå klarat av att leva vidare.Även du Emma får ju ett fantstiskt stöd och enormt mycket empati, inte minst här på FL. Så här är ännu en av mina dikter, som jag skrev ett par år efter Saras död, eftersom jag behövde just ett sådant kort att skicka till de underbara människorna i min omgivning.TACK FÖR ALLT STÖD- av Siv AnderssonNär dagen är ett mörkerblir natten dubbelt lång.Då slutar solen lysa,då tystnar fåglars sång...Men nån mening kan nå infrån en omtänksam person- liksom ljuset i en blicksom inte tappat tron.Att någon bryr sig om ennär man inte längre villär just vad man behöverför att orka lite till.Det du har gjort för migär sådant som man minns.Så tack för allt ditt stöd- och tack för att du finns.Saras favoritpoet var Gunnar Ekelöf, och en gång slog jag bara upp en av hennes Ekelöf-antologier. Jag hade just pratat med en av mina vänner om det ofattbara i att någon kan göra något så grymt mot en annan människa (Sara tillfogades mer än 160 knivhugg) - samtidigt talade vi om vilken enorm medkänsla som så många människor hade visat oss... Det jag då fick läsa när jag slog upp en av böckerna helt "på måfå" gav mig en stark känsla av att Sara ledde mig till just detta citat... Och detta var inte heller den sista gången som detta hände... Så här stod det:Den som inte har sett mänsklighetens ondskahar inte sett möjligheten till godhet.Och jag är glad att det bland annat i den här tråden visas så mycket godhet. Ni som gör det är så många fler än de få människor som gör andra illa. Och det är väldigt betydelsefullt.

Gå inte i nån annans fotspår om dom leder dig på villovägar...