AP-snack & babbeltråd

Oj vad vi har behov av att babbla, det märks ju här i tråden där allt och inget poppar upp

Själv fällde jag en tår på jobbet i morse när sambon skickade ett sms att sonen var själv på förskolan. Sambon har jättesvårt för dagis och tycker det är så vemodigt att vara där, han är glad det är jag som tar nästa vecka. Hade iaf gått bra, han hade blivit lite ledsen när pappa gått men sen hade det gått bra. Men vad säger det egentligen? Kändes lite som ett främlingstest...eller så överanalyserar jag bara nu.

Marlene: Vad skönt det är att höra det där med välling. Vi har aldrig använt det även om vi gett industrigröt i perioder då det varit den enda gröt som accepteras. Folk verkar tro att vi är från en annan planet som inte ger välling. Jag tycker å andra sidan man är från en annan planet om man hellre går upp och ger välling på natten än lägger barnet tillrätta för amning

Det jag funderar lite på är att han skrek lite när pappa gick men tystnade inom 30sek, sen var han glad där enligt personalen. Han blev glad när pappa kom tillbaka. Det jag är osäker på är hur han upplevde tiden däremellan med. Spontant känns det som han är trygg men jag minns inte riktigt. Kanske det är så han hanterar sin oro över att ha blivit lämnad.

Nåja, lärarna kommer ju att bli trygga punkter för honom, det är min utgångspunkt. Det är bara utifrån det som gör att jag kan tänka att förskolan är bra för honom. Hur gör man annars? Jag frågade jättenoga om personalomsättning och sånt och blev lugn när de sa de jobbat där 10-15 år allihopa Då kanske de inte slutar i första taget.

Hursom, det får funka så gott det går, vi har inte ekonomi och möjlighet att vara hemma nu. Men det blir inte så länge han är där heltid, februari kommer ju nästa och då blir det korta dagar och lååångt sommarlov

Vad är det som gjort att ni kanske måste fundera om? Något som hänt?

Nej det låter ju inte alls vidare att se sitt barn så. Men att vara hemma torsdag och fredag och resten 9-14 kanske kan bli bra. Som du säger det kanske tar lite att komma in i allt.

Själv känner jag igen det fast jag är vuxen. Grinar nästan varje dag över att vara gravid, sonen börjar dagis, jag byter jobb och sambon börjar plugga och ekonomin får sig en törn. Känner mig superstressad över allt och att vi inte har råd till nåt. Fast när jag ser att folk lever på en inkomst borde vi kunna leva på en och lite till

Jag hade ju velat föreslå att farmor eller farfar hämtar tidigare en dag i veckan men farfar jobbar och farmor ska jämt vara så trött. Jag tror det handlar mer om att hon inte vill vara hemma hos oss utan få sonen serverad hem till dem. Känner mig lite vemodig, min mamma bor långt bort men jag vet hon så gärna velat hämta tidigare en eller två dagar. Geografin är inte alltid så kul.

Peap, jag har ingen presentation på fl för jag inte vet varför det är intressant. Men här kan jag klart dela med mig. 31 år, sambo, 18-mån son och skrutt beräknad till 28 feb 11. Bor i Göteborg i lägenhet centralt och har föräldrakooperativ till sonen. Hmm...det kanske räcker så

Jag tror på dig, det kommer lugn sen Man kan ju inte planera allt heller har jag märkt, det blir så trist då.

Frösöblomster och WonderWoman: Kul att ni bor i Götet, det hade jag inte alls tänkt mig hehe. Vi kanske har våra barn på samma kooperativ då

Det är ju som bekant samma här. Jag själv mår illa rätt mycket fortfarande av graviditeten, har väldigt ont i huvudet i princip dagligen och går det merän 3h mellan maten blir mitt tålamod lika med noll. Jag är så trött så trött och när sonen håller på med sina ilskeutbrott blir jag helt matt. Känner mig så deppig att jag inte orkar vara den förälder jag vill och så deppig att jag mår så dåligt trots jag är i v15. Hade superlågt blodsocker och lågt järnvärde, kanske har med det att göra. Jag vet inte ens om jag orkar läsa något, jag dumpar över det mesta på sambon och väljer att sköta disk och annat snarare än att tillbringa tid med sonen. Usch..hoppas det går över snart.
Positivt är iaf att det går bra på förskolan

Ja jag tappar tålamodet med min. När han är jättehungrig vägrar sätta sig i stolen, sparkar ut gröten som jag ställt fram all världens väg som jag med stor möda gjort på darrande ben men lågt blodsocker, då tappar jag humöret. Men jag försöker verkligen vara likgiltlig och ta ett djupt andetag och hälla upp lite fil och musli istället

Vad gulliga svar jag fick av er som svarat på mitt inlägg. Ni har så rätt. Inte ställa för höga krav på sig själv, jag bär minstingen, sambon får sköta den stora om jag inte orkar. Sen dör han inte av att leka inne ibland och äta lite mat för han slänger det mesta på golvet. Jag inser ju också när jag skriver det här att ofta har det att göra med att jag blir så akut hungrig och det går ju att förebygga med att äta ofta, samma för sonen.

När jag tänker efter så handlar det väl alltid om att inte ha för stora krav på sig själv och det gäller ju allt. Sen har man väl sina grundtankar kvar om närhet och allt det där.

Jag träffade en person som bara bar och inte hade en barnvagn till sitt barn. Då bestämde jag mig att så ska jag också göra för när hon berättade kunde jag inte längre förstå vad man skulle med en vagn till. Sen vet jag sen min socionomutbildning och arbete hur viktigt det är med en bra anknytning och hur man främjar den. När han kommit ut verkade det så bisarrt att inte sova ihop med den lilla, både på bb och hemma så samsov kom helt naturligt. Sen surfade jag in här och insåg att det jag gjorde hade ett begrepp. I början försökte jag dock att lägga honom ner, använda napp, krångla med ersättning. För mig var aldrig amning en stor grej att jag ville det för det skulle vara så bra. Jag visste att mitt goda moderskap inte sitter i tutten eller flaskan. Jag kunde bara inte tänka mig en tillvaro med ersättning och slabba med flaskor att jag bestämde mig att amningen skulle fungera. Jag är dock ingen långtidsammare, slutade vid 14mån och kunde likagärna gjort det tidigare. Jag saknar inte den alls när sonen är så stor som nu, 1.5år. Ibland vill han krama tuttarna och det får han såklart om vi är hemma

Jag är väl ingen klockren AP men jag tycker resonemanget är vettigt och att många "andra" har så konstiga idéer om föräldraskapet. Det verkar vara så krångligt och det är så mycket att streta mot barnet, det ska läras och göras självständigt hit och dit. Istället tar jag några år av mitt liv och följer barnen och vi har en enkel tillvaro.

På tal om det här med att bära sitt barn. Jag har ju haft nån idé om att han ska åka vagn. Men nu när jag hämtar från dagis tycker jag det är så underbart sätt att komma nära igen. Sätta honom i selen och ta en lugn promenad hem då vi är nära varandra, pratar, pekar på allt och bara myser

På tal om dagis, sonen som alltid somnat i sele somnade andra dagen på vilan hos sin lärare. Jag känner mig så lycklig. Tänk om vi skulle till att tränat honom till annat hemma tidigt för han skulle lära sig. Allt löser sig ändå. igår hade de suttit med alla tre 18-månaders barnen i varsin famn Jag känner verkligen mig trygg med att lämna där, att de ser barnens behov på ett bra sätt.

Skruttpåväg: Hur går det för er lilla på förskolan?