Snälla föräldrar, GE ER!

hmm...det är väl antagligen inte särskilt meningsfullt att "tvinga i" ett barn mat som denne avskyr, det håller jag med om. Men visst finns det barn (och vuxna för den delen) som är kräsna utan att man går åt extremer som ätstörningar. Vad stor kräsenhet med maten beror på kan man ju bara spekulera i, för en del handlar det kanske om medföljande vanor från barndomen och andra har kanske ett annorlunda smaksinne, för andra handlar det om symbolik snarare än smak.

Jag kan bli lite provocerad av kräsna barn och vuxna, Har släktingar som har ganska begränsade "menyer". Det handlar alltså inte om att det är ett par saker man inte gillar utan det är nästan svårare att komma på saker som de faktiskt äter Det är nog särskilt provocerande när det gäller tonåringar och vuxna...och jag kan tycka att de är en aning bortskämda. Sen kan det ju finnas bakomliggande orsaker som jag inte vet något om såklart..

Min mamma frågar hela tiden (när hon ska bjuda på mat) om vår lille kille (1½ år) äter olika saker. Jag vet inte säger jag, prova! Att han inte åt det förra gången betyder ju inte att han inte äter det nästa gång...

Mina föräldrar var alldeles fel ute med mig när jag var liten. Jag smakade saker en gång typ och gillade jag det inte då, så konstaterade de att jag inte åt den saken/maträtten. De provade inte gången efter de skulle ha den maträtten eller t ex ett år senare. Hade jag bestämt att jag inte åt någonting, så var det så! Inte konstigt att jag var kräsen!

Mina barn ska få prova igen och igen! Inte saker som de helt uppenbart tycker är jätteäckligt, men allt som inte riktigt faller i smaken, men som de kan vänja sig vid.

Jag hade, och i grunden har, samma inställning som TS. Men är sonen nästan inte åt på en hel helg och bara skrek av hunger och frustration hela söndagen är man inte längre så tuff.
Inte heller när vi mårkte att han nästan hade slutat växa. Då började allt snack om att inga barn i Sverige svälter kännas ganska ihåligt.
Under en period fick sonen bara det han önskade till varje måltid, och började växa på lägden igen, även om det var mycket mindre än normalt.

Vi bestämde oss till slut att inte lyssna på alla lugnande besked vi fick, utom kräva en utredning. Det visade sig att sonen är glutenintolerant och därför inte kunnat tillgodogöra sig näringen i maten. Dessutom hade han ont och mådde illa av maten, och det var därför han tramsade.
Han är undernärd pga glutenintoleransen, och det är en mildare form av svält.

Jag berättar bara för att jag tyvär har upptäckt det alla med barn som inte äter ordentligt vet: när man är rädd att ens barn inte får ordentligt med näring, ändrar man sitt beteende som förälder, och tur är väl det.
Visst är det så att många daltar i onödan kring maten.

Men om inte alla runt omkring mig hade upprepat idet oändliga detta med att inga barn i Sverige svälter och att alla barn får i sig vad dom behöver, så kanske jag hade tagit min oro på allvar och diagnosen hade kommit tidigare.

jag tror det handlar om att ERBJUDA och framförallt om att vara en förebild.

Servera maten - ställ den på bordet eller lägg det på tallriken, men ha inga förväntningar på att det ska ätas upp. Ingen press, ingen diskussion. Ät själv och visa att du tycker om maten. Tids nog så kommer ungen smaka.

Sen kan man ju trixa lite. Min unge älskar pasta, finns det på tallriken så äter hon oftast inget annat. Så för att få henne att äta ägg eller sojabitar så serverar jag BARA det ihop med lite sås eller nån grönsak. (vem säger att man måste äta enligt tallriksmodellen varje måltid?)

Servera grönsaker mellan målen som snacks istället för att bråka om det vid maten.

Serverar man spagetti med köttfärssås och broccoli på sidan ska man liksom inte bli förvånad om ungen ratar broccolin!

Är själv INTE uppfostrad med denna metod, men har alltid vart långt ifrån kräsen för det.

Min pappa äter bara fisk men jag har trots det aldrig blivit itvingad fisk som jag inte velat äta. Och tänk, jag lever än idag! Syrran har under perioder snöat in sig på att bara äta vissa matträtter, ett tag var det ris. Hon kokade sitt ris och åt, sen var det bra med det, även hon lever idag.

Vet själv hur det är att inte klara av konsistens eller smak på en matträtt och så länge det inte går till överdrivt så kommer jag aldrig att tvinga i mitt barn mat som han inte vill ha heller.

TS: Applåder!

Jag är helt på TS linje.

Jag var en gnällig unge och endast gudarna vet vilket bortskämt monstrum jag hade varit idag om jag inte varit tvungen att smaka på maten och lära mig äta det som bjöds. Om det är något som är värre än kräsna ungar så är det väl kräsna vuxna.

Jag tyckte inte om isterband när jag var liten. OK, finns dock ingen anledning att inte äta sås och potatis.

Och idén med att smaka på maten är att vänja sig vid olika smaker, inte sådär jätteknepigt. Idag äter jag både bacon och isterband.

Det handlar också om att ha respekt för mat och inte minst personen som får stå och laga den.

Och tänk vilka gastronomiska upplevelser jag missat om jag fortfarande varit en sådan där "uuuuuuuuh, tänker inte jaaaag ätaaa!!"-människa

Nu har jag en rätt matglad liten pojke, så det mesta går ner. Lite skeptisk till nya maträtter brukar han vara, men jag brukar säga att man måste smaka innan man säger "usch". Sedan har vi maträtter han tycker sämre om, då brukar jag säga att han får äta ett visst antal tuggor och sedan får han äta sig mätt på sådant som ingår i måltiden (t.ex. sallad, bröd och potatis).

Jag själv var petig med maten när jag var liten, åt knappt någonting och tyckte att nästan allt var äckligt. Hemma var jag i alla fall tvungen att smaka en gång på allt och ta åtminstone en ärta och en bit fisk. I dag tycker jag det mesta är gott

Leo är 20 månader och har slutat äta.
Det enda han äter är ris, makaroner och gröna ärtor.
Äpple går också bra.

Detta resulterar i att vi alltid lagar mat med just ris eller makaroner helt enkelt för att han ska äta NÅT. Lagar vi någon mat med potatis så äter inte hen, så enkelt är det.

Vi körde på som vanligt (alltså vi lagade olika sorters mat, erbjöd sonen och ville han inte ha blev han utan) i över 2 veckor innan vi pratade med BVC som rådde och att laga "önskemat". Alltså, om vi visste att sonen åt ris, laga då mat med ris så äter han åtminstoner nåt av det som serveras.

Vi gör alltid så att vi erbjuder samma mat som vi äter själva. Äter sonen så är det inte mer med det. Äter han inte är det inte mer med det. Det ska ligga i HANS intresse att äta sig mätt, inte i vårt!

Har bara läst TS. Jag är uppvuxen med att man ska äta det som finns på tallriken. Bra tycker jag. Jag är till skillnad från många andra inte kräsen. Man lär sig att äta mat då som man först inte tyckte om. En del mat som jag avskydde som lite äter jag utan problem idag.
Visst kan man ge vika nån gång men inte alltid.